Mer Bandanas!

Den dominerande accessoaren sommaren 2010 har utan tvivel varit bandanan. Ett stycke tyg som då det knyts runt skallen blir ett hygieniskt och hippt klädesplagg som säger mer om din fria själ och din jakt på lycka än någonsin tusen ord. Några förebilder på den fronten har vi här:

Uffe-Bandanan 1989. Helskägg, rutig skjorta, blick i fjärran, halsband med ett gyllene kors (antar jag)

Pirat-bandanan, lysande att täcka en flint med

Mode-bandanan. Stylish!

Den leopardmönstrade hårdrocks-bandanan bärs med fördel
tillsammans med läppglans, läderhandskar och välpumpade biceps.

The Edge-bandana

Loverboy-bandana

Pat Benatar-bandana

Kungen av brölsax Clarence Clemons kan verkligen konsten att bära upp en bandana

Kär och galen-bandana

Stofilrock-bandana

Svettbands-bandana.

Jimi Hendrix iförd hippie-bandana. Accessoarer: kråskjorta, guldhalsband, ringar, fri själ och brinnande gitarr

Tom Petty med bandana, fånigt leende, spräcklig skjorta och mockajacka

Bossen med jeansjacka, polisonger och stilren bandana

Ofrivilligt gillande # 1 - Young Guns 2

Ibland kommer jag på mig själv med att gilla saker jag helst inte skulle vilja gilla, och detta gillar jag verkligen. Att gilla saker man inte vill gilla får en att ifrågasätta vad det är i en som gör att man inte vill gilla saken ifråga. Och det leder i bästa fall till att man gör sig av med en fördom eller två. Jag tänkte därför inleda en serie här på LiL på just detta tema - ofrivilligt gillande.

Ett nyligt exempel på detta för mig är soundtracket till filmen Young Guns II. Alla låtarna på skivan är skrivna och framförda av Jon Bon Jovi, och precis som man kan tro handlar det om en ohelig blandning av åttiotalsballadhårdrock och olika former av country. På papperet en styggelse, i praktiken bitvis riktigt bra.



Största hiten från plattan är Blaze of Glory, till vilken också filmades en helt fantastisk video. Jon Bon Jovi står bland gamla bilvrak högt uppe på en sandstensklippa i öknen iförd boots, skinnbyxor, väst, indianhalsband och sliten akustisk gitarr och spelar till ett blytungt komp. Han filmas mestadels från helikopter, som gör hisnande åkningar runt Jon och ut över klippkanten.

På soundtracket hittar vi också pärlor som dragspelsstänkaren Miracle, mainstreampowercountry i Bang A Drum, och boogierockrökaren Billy Get Your Guns.

Jag tror att jag har sett filmen nån gång för längesen men jag minns ingenting av innehållet. Det gör inget, det räcker att lyssna på det härliga soundtracket för att komma i den rätta westernstämningen. Perfekt för en sommarkväll i bootsen på verandan.

Stil, stil och mer stil: Grymlings 1991

1991 var inte bara året då Carola vann Eurovision med Fångad av en stormvind, CD-spelaren var årets julklapp och Gunde Svan tog sitt sjunde VM-guld. Det var också året då supergruppen Grymlings släppte sin första platta.



På olika sätt tycker jag Grymlings medlemmar i den här dokumentärer sportar den ultimata rockstilen. Så sjukt jävla fashion. Vad sägs om sånt som:

- gräll multikultiskjorta + pipa
- solglasögon inomhus
- svart storskjorta och bandana
- mockajacka och bandana
- basketlinne, ljusa jeans och bandana
- röd nedstoppad storskjorta matchad med röd jättestor Marlborokeps, i indianhängmatta
- Pugh i hatt med indianbård gör sittande frihetsdans ("soar like an eagle"-dansen)
- jeansväst, solskärm (och pipa!)
- pilkfiske i mockajacka med fransar (den enda rätta fiskarklädseln!)
- Göran Lagerberg i helskägg spanar mot horisonten och solnedgången

Avslutningen på fiskebåten i solnedgången är fantastisk - i mina ögon är det här ett helt episkt klipp. Jag älskar att höra Micke Rickfors säga om hymnen Där gullvivan blommar att den är tänkt som "en hyllningssång till kvinnan, som också kan vara Gotland".

Jag lägger ner mina vapen och hissar den vita flaggan - Grymlings, ni har mitt hjärta i en liten ask.

Topp tre Lundells 00-tal

Jag har via en del surfande på olika Ulf Lundell-bloggar förstått att hans 00-tal är en smula omdebatterat bland fansen. Nog för att han hade sin storhetstid på 1970- och framförallt 1980-talet, men jag skulle allt vilja hävda att många av hans bästa låtar är gjorda under de senaste tio åren. Här kommer ett litet försvarstal till Lundells 00-tal; jag ger er de i mitt tycke tre bästa låtarna från detta decennium.

3. Gå ut och var glad

Budskapsrock när budskapet är som bäst - och enklast. Svårt att värja sig mot, svårt att inte hålla med. Väldigt ful video, men ta mig tusan om man inte blir glad av den också!

Gå ut och var glad, din jävel!
Gå ut och var vacker och stolt hela vintern
Gå fort och le genom shoppingcentrat
Du kan om du vill!
Sluta nu, inte sen
Dra ett streck och gå vidare
Livet väntar därute
Gå ut och var glad!
Vad ska du annars ha allt det här till?

2. Hennes Rygg

"Hennes rygg" är en typisk Lundell-hyllar-kvinnan-lite-för-mycket-låt, men den här gången utan att gå över gränsen, tagen från den lysande skivan "I ett vinterland" från 2000. Det är en mycket poetisk skildring av hur arméer sluter fred och pilgrimer finner källor, och ett lysande exempel på hur fantastiskt bra det kan bli när Uffe, denna vår brölande vän, lyckas tygla sina känslor och hitta lugnet i en lågmält lunkande ballad.

Hennes rygg är ett landskap
hon nästan aldrig ser
En karta för en drömmare som jag

1. Butiken

En av mina absoluta favoritlåtar med Lundell hittar vi på "Omaha" från 2008. Den här låten är så grymt skickligt skriven - en väldigt bra text (utan svackor) om hur livet inte alltid blir som man tror, men att det aldrig är för sent att börja om. Det är så underbart att höra hur mycket optimism och framtidstro som kan rymmas i en 60-årig mans själ. Produktionen är dessutom riktigt bra, med väldigt snygg synth i refrängen och rena rama Magnus Uggla-uppbyggnaden efter sticket.

Du behöver en ny hjärna, ett nytt hjärta
Nya knän
Du behöver en ny lunga, nya ord
En helt ny scen.
...
Är du bitter, är du besviken
Är allt runt dej en spökstad
Har hjulen stannat, kan du allt det här
nu utantill
Stäng igen butiken
Lägg myrra på ditt rökfat
Byt jobb och be en bön för vad du har kvar
Och börja om en gång till.

Öltest # 6

För att komplettera den finfina sammanställningen nedan med alla LiL:s öltest så långt kommer här det senaste.

Bengan fick några polska öl i födelsedagspresent som LiL passade på att förfestprova i mycket snabb takt strax före Uffe-konserten den 17 juli. Testpanel var Bengan, Stylish, Bandana-Jesus och Muxemburg.

Stylish in action

Tuborg Classic

Betyg: 2+, 3-, 3, ?

Omdömen: "Ljummen på burk", "smakar Lapin Kulta, fast godare", "söt på ett bra sätt", "bruksöl", "en vänlig öl", "intetsägande"

Piast

Betyg: 3, 2-, 2+, 1

Omdömen: "WC-anka", "citrusdoft", "god fot", "fulöl", "äcklig som en stor stark utan kolsyra men lite godare"

Bengan med ett oidentifierat öl i glaset; alla såg likadana ut denna underbara afton

Harnas

Betyg: 1+, 1-, 2, 3

Omdömen: "Luktar gödsel", "som en blandning av Carlsberg Elefant och Pripps - skaldjur", "äckligt men gott", "ikväll är det Uffe"

Zywiec

Betyg: 2, 3, 3+, 3+

Omdömen: "Bättre än den förra", "geni", den här var god, väldigt söt - tjejig", "ganska stabil", "reser sig lite över de andra fulölen", "förorenad brunn", "jag har målat in mig i ett hörn"

Rostocker tog sig betydligt när man tillsatte lite litauiskt brännvin.
Glas: Lion Beer, stövelformat, från Östra bryggeriet i Halmstad

Rostocker

Betyg: 3+, 3, 4-, 2+

Omdömen: "Fy fan vad den luktar äckligt", "[Max till Erik] din kräftskiva i Masthugget dagen efter", "smakar beskt vatten med kolsyra i", "just det här att det inte är motbjudande, det är det som är bra"

Kasztelan

Betyg: 2-, 2, 2+, 2-

Omdömen: "God humledoft", "jag känner ingen smak alls", "jag har inget mer att säga"

Muxemburg med härligt skummande öl nära till hands

Tatra

Betyg: 4-, 3-, 3-, 4

Omdömen: "Välsmakande", "frisk", "beskan är en smakfull kittling", "nu susar det i kupan", "den här får fyra laxar"

Bubblare: Oud Beerzel (belgisk färsköl som Eriks pappa bjöd på)

Betyg: 4+, 3+, 1-, 4+

Omdömen: "Det kändes som den var rutten", "citrus och blåmögelost", "fanatiskt jävla god"

Sammanlagda betyg från LiL:s sex första öltest

Samuel Adams: patriot, syssling till USA:s andra president John Adams,

bryggare, och LiL-favorit. Eller ja, vi gillar i alla fall Boston Beer
Companys öl som fått sitt namn till hans ära

Sedan vi började med entusiastiska novis-öltest i maj 2009 har vi nu testat 105 öl tillsammans. Här kommer en sammanställning av snittbetygen för alla ölen! (Förutom för Westmalle som aldrig fick något betyg, det var precis i slutet av Hammarbyhöjden-testet och då snurrade det nog för mycket i kupan på oss alla för att hålla reda på sånt.)

Snittbetyget för de testade ölen är 2,77 på en skala från 1 till 5, där 1 är sämst och 5 är bäst. Som vi kan se nedan är det bara en öl som har fått högsta betyg av alla deltagare (dock var det den gången bara tre testare), Samuel Adams Boston Ale som fick omdömen som "Transcendens", "Perfekt balans mellan beska och sötma", och "Den är som en schysst plastpappa som kommit in ganska sent i ens liv men som är jävligt schysst och bara vill hjälpa till". Nils Oscar God Lager ("Doftar mikrobryggeri", "Detta är fan ingen tjeck", "Den rinner ner i skrevet",) kommer tvåa på 4,75 och Samuel Adams Boston Lager ("Besk på ett skönt sätt, mjuk utan att vara insmickrande") trea på 4,67.

Nils Oscar Sundberg: tydligen gillar vi på LiL öl som fått
namn från historiska personer

Listan är på det hela taget kanske inte så överraskande, det märks att vi gillar ale och mikrobryggeri-lager; den enda ölen som slår sig in på topp 10 som inte hör till någon av de kategorierna är tjecken Budvar. Högst placerade svenska standardölen är Åbros Bryggmästarn på 3,67; sen kommer Bellmans på 3,2 och Arboga, Norrlands Guld och Pripps Blå på 3,0.

Inte heller botten är helt överraskande: Sofiero (Sveriges mest sålda öl!) och Starköl kommer sist på 1,0 och där nere finns också ökända grejer som Elefant och Harboe. Som entusiastisk Hof-drickare blir jag dock överraskad över att den bara fick 1,75 (jag gav den också lågt betyg men jag dricker den ändå..).

Samuel Adams Boston Ale	5
Nils Oscar God Lager	4,75
Samuel Adams Boston Lager	4,67
Oppigårds Single Hop Ale	4,5
Nils Oskar India Ale	4,33
Red Seal Ale	4,33
Budvar	4,25
Brooklyn Lager	4,25
Wisby Kloster	4,2
Brooklyn Brown Ale	4
Weihenstephaner Hefe	4
Fuller IPA	4
Oppigårds Golden Ale	4
Liberty Ale	3,8
Slottskällan Pale Ale	3,8
Adnams Bitter	3,75
Gambrinus	3,75
Krusovice	3,75
Jever	3,75
Bryggmästarn	3,67
Oxford Gold	3,67
Fresh Hop	3,67
Twisted Thistle IPA	3,67
Löwenbräu	3,6
Slottskällaren Red Ale	3,6
Hoegaarden	3,5
Paulaner Hefe	3,5
Corona	3,5
Tatra	3,5
Newcastle Brown Ale	3,4
Innis & Gunn	3,4
JSPA	3,4
Franziskaner	3,33
Starobrno	3,33
Nils Oscar Pils	3,25
Bellmans	3,2
Samuel Adams Oktoberfest	3,2
Le Trappe	3,2
Norrlands Guld	3
Bedarö Bitter	3
Brother Thelonius	3
Arboga	3
Boddington	3
Pripps Blå	3
Miller's	3
DAB	3
Jämtlands Pilgrim	3
Rostocker	3
Oud Beerzel	3
Schlössel	2,8
Kwak	2,8
Zywiec	2,75
Andersson	2,67
Shipyard Brown Ale	2,67
Eriksberg Sommarbrygd	2,67
Jämtland Öl	2,67
Tuborg Classic	2,67
Carling Premier Smooth Lager	2,6
Gösser	2,6
Sofiero Guld 7,5%	2,5
Tuborg Grön	2,5
Crocodile	2,5
Karlovacko	2,5
De Koninck	2,33
Mariestad	2,33
Estrella	2,33
St Peter's Winter Ale	2,33
Midtfyn	2,33
Erdinger Hefe	2,25
Blågul	2,2
Grebbestad	2,2
Lapin Kulta	2
Primator	2
Nils Oscar Kalasöl	2
Zeunerts Ale	2
Spendrups Old Gold	2
Fagerhult	2
Sol	2
Perroni	2
Spotlight Low Carb Lager	2
Comenius	2
Kilkenny	2
Åbro 1856	2
Piast	2
Kasztelan	2
König Pilsener	1,8
Hof	1,75
Kung	1,75
Harnas	1,75
Stockholms 5,2%	1,67
Chenanna Alt	1,67
Guiness Extra Stout	1,67
Anchor Porter	1,67
Einbecker	1,6
Dansk Fadöl	1,5
Harboe	1,4
Carlsberg Elefant	1,33
Carnegie Porter	1,33
Falcon	1,25
Heineken	1,25
Saxon	1,2
Breznak	1,2
Sofiero	1
Starköl	1
Westmalle	N.A.

--

Clay Risen, "Can American Beers Make it in Europe?", The Atlantic 13 juli

Fint öltest i GP

Jever. Så vacker, så vacker! Jag gav den en 5:a i betyg i LiL:s andra öltest.

GP har testat vad man kallar "gräsklipparöl", tio stycken lättdruckna lager som är de mest sålda ölen på Systemet, och det är riktigt fint! Inga konstigheter, inga snobbismer, det är inget fel med att dricka blaskig lager... Ett hårt blindtest av välkända öl som Sofiero, Pripps Blå och Falcon, plus två insmugna fin-lager och två riktiga billighets-fulingar, för att komplicera för blindtestarna.

Thomaz Grehn, (gubbpoäng både för z-at i "Thomaz" och för h:et i "Grehn"!) "Vilken ljus lager är bästa klippet?", GP 23 juli

Deras ranking blir, med LiL:s betyg från tidigare öltest inom parantes:

betyg V Pilsner Urquell, Jever (av oss 3,75)
betyg IV Mariestads Export (av oss 2,67), Falcon Lager Export (av oss 1,75)
betyg III Pripps Blå (av oss 3), Norrlands Guld Export (av oss 3), Carlsberg Hof (av oss 1,75)
betyg II Sofiero Original (av oss 1), Femkommatvåan, Kung (av oss 1,75), Svensk Starköl
betyg I Pripps Blå Extra Stark, Sofiero Guld (av oss 2,5)
betyg - Björnebryg

Pilsner, Svensk Starköl, Pripps Blå Extra Stark och Björnebryg har vi inte testat.

Du vet att du läser youtubekommentarer till ett Ulf Lundell-klipp när...

... följande dialog utspelas:
A: "Haha, har grabbarna längst fram fått lite mycket pilsner? Hohoar "chans" låter det som :P"
B: "grabbarna längst fram uppfatta ej att uffe har bytt låt!!!!!"
C: "@henkestenke Hoandet i både Chans och Förlorad värld påminner faktiskt mycket om varandra.."

Bandanas!

Här på LiL och i vårt land Ulftopia har bandanan utropats till sommarens modestatement. Med detta inlägg vill jag bara ge några exempel på stylish artister som gått före i bandana-bärandet, att lägga till tidigare inlägg om hönor som accessoar, Moondance-skägget med mera om kopplingen mellan musik och mode.

Kanske den ultimata fashion-bilden inför hösten 2010. Skägg, fantastiska
jackor,plutmun på män, långt hår och bandana

countryrock-legend-bandanan: Willie Nelson

en rapmetal/New York HC-grupp med solida bandana & keps-credentials:
Suicidal Tendencies. (Att hitta en bild på dem där inte någon bär bandana, är
en utmaning!) Observera också killen i mitten som kör sin egna stil i att knäppa
bara den översta knappen på skjortan.

mer hardcore-bandana! Det bästa med den här bilden är såklart att inte bara sångaren
har bandana, utan också dödskallen på hans tröja! Double whammy!

Lycklig, lycklig-hardcore-bandana!

Komplettera gärna med era egna favorit-fashion-bilder på artister som bär bandana!

EDIT

Eddie Murphy-film-från-åttiotalet-i-Queens-bandana! Patrice i En prins i New York, större bild så att man kan se hennes härliga bandana-hörlurs-avigt mönstrad t-shirt-kombo, här

Efterglöd

Det känns som att tända av från en drog.

Efter fem dagars tokhög koncentration av vackra människor, vackra själar, solnedgångar, soluppgångar, sand, milslånga stränder, korv, öl, vin, sprit, dans, skrål, gubbrock, techno och bandanas känner jag efterglöden från den senaste veckan som en bitterljuv värme i hjärtat.

Uffe bygger landet

Ulf Lundell kastade upp oss i luften på lördag kväll med en fantastisk spelning på Brottet i Halmstad. Efter en massiv inledning med Folket bygger landet radade Uffe upp ett pärlband av låtar från olika år av sin karriär. I mitt tycke höll han en väldigt bra balans mellan gammalt och nytt, känt och okänt. Uffe kompromissade inte med sin konstnärliga integritet. Han spelade flera för mig helt okända låtar, som jag varken då eller nu vet vad de heter, och avslutade konserten med den på skiva 20 minuter långa låten Connemara, live i en något kortare version.

Gift dej med mej nu

när vi än är kött och blod

och kan hålla i varandra

och känna värme, rörelse och doft

här på den blåa, hisnande

grymma, vackra Jorden

Vi ses vi ses, i Connemara

Vi ses i blåsten där ölen är svart

Vi ses vi ses, i Connemara

Vi ses igen efter denna ovädersnatt

Men publiken fick också en härlig dos gamla och nya hits. Chans från 1986 var kvällen till ära utökad med ett fullständigt knäckande bra brölsaxsolo. Öppen väg, öppen bil från 2005 följde efter första extranumrets inledande Oh la la jag vill ha dig och lyckan var total. När vi inte trodde vi kunde ta mer av allt det underbara kom ett brölsaxsolo till och dängde oss rakt in i extasen.

Ulftopia

Resten av veckan höll oss kvar bland stjärnorna, men det är annan historia. Vi drömde om poesi, klappade islandshästar, solade oss i sanden, vi satt på en bit drivved runt en engångsgrill och såg solen sjunka i havet. Vi utropade ett nytt land och döpte det till Ulftopia. Min landning var hård efter den här långa men alldeles för korta, underbara flygturen.

Brölsaxen i våra hjärtan #6: Ett litet finger

Äntligen lite svensk brölsax! "Ett litet finger" är låten som kommer efter "Fulla för kärlekens skull" på Eldkvarns skiva "Svart Blogg" från 2007, och därmed kanske det intro jag hört näst flest gånger i mitt liv.

Carla Jonsson

Låten är Carlas bidrag på plattan och som vanligt är det en av höjdpunkterna. Jag har hört teorier om att texten om "Kalle" som klättrar upp i en palm skall syfta på Keith Richards, och jag är inte man nog att säga emot. Textrader som

Han lever i ett vakuum
fyllt av minnen han glömt
Ett tusenbitarspussel
av allt han upplevt och drömt

talar också för den teorin - Keef har ju självt sagt att han inte minns 1980-talet.

Snygg bandana, Keithan!

Det är annars en ganska poetisk och allmängiltig text som är kryddad med en god portion Carla-abstraktioner - och en fantastisk brölsax. Trumslagaren Werner har berättat för mig om hur han grät när han hörde solot i studion för första gången, och jag förstår honom. Dels är själva solot otroligt fint och uppbyggt av små motiv som flyttas runt och utvecklas, men det är i outrot som brölsaxen verkligen får komma till sin rätt och lyfter då hela låten till en sublim nivå.

Tyvärr hittade jag ingen youtube-länk, men ni som är bekanta med spotify kan lyssna här.

Tonight's the Night

Sommaren står i zenit när vi skriver den 17e juli 2010. Regntunga skyar regerar över Halmstad, de påminner inte så lite om de som regerar över omslaget till skivan "Omaha", men ändå finns ett påtagligt hopp i luften.

Ikväll går tre fjärdedelar av Längre inåt landet tillsammans ner till Brottet i Halmstad för att se Ulf Lundell framträda. Ta på dig ett par träskor, klä ut dig till dig själv och gör oss sällskap.

Brölsaxen i våra hjärtan #5: You're a Friend of Mine

Clarence Clemons, alias "The Big Man", fortsätter att dominera den här serien.


1985 fick han äntligen ta ett litet steg fram ur skuggan från den vid det här laget helt sanslöst populära Burce Springsteen och hans E-street Band, då han fick en medelstor hit med låten "You're a Friend of Mine", en duett med Längre inåt landet-bekantingen och favoriten Jackson Browne.

Som alla förstår är kombinationen Jackson Browne, brölsax, skinnkavaj och 1980-tal en given succé. Låten letade sig upp till plats #18 på Billboard-listan och fick dessutom en hedrande jumboplats på VH1:s lista över 1980-talets bästa one-hit-wonders.

Videon är riktigt charmig; det är härligt att se en välmående Jackson med nedstoppad skjorta rocka försiktigt i ett spatiöst vardagsrum, det är fint att se hans dåvarande dam Darryl Hannah ligga i soffan och måla med vattenfärger (detta är alltså innan den påstådda misshandel som fortfarande är höjd i dunkel inträffade), men framför allt är det underbart att se en (väldigt stor) man stå med en brölsax ledigt runt halsen samtidigt som han agerar frontman. Själva brölsax-inslaget går heller inte av för hackor - brölet i introt sätter an en ton som andas självgodhet, optimism och lyckade aktieaffärer. Dessutom är det ett välformulerat flådigt brölsax-solo han får på, den gode Clemons.

Ulf Lundell och hans influenser

En man och hans influenser. Jag är egentligen fel person att skriva om det här eftersom jag är dåligt insatt i både Bob Dylan och Ulf Lundells liv och karriärer - men jag har hört folk lägga ut texten om hur Ulf har följt Bob i fotspåren med missbruk, kristna skivor, nyktra skivor, etc. Att bara reducera Uffe till ett plagiat vore dock att förminska honom alldeles för mycket, men nog kan vi konstatera att han, liksom alla andra människor, är en del av en omvärld som inspirerar och påverkar honom.

Som sagt är jag fel man att reda ut exakt vad han har och inte har lyssnat på, men jag är ganska säker på att han har hört Neil Youngs sång "Old King" från 1992 års mästerverk "Harvest Moon". Denna låt handlar om Neils gamla hund Elvis, i visan kallad King, och är berättad i en nästan utstuderat icke-sentimental ton. Det finns en lång historia om hur Elvis försvann som Neil gillade att berätta under turnén som följde på "Harvest Moon", men låt oss helt enkelt konstatera att det framgår med all önskvärd tydlighet att mr. Young var väldigt förtjust i denna sin jycke.

King went a-runnin' after deer
Wasn't scared of jumpin'
off the truck in high gear
King went a-sniffin'
and he would go
Was the best old hound dog
I ever did know.

I had a dog and his name was King
I told the dog about everything
There in my truck the dog and I
Then one day the King up and died.

Then I thought about
the times we had
Once when I kicked him
when he was bad
Old King sure meant a lot to me
But that hound dog is history.

King went a-runnin' after deer
Wasn't scared of jumpin'
off the truck in high gear
King went a-sniffin'
and he would go
Was the best old hound dog
I ever did know.

That old King was a friend of mine
Never knew a dog
that was half as fine
I may find one, you never do know
'Cause I still got a long way to go

Låten är det mest countrydoftande spåret på denna sublima skiva och utgör en frisk fläkt i en i övrigt ganska långsam och lågmäld samling låtar.

Ulf Lundell, 58, vill inte på något sätt vara sämre, och på hans skiva "Omaha" från 2008 finns det mycket riktigt en countrydoftande låt berättad i en relativt icke-sentimental stil om en hund som alltid brukade göra Uffe glad.

Jag hade en hund som hette Spike
Vi brukade gå i Tantos park
eller utmed kajerna i Stockholms stad
Den hunden gjorde mej alltid glad.

Pigg på morgonen, pigg på dan
Låg vid mina fötter tills jag sa:
Hej, Spike, vad säjs om en promenad?
Den hunden gjorde mej alltid glad.

Border Collie, Labrador
Flatcoated Retriever, se vad du får
Spike han slängde sej rätt ut i sjön
Tog hem en pinne som en dröm.

En gång ut på Gärdet så satte han på
Några fina damers tikar, då sa dom som så:
Ta bort den där rackan! En skam för vår stad!
Den hunden gjorde mej alltid glad.

Jag hade honom lös, men han gick fot
Så fort jag sa: Tss! Spike, kom här fort!
Gick vid min sida rätt genom stan
Den hunden gjorde mej alltid glad

Nu är han i himlen, men var jag än går
Ser jag hans svans vifta, ser jag hans spår
En verklig vän, det var vad han var
Den hunden gjorde mej alltid glad.

Nu måste vi låta den som är utan synd kasta första stenen; även om jag har lagt an en lätt ironisk ton i detta inlägg är jag alls icke ute efter att sänka Ulfs anseende eller få honom att framstå som en tjyv. Tvärtom tror jag att detta är en i högsta grad medveten parafras på Neil Young och därmed också en hyllning till denna legend, dessutom är det en belöning till oss nördar som direkt eller indirekt letar efter sådana här paralleller.

Så, låt oss sammanfatta: Lyssna på Neil Young, lyssna på Ulf Lundell, och gå ut och var glad!

Lundell-klipp

Inför vad vi kallar U-dagen - lördag 17 juli då Ulf Lundell med band spelar på Brottet i Halmstad - vill jag presentera några klippta åsikter om "Uffe".

---

Sagt om Lundell

"Grabbarnas Uffe eller romantikern Lundell är egentligen djupt allmängiltig. Vi har alla en speciell sten från barndomen vi alltid bär med oss, vi minns en getingsommar och grodyngel, föräldrarelationen är ett oläkt sår och även borgerliga människor ser i dag det solidariska samhället sönderfalla och förskräcks över skitkulturen i dess ställe. Lundells estetik klär sådana känslor av igenkännande i sårig skönhet. "

Ann Charlott Altstadt, "Lundell vacklar mellan ensamhet och romantiken", Aftonbladet 8 april 2010

"Rockpoesin om vackra klänningar får vika hädan denna kväll, för nu är det rock på en 'Öppen väg, öppen bil' för hela slanten. Ulf Lundell pratar förresten väldigt mycket om bilar. Kanske har bilen rent av ersatt Kvinnan i tvåtusentalets viagrablå Uffe-poesi."

Malena Rydell, "Kung Lundell ger allt", DN 2 mars 2009

"Gud du borde gjort mig lite lugnare.

Hej älskling, jag springer uppför trapporna till dej.

Du ser ut som jag vill kyssa dig.

Rastlösheten som ett gift i mitt blod.

Jag hade en älskling en gång.

Ta på dig din vackraste klänning i kväll.

Gå ut och var glad din jävel.

Den här sommaren ler Ulf Lundell redan i tredje låten och alla sånger kunde vara 'Hungry heart' med U2-gitarrer och sommarlyckliga solnedgångar.

Det finns människor som avfärdar Ulf Lundell, som inte är intresserade av vad han har att säga. För gammal, för kåt, för romantisk, för skör, för svag och manlig?

Såna människor är inga människor.

Jag kan inte se det på nåt annat vis.

Såna människor har inga hjärtan.

Ulf Lundells storhet borde vara obestridlig. Den är obestridlig."

Fredrik Virtanen, "Ingen är större än Ulf Lundell", 9 juli 2005

Jan Arnald, "Gubbgnäll... Men inte bara det", Aftonbladet 22 september 2005

"Pixar-filmen Wall•E handlar om en ensam robot som samlar och sorterar och pressar skrot efter att människan lämnat jorden.

Wall•E ägnar dagarna åt att rulla fram och tillbaka mellan de gigantiska sopbergen som på avstånd liknar Manhattans skyline. Hans enda kompis är en kackerlacka. Och ibland riktar han sina ögon – ett par svarta kameralinser – mot stjärnhimlen och drömmer om den stora kärleken.

På nåt sätt påminner Wall•E om Ulf Lundell. Båda två gräver där de står, på en gammal och övergiven plats som tiden och utvecklingen sprungit ifrån.
/.../
Att lyssna på Lundells senaste skivor – inklusive jätteboxen ”Under vulkanen” som innehåller 14 cd-skivor och två dvd:er med mestadels outgivet material – är som att stiga ner i en stor och ogästvänlig gruva utan karta. Det krävs rätt utrustning. Hjälm, ficklampa, rep, en vass hacka, tre skiftlag och tålamod.

Markus Larsson, "Uff•E är lite som svensk rocks Wall•E", Aftonbladet 22 november 2009

"Kapitalismen darrar, Paul Krugman har fått ekonomipriset, runt förhandlingsborden försöker demokratins valda att blidka mammon. Illmarigt blickar Lundell ut över publiken:

– Har ni kollat på tv eller hört på radio senaste dagarna?

– Mmm (publiken).

– Tjugo år av ohämmad nyliberalism landar i totalt fiasko.

Jubel och vrål.
/.../
Ge Ulf Lundell Ivar Lo-stipendiet!"

Daniel Suhonen, "Lundell - på turné mot tjyvsamhället", Aftonbladet 28 oktober 2008

"Så äntligen fanns rockmusik för vuxna människor som gifter sig, skiljer sig, beter sig illa mot varandra och sina barn. Det var fascinerande och inte så lite genant att jag som sysslat med detta professionellt i så många år och trott mig höra mitt liv skildrat i rockmusiken, haft så komplett fel. Jag hade tolkat in saker som inte fanns, jag berördes så starkt av uttrycket i musiken att jag inte hörde vad som sades, hörde det jag önskade höra.
Jag ville så förtvivlat gärna att Dylan, Cohen, Springsteen, Van Morrison och Tom Waits skulle sjunga om djupare saker än de faktiskt gjorde. Inbillade mig att de sjöng om mitt liv på riktigt, om våra tillkortakommanden i relationer och äktenskap, om våra svek och lustar, och om de oskyldiga barnen.
Det hade de aldrig gjort fattade jag när jag satt och grät tyst till Den vassa eggen. Äntligen kände jag mig förstådd, sedd på ett sätt ingen sett mig och mitt liv tidigare. Mycket mer kan man inte begära av konsten."

Håkan Lahger, Den vassa eggen: Ulf Lundells kreativa kaos (2008)

Rena Natta

Apropå 1990-talsnostalgi kom jag plötsligt att tänka på det mycket märkliga underhållningsprogrammet Rena Natta. Efter min hyllning av SVT:s VM-krönika från 1994 kan det vara på sin plats att nyansera bilden av public service - allt är faktiskt inte bra.

Jag minns Rena Natta som det program som fick mig att inse att man inte måste spendera varje fredagskväll framför SVT:s underhållningsprogram, och så minns jag det som ett återkommande skämt i Svenska MAD (i stil med "xxx har sämre tittarsiffror än Rena Natta").

Trots den legendariska uselhet som programmet stod för (Rena Natta röstades av svenska folket fram till 9:onde plats i Folktoppen i kategorin; Underligaste TV-Underhållning) såg jag ändå på det - vilket är ganska otroligt, men på något sätt talande för tiden. Innan första säsongen var sänd var programmet nedlagt.

Brölsaxen i våra hjärtan #4: Jungleland

Under fotbolls-VM i Italien 1990 var mitt intresse för denna underbara sport alldeles nyväckt, och mitt första minne från en fotbollsmatch är ett suddigt sådant från finalen mellan Västtyskland och Argentina. Jag var då fem år, och lite för liten för att egentligen hänga med i svängarna. Den första VM-turnering som jag aktivt följde var alltså det för svenskt vidkommande magiska slutspelet i USA 1994. Jag lade hela min veckopeng på femton kronor på att köpa fotbollsbilder till ett album och satt uppe om nätterna för att följa det svenska lagets framfart. Jag minns hur jag hoppade upp ur soffan och gjorde Brolin-snurren när Kennet Andersson kvitterade på övertid mot Rumänien och hur saligt lycklig jag var när Sverige i bronsmatchen utklassade Bulgarien med en frustrerad Stoichkov i spetsen.

Det allra största och vackraste minne jag har från den här turneringen är dock själva sammanfattningen, svt:s VM-krönika som sändes hösten 1994. Jag kommer ihåg hur jag hade sett fram emot den, men inte kunde se den när den sändes utan bandade den på video och såg den en dag senare. Jag vill minnas det som min första upplevelse av stor konst, av tyngdlöshet, svindel - kalla det vad du vill - jag hade till denna dag aldrig upplevt något större.

Krönikan inleds med en örn som svävar högt uppe i den amerikanska friheten medan Karin Boye läser sin dikt "I rörelse":

"Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd."

Än idag är det min favoritdikt - och en mer episk inledning på ett tv-program är svårt att tänka sig. Jag kan fortsätta hur länge som helst och återge klassiska kommentarer från Arne Hegerfors och Bosse Hansson, prisa klippningen och musiken, Albert Svanbergs berättarröst, spelarintervjuerna, etc., men jag nöjer mig med att konstatera att det är det bästa tv-program jag någonsin har sett.

Matchen mot Rumänien som jag nyss nämnde är den självklara höjdpunkten i turneringen. Denna kvartsfinal innehöll så fantastiskt mycket dramatik; Brolins frisparksvariant, Dumitrescus filmningar, svenska försvarsmissar och Kennet Anderssons kvitteringsmål i förlängningen. Avgörandet kom att ske på straffar, och straffläggningen är också den självklara höjdpunkten i krönikan. Titta och njut:

Självklart ackompanjeras segerögonblicket av den bröligaste av brölsaxar - och lyckan är fullkomlig. När jag ser det här nu, 16 år senare, håller jag med den underbara kvinnan i videon: "Tårarna bara sprutar. Ravelli alltså - du är kung!"

Jag såg den här VM-krönikan så många gånger att bandet till slut var utslitet och jag kunde vid det laget varje replik utantill. Jag hade dock ingen aning om varifrån brölsaxsolot kom, och egentligen reflekterade jag inte så mycket över det heller, förutom att jag älskade det varje gång jag såg krönikan.

Så, en kulen novembernatt för snart tre år sedan gick jag hem genom ett deppigt Rågsved med den nyinförskaffade skivan "Born to Run" i lurarna när jag plötsligt kände en intensiv glädjekänsla i hela kroppen. Det tog mig några ögonblick att förstå varför det här våldsamt bekanta brölsaxsolot berörde mig så starkt, men så insåg jag att det är solot som spelas när Ravelli räddar den avgörande straffen och hela svenska landslaget samlas i en ring och jublar. Mina ögon fuktades av tårar när jag gick där i min ensamhet och lyssnade på det bröligaste brölsaxsolo jag någonsin hört, och jag var väldigt tacksam för att jag äntligen fått reda på vad det är för musik som spelas i den där magiska scenen - "Jungleland" med Bruce Springsteen.

"Jungleland" är alltså den andra låten i den här serien som kommer från skivan "Born to Run", och det är ett ännu bröligare solo än det på titellåten. Det börjar liksom lugnt och sökande med långa toner innan det brister ut i den delen som är med i VM-krönikan - ett fullkomligt sprakande och glödande brölsaxsolo som mitt i all eufori samtidigt är väldigt vemodigt och sentimentalt. Blow that horn, Clarence, blow that horn!

...

Tidigare inlägg i serien: Brölsaxen i våra hjäran #1: Born to Run, Brölsaxen i våra hjäran #2: Really Dave Matthews, Brölsaxen i våra hjärtan #3: Time of My Life

Hela krönikan från fotbolls-VM 1994 finns på youtube uppdelad i tio delar, se den första här.

För er som liksom jag har sett VM-krönikan väldigt många gånger finns facebook-gruppen Vi som kan varenda replik ur SVT-sportens VM 1994-krönika

One ticket to paradise

Roger Pontare - stilikon

Vi brukar ju modeblogga ibland här på LiL, och eftersom det var ett tag sen tänkte jag passa på att lyfta fram en personlig stilfavorit som jag tror kommer att göra sig påmind i modet de kommande åren: Roger Pontare.

Roger Pontare har ju kört sin grej så länge jag kan minnas, en slags etnokombo i långa rockar, kaftaner, skinnbyxor etc, en stil som hämtar inspiration från samisk, nordamerikansk indiansk och afrikansk kultur, men också svensk folklig kultur. Lite som om Pontare har länsat textilavdelningen på hemslöjdsmuséet och sytt kläder av bytet. En härlig mix som visserligen i Pontares fall kanske är lite over-the-top men som nu börjar visa sig i modet.

Skinnbyxor, indiankaftan och pälsväst. Följ med på en båttur med fackla i fören!

Hipsterklubben Trädgården i Stockholm är en utomhuskrog som är installerad under Skanstullsbrons bärpelare mellan väggar av gamla rostiga containrar. Det är en härlig postapokalyptisk stämning där inne, en Festen Efter Katastrofen-känsla. Senast jag var där hängde jag precis bredvid ett gäng tjugo-nåntings som verkligen körde åttiotals-indian-stilen: blå mockajacka med fransar, indianmönstrad magtröja med pärlfransar, jättemånga halsband med etsade metall- och träattiraljer, fjäderarmband, etc. Klart en Pontare-inspirerad stil.

Audiens hos hövding Pontare.

Inte nog med att jag hoppas att framtidens melodifestivaler räddar sitt alltmer urlakade koncept och går tillbaka till sitt ursprung med en enda sångare som framför alla bidrag - läsaren anar nog vem jag tycker borde göra det. Jag hoppas också att Roger Pontare med sin, tack Pontus för hjälpen med att formulera hans hemlighet, slöjdblick, blir en stark influens på vinterns mode. Fram för fler hemslöjdshipsters på Stockholms gator.

Favoritlåtar just nu

Neil Young, "Blowin' in the wind" (1991)
Blytungt, blytyngre, Weld-liveversionen av "Blowin' in the wind". Young står i mörker och rök med helikopter- och bombljud som intro, och så kommer det klassiska riffet på en överdistad gitarr. En extremt enkel låt här - i princip bara en massa dist, sång, och kör, och samma vers & refräng hela tiden, men så extremt känsloladdat och mäktigt. Likaledes politiska "Keep on Rockin' in the Free World" och "Welfare Mothers" gör sig också väldigt bra på Weld-skivan med det här desperationssoundet.

Razah, "Rain" (2007)
Den här låten hörde jag för första gången i en bowlinghall (!) för några veckor sedan. Ruggigt melodiös, slick och lättlyssnad R & B, jag älskar det.

Mapei, "?"
Vet faktiskt inte vad låten heter men den är ruskigt bra. Härligt också att youtube-videon kommer från ett UR-program!

Beyond Pink, "Aldrig på min sida"
Melodiös punk.

Jackson Browne, "In the shape of a heart" (1985)
Ah, patos-Jackson i 80-talskostym, hur kan man inte älska det? Jag hade inte lyssnat på denna skivan, Lives in the Balance, innan men i alla fall "In the shape of a heart" och politiska "Lawless avenues" är ju topp-Jackson.

Mattias Alkberg BD, "Reevolution" (2005)
Jag har sent om sider tagit Mattias Alkberg BD till mig och tycker nu att denna skiva, Ditt hjärta är en stjärna, är riktigt bra yngre gubbrock/altrock, med brölsax och allt! (På låten "Stockholm".)

Tift Merritt, "Six more days of rain" (2010)
Jag tycker att Tift Merritts tre tidigare skivor är tokbra så trots att den första singeln från nya skivan See You on the Moon "Mixtape" var trist med sitt beat och mainstream-popsound, så hade jag en del förväntningar på skivan. Tyvärr är det väl ingen höjdare, det är synd att Merritt lämnat det mesta av countryn och soulinfluenserna bakom sig för ett mer mainstreamstuk, men "Six more days of rain" är i alla fall en riktigt bra låt.

Rick Shea & Patty Booker, "Just a matter of time" (2003)
Äntligen hittar jag en skiva som låter som musiken i den fantastiska filmen Crazy Heart! Shea och Booker är från Los Angeles och filmen utspelas i Nevada och Arizona, så kanske är detta ett typiskt "sydväst-country-sound"? I alla fall är det jäkligt bra "hard country" med mycket dragspel och sväng. Tyvärr finns inte "Just a matter of time" på youtube (däremot på Spotify) men "I don't know" med Jeff Bridges, från Crazy Heart finns där.

Naomi Sommers, "Sea of heartbreak" (2008)
En helgjuten soft singer-songwriter-countryskiva!

Män som längtar bort, #3: Ulf Lundells frihetsbegrepp

Frihet = att vara naken i en havsvik? Skivan Kär och galen, 1982

"Jag måste ut innan jag kvävs
Av det trygga liv som levs
/.../
så låt dom bygga sitt torn upp i himmelens höjd
låt dom dyrka sin gyllene kalv
/.../
ta din packning,
sätt dig här bredvid
allt jag vill är att känna mig fri -
ute på vägen igen
"Ute på vägen igen", 1993

...

Ulf Lundell framstod länge för mig som något av det sämsta som fanns i musikväg. En gubbjävel. Som sprungen fix och färdig ur Zeus panna med elgitarr i famnen, en arm vevande i rockpose, det jeansklädda skrevet juckande, skrikandes på Stockholmsdialekt "Kom igen nu då publiken! Är ni med!?" alternativt sluddrande "När jag kysser havet..." eller "Oh la la, jag vill ha dig"...

De senaste veckorna har jag läst Håkan Lahgers bok om Lundells skilsmässoskiva Den vassa eggen från 1985, och de två första delarna av Måns Ivarssons biografi i tre band över Lundell, Vill du ha din frihet får du ta den. Och Lundell framstår då, naturligt nog, i ett helt annat ljus.

Det ska genast sägas att det är två mycket olika böcker, varav Lahgers är väldigt mycket bättre. Lahgers bok är en personlig historia om skilsmässoskivan Vassa eggen, om texterna, om vilken roll skivan spelat i Lahgers egna liv och under hans egna skilsmässa. Den handlar om rockens utveckling, om eventuella djup i rocken, och vilken roll enkel rockmusik kan spela i ens egna själsliv. Ivarssons bok är däremot ett 1500 sidor långt rabblande i kronologisk ordning av vad Lundell gjort i sitt liv, med fokus på turnéer, skivor och böcker. Jag tror inte att den rymmer en enda minnesvärd analys av en låt eller skiva, utan allt avhandlas kortfattat, men i gengäld avhandlas allt: i princip varje låt som Lundell gjort omnämns och karaktäriseras ("den raka Springsteenrockern Chans", "Kyssar och smek är en fulländad ballad med klara drag av Jackson Browne och med ett glänsande gitarrsolo som coda", etc etc). Vi får veta vilka bonusspåren på skivorna är, hur många gånger alkohol eller droger nämns i romanerna, vilka verklighetens förebilder för karaktärer i låtar och romaner är, t o m Lundells taxerade inkomst (!) för varje år.


Rockstjärnan
Den bild som jag får av Lundell, de tankar som läsningen ger upphov till, efter läsningen om hans tidiga år som artist är: Lundell var och är i grund och botten en mycket vanlig person. För oss som inte var med när det begav sig framstår Lundell som en rockens alfahanne, som en bredbent machoman på scen och som en kvinnokarl av format. I Ivarssons skildring av Lundells unga år, jag tänker nu främst på skildringen av kompisgänget med Joakim Strömholm med flera, som också skildrats i Jack, framstår han snarare som en blyg kille, inget givet socialt centrum, även om hans blyghet i någon mån försvann när han drack. En av hans flickvänner från den tiden beskriver honom som tystlåten men väldigt snygg. En rätt intressant episod är också den när han var tillsammans med journalisten Maria-Pia Boëthius. Första gången hon kom hem till hans lägenhet, detta är ca 1975, var den en enda röra, han sov på en obäddad madrass på golvet och hade i princip inget ätbart hemma, och överallt fanns papper som skvallrade om hans kreativa verksamhet. Så framstår den unge Lundell här: blyg, söp en del, en enstöring med ett starkt kreativt driv.

Sedan slog han givetvis igenom stort med skivan Vargmåne 1975 och den rumlande "generationsromanen" Jack 1976. I båda förekommer ett av de inslag i Ivarssons biografi som känns mest sorgliga: nostalgin för 1967 (t ex i låten "Sextisju, sextisju"), de glada hippiedagarna med peace, love and understanding. Redan i mitten av 70-talet var Lundell nostalgisk för något som vi åttiotalister kanske snarare skulle anta fortfarande pågick 1975, och utlevdes i Jack och alla historierna kring den. Med framgången blev Lundell också en symbol för en ung generation och fick stå till svars för väldigt mycket: för supande, för drogromantik med mera.

Hans kompis Joakim Strömholm säger 1988 om en dokumentär som han gjorde om Lundell:

"Tanken var att förklara hur skitjobbigt det blev av att bli geniförklarad i 25-årsåldern, att drabbas av hela Carola-syndromet och inte vilja vara någon Carola, att egentligen vilja leva enkelt som förr. Och att visa människan bakom myten och att framgång kan vara farligt." (II s 200f)

Och Lundell framstår också i Vill du ha din frihet så får du ta den som en everyman, inte som ett rockmonster eller alfahanne utan som en rätt vanlig kille - fast med mer vantrivsel och mer kreativitet - som blev rockstjärna med allt vad det innebär av förväntningar, rampljus, pengar, groupies och sprit.
Lundell säger själv till DN om "pojkarna längst fram" på hans konserter:

"De behöver någon slags ... rockschaman. Jag kan inte säga så mycket om det - jag har varit en sådan där person; en revoltör med flaskan i hand. Det är svårt att ta död på. Jag var ju spritromantiker fram till 1986, 1987. "

När jag läser Ivarsson framstår Lundell då som mycket mer sympatisk än vad jag tänkte förr: inte som en normerande översittare som vill styra och ställa, utan som i grund och botten en individualist som inte vill sätta upp regler för andra utan som håller på med sitt eget projekt och genom berömmelsen fått ett inflytande som han upprepade gånger velat avsäga sig.

Friheten
Lundell verkar som sagt varit en man som vantrivts och som längtat bort, alltid bort, till något odefinierat och till friheten. Han var starkt influerad av Kerouac och av gymnasial läsning av litteratur och filosofi, och längtan till friheten - aldrig klart definierad, men som en riktning bort. Det kan vara att inte vara bunden av det materiella (många är de låtar där han kritiserar vulgära rika, t ex "Posörerna" eller raderna om den gyllene kalven i början av detta inlägg) eller av sociala förväntningar. Något slags rock-existentialist är han nog.

"Jag slänger min Rolex
Värd femtusen spänn
Jag vill ut!"
"På fri fot", 1978

"Och den enda kvinna nånsin
Som jag kunnat ta mig när
Tog mig över bergen ensam
Hon sa hon höll mig kär
Hon var den enda som jag mött
Som frågat:
'Varför denna kamp
varför jaga lyckan
när du kan stanna här i natt?'
Men när natten kom, och hon sov
Sken stjärnorna så klart
Längre inåt landet
Jag tog mig ut på vidderna..."
"Längre inåt landet", 1980

"När jag var sexton så rymde jag
hemifrån en kulen vinterdag
bort från hem och skola ut till friheten
snart så kommer väl min egen son
och längta ut och sticka hemifrån
kanske blir vi fiender om vad som är vad i friheten
Men även om det kan va både svårt och tungt
ska jag göra vad jag kan för att hålla sinnet ungt
jag är äldre nu men jag är fortfarande ett barn
allt är ännu ett mysterium
men det är spännande som fan"
"När jag kysser havet", 1982

"Vill du ha din stolthet får du ta den innan Jante visar upp dej
på sitt torg
Du kan foga dej i flocken. Du kan kuva ner din kraft
Men aldrig se dej i dom ögon du en gång haft

Du har ditt äventyr
och du vet vad och vem som styr
Vill du vara den som alltid flyr
eller stanna och slåss
laglös"
"Laglös", 1982

"Jag vill känna mig fri
Ute på vägen igen"
"Ute på vägen igen", 1993

"Jag kan aldrig vara något annat än en varg i denna vackra värld
Du vet att jag är fången i min frihet
Men det är vägen som är mödan värd"
"Cecilia", 1989

"Det finns män som har vunnit varenda batalj
Men ändå känner att de ingenting har"
"Utanför murarna", 1989

"Jag är en ensamvarg på väg
Önskar att jag kunde va som dom
som alltid samlas tillsammans
som alltid tycks tycka så mycket om
att va många ombord
alla dom som sjunger i kör i samma land

Men jag är den jag är
Jag har min egen väg att gå
Jag har mitt öde att ta hand om
mina hinder att rå på
Jag ta mej an vad det än är
Jag tar mej an det som en man"
"Fyra hjul som rullar", 2002

Lundell är kanske det tydligaste exemplet i världen på fenomenet "män som längtar bort". Bilar, "frihet", "bara dra". Och intressant nog står han också för en av de mest brutala avklädningarna och dekonstruktionerna av denna myt.

skivan Evangeline, 1988

Män som längtar bort
Denna avklädning kom 1988 med hans nyktra, andliga skiva Evangeline. Efter sex års äktenskap skilde sig Ulf och Barbro Lundell 1985. Uffe var alkoholist och krisade, och gjorde den känsloladdade skilsmässoskivan Den vassa eggen. "Jag är inte kär och galen längre, den lögnen kan jag inte pracka på mej själv längre", skrev han till sin producent, anspelande på megasuccén LP:n Kär och galen som kom 1982, sålde 300 000 ex, gjorde honom folkkär på riktigt med "Öppna landskap" och med vilken han gjorde en bjässe-succéturné. Han skulle göra en glad uppföljare Mellan hägg och syrén men istället blev det alltså Den vassa eggen som är full av ångestvrål, ekande trummor och fruktansvärda synthar. Lahger beskriver Lundells livssituation vid inspelningen som "en blodig skilsmässa och ett trasigt liv". Därefter fortsatte Lundell att supa ännu mer. Ivarsson beskriver våren 1987 som: "Vin och video,vin och video. De gånger törsten och tristessen driver honom ut söker han sig till någon av de många oansenliga kinakrogarna i grannskapet."

Oktober 1987 blev han intagen på ett behandlingshem för alkoholister. När han 1988 börjar spela in den skiva som blir Evangeline är Dylans John Wesley Harding ett ideal. I samband med nykterheten och vistelsen på behandlingshem har Lundell också fått en andlig laddning. På Evangeline finns utifrån det några låtar som är gripande som uttryck för vändningen från rock-mannens frihetstörst och projekt. Så här beskriver han sig i "Underbara ting":

"Jag var så trött jag var trött på mig själv
Men jag såg ingen väg ut ur skiten
Jag borde varit en vuxen man
Men i känslorna var jag liten"

Hela skivan är full med såna uppgörelser med sig själv och idealet om den frihets-sökande individen som är ensam är stark, som ständigt är på väg. Allra bäst uttrycks det i den fantastiska "Ett hjärta av sten" som jag räknar till topp3 hans bästa låtar någonsin. Där beskriver Lundell sin väg så här:

"Jag gick min egen väg
Jag sökte friheten
Och jag tog varenda genväg jag kunde ta
Jag gjorde konst och äventyr av kärleken
Och jag trodde jag visste vad jag ville ha
Snart var jag ute på någon vandring över slätterna
Där ingen överlever, där ingen kan bo
Men min frihet var så helig att jag inte kunde se
Att den blivit till en kedja runt min fot ...
Jag ljög för mig själv, jag ljög för min kvinna
Och alla vet att lögnen och rädslan går hand i hand
Men den största lögn jag åstadkom
Var lögnen om mig själv
Som en ensam varg på flykt i ingenmansland
Jag var en stolt och bitter döende i en galen värld
Från min höjd såg jag ner på allt
Idag är det inte längre så självklart att jag lever
Nu törs jag tacka någon annan för varje dag jag får ...
Om du tror att du kan klara allting själv,
Då har du ett hjärta av sten"
"Ett hjärta av sten", 1988

Nästan lika bra är oboe-balladen "Tempel", som också den uttryckligen gör upp med individualismen och idén om frihet.

"Jag antar att jag aldrig nånsin blir fri
Och jag vet inte heller om jag vill det ...
Jag trodde att jag levde av egen kraft
Jag sa 'ensam är stark' och höll mig till mitt
Nu går du bredvid mig som om jag aldrig haft
Något annat mål än det som är ditt"
"Tempel", 1988

Låtar som dessa, tillsammans med mer konstruktiva som "Evangeline" och "Gå upp på klippan" gör skivan Evangeline till ett oerhört intressant, gripande och fascinerande dokument över "män som längtar bort"-individualismens lockelser och tillkortakommanden. Lundell har senare inte återkommit delvis till "män som längtar bort"-estetiken, till "öppen väg"-romantik, men efter Evangeline kan det, tror jag, aldrig vara på samma sätt ("aldrig gå ner i samma flod två gånger").

"- I mina böcker och texter har det alltid funnits en längtan efter nånting. Jag har alltid undrat vad det där är ... hur det skulle se ut. Det har varit allt ifrån kvinnor till ett hus vid havet till jag vet inte vad.
- Jag tror att det här hela tiden varit en längtan efter en verklig frihet. En frihet jag mötte redan runt 1967-68. För mig var det inte en politisk tripp utan mer en andlig och själslig befrielse. /.../
- Det jag tycker positiva rörelser som fredsrörelsen och miljörörelsen handlar om är besinning och försoning. Att se människan i rätt proportion. Att inte vara egotrippad, att inte fortsätta skövla och förstöra och själv leka Gud. /.../ att leva i samklang med naturen."

Lundell intervjuad av Ivarsson, oktober 1988 (cit i del II s 189f)

---
Tidigare delar i serien "Män som längtar bort": nr 1 om själva fenomenet och Jackson Brownes "Sleep's dark and silent gate", nr 2 om filmen Into the Wild.