Johannes Vidén på Kontiki i torsdags

I torsdags var jag på det lilla stället Kontiki i Göteborg för en konsert som jag hade sett mycket fram emot: Johannes Vidén och hans Bluebird Association. Jag hade träffat Johannes på en konsert några veckor tidigare och pratat musik med honom, och när jag förstod att han är ett stort fan av Roy Orbison, Jackson Browne, Townes van Zandt med flera fantastiska artister - plus att han tipsade mig om en massa musik som jag inte hade någon koll på alls - och han förklarade att han har ett band och gav mig en myspace-adress, så visste jag att jag måste lyssna; jag hade höga förväntningar.

Och jag blev inte besviken! "Seabird", som är den första låten på hans myspacesida, är helt fantastisk, lätt för min del topp 2 över årets bästa låtar (tillsammans med "Tro och tvivel"). En vacker pianoballad med fantastisk sång.

Spelningen i torsdags var än bättre än det som ligger på myspace; med kontrabas, elgitarr, fiol och trummor växte musiken inte bara numerärt tycker jag.

Jag tror verkligen att Johannes Vidéns musik är något för oss på Längre inåt Landet!

http://www.myspace.com/johannesviden

Proggkväll i Högsbo

Igår kväll tog jag liksom kvällen före det vagnen till Högsbo, men denna kväll av en helt annan anledning, nämligen för en proggkväll med Martin. Som man kan förvänta sig, blev detta en hitkavalkad av svårslagna proportioner.

Vi gick in med en vid definition av prog/progg; inte bara svensk politisk musik/musikrörelsen från 70-talet utan även musikaliskt progressiv musik á la engelsk prog rock och krautrock. Så blev det också en grym räcka med artister & låtar under kvällen: Tillsammans (Sergio Cuevas et al), Ola Magnell, Roffe Wikström, 120 Days, Nektar, Focus, Soft Machine, Dungen, Fred Åkerström, "Rocksamba" med Hoola Bandoola, "Vi äro tusenden" från Tältprojektet, Ragnarök, Pink Floyd ("Wish you were here", en av världens bästa ballader!), Yes, osv.

Det är slående hur mycket fantastisk musik som gjordes i lilla Sverige under de där åren. Jag hade aldrig lyssnat på Rolf Wikström innan men herrejävlar vad bra skivan Sjung svenska folk (från 1976) är! Vilket ös, vilket gitarrspel, vilka låtar, vilken dynamik på skivan (ballader - boogie - honkytonkpiano - bluesös - etc). Och just det där med dynamiken och bredden är nånting som jag verkligen kan uppskatta med proggen. Ta en skiva som det kollektiva projektet Tillsammans där typ 50 musiker medverkar med en hel radda olika instrument, den skivan har verkligen en ruskigt cool bredd, från episk harp-elgitarr-instrumentalrock i fantastiska "Till Cathrine" med Sergio Cuevas och Kenny Håkansson som solister, till rockopera-mässighet i "Östern är röd", till rock'n'roll, och så vidare.

Vad vi inte uppmärksammade tillräckligt igår var nog den politiska proggen (och kanske framför allt den från Göteborg ;)). Det blev ingenting spelat med vare sig Nationalteatern, Motvind, Nynningen, Knutna Nävar eller Norrbottens Järn. Kebnekajse borde man också plocka fram till nästa gång (för det blir såklart proggkväll igen!). Det jag blev allra mest impad av igår var Roffe Wikströms helt olika men båda fantastiska skivor Sjung svenska folk samt skivan med Nils Ferlintolkningar från 1989, Mitt hjärta är ditt. Med den senare har vi lämnat proggen och kommit in en rejält åttiotalistisk ljudbild och återigen kunde vi konstatera att jag har väldigt mycket större fördragsamhet med och försmak för smörighet än vad Martin har, och jag tyckte att det var hur gott som helst med de Marie Fredrikssonliknande tjejkörerna på bl a titellåten. Och förstås med Peter LeMarcs körer på skivan.. Och det där med att tonsätta lyrik tycker jag förresten är väldigt sympatiskt och intressant (för den delen citerade jag ju en Nynningen-låt/Majakovskijdikt i förra inlägget) liksom med andra korsningar av konstarter, som musik inspirerad av bildkonst med mera.

När jag satt och läste Stefan Wermelins med fleras bok om proggskivor slog det mig också hur mycket progg det är som jag aldrig har lyssnat på, för jag har aldrig lyssnat aktivt på progg, och som verkar grymt - Mecki Mark Men, Stenblomma, Trettioåriga kriget, Folk & rackare, November, Raj Montana Band, och så vidare! Jag kommer säkert inte att gilla allt men en hel del. En annan låt som vi funderade på att leta upp till nästa gång, mer som kuriosa, är Knutna Nävars cover av Creedence slitna "Proud Mary", som Knutna Nävar (kpml(r):s band) skrev en svensk text till, en text som tydligen handlar om när kfml(r) bröt sig ut ur kpml, och som sjungs av Sven Wollter! Sjukt..

Jag drömmer om en nordtysk semester

Bild från Rügen, höst

Jag drömmer om en nordtysk semester. Det gör jag verkligen. Vindpinade stränder, cykelturer, promenader, regnjackor, husmanskost, platsens poesi, besk öl. Nån slags zen av nordeuropeisk stillsamhet. Sylt vid Nordsjön eller Rügen vid Östersjön.

En dag i höstas gick jag till Bengans och köpte Ulf Lundells kristna skiva Evangeline. Upptäckte till min förtjusning att bilden på mittuppslaget i texthäftet visar Lundell gående på en öde strand ensam, iförd jeansjacka. Perfekt estetik. I glädjeyra sms:ade jag Max. Hans svar var ett av årets citat för mig: ”Åh härligt! Finns det något bättre än när klyschor man förut skrattat åt plötsligt drabbar en med full kraft?” (4 september, kl 11:00)

Jag längtar inte bort längre. Nu längtar jag inåt. Inåt landet. Inåt vår nordeuropeiska kultur. Handbollsresa till Flensburg och Kiel. Besk, bitter lager, regn och lukten av vått ylle. Rejäl mat, husmanskost, varma drycker inomhus, uppfriskande promenader.

Som Lo skrev i en mejlkonversation om detta i slutet av sommaren: "Det är ju sånt jag mer och mer börjat få upp ögonen för. Mina föräldrar har ju alltid gillat det. Jag avskydde det som barn. O mina päron har ju även varit på Rugen, de gillade verkligen det. Det där bistra alltså, typ 'nu jävlar ska vi bada och ha det bra för nu har vi semester' även om det duggregnar, inte är en själ på stranden och vattnet håller knappa 15 grader. Det tilltalar mig, drömmen om Thailand har aldrig varit mera avlägsen."

Jag snavade i bibliotekskatalogen över en bok som jag hoppas kan bli ett estetiskt manifest för denna min längtan: en antologi redaktörad av Andreas Fülberth, Nördlichkeit - Romantik - Erhabenkeit: Apperzeptionen der Nord/Süd-Differenz (Peter Lang, 2007), alltså Nordlighet - romantik - det sublima: uppfattningar av nord/syd-skillnaden. En idéhistorisk - kulturhistorisk antologi med artiklar om Balzacs uppfattning av det sublima i Norden, det sublimas semiotiska teori i finsk romantisk musik, nordiska landskap, Goethe och Schiller och annat gott.

Mer tid kommer gå till spillo

För drygt ett år sedan så övertalade min bror mig att jag skulle lyssna på podcasten "The Ricky Gervais Show". Av naturen skeptisk och till läggningen ganska bekväm av mig så fann jag det först rätt motbjudande att lägga en massa dyrbar tid på att lyssna till broderns till antalet tre, timslånga podcastavsnitt. Eftersom jag vid den tidpunkten var relativt nybliven förälder så brukade jag genast somna när jag försökte lyssna. Min bror var dock synnerligen envis och inledde varje konversation med att fråga om jag hade lyssnat ännu.
Så när jullovet infann sig och jag till sist fick lite tid att verkligen lyssna till Rickys podcast blev jag till min egna förvåning, inte lite, utan väldigt positivt överraskad. Det här var ju oerhört underhållande. Podcasten gick i grova drag ut på att Ricky, Stephen Merchant (hans manuskompanjon till serierna The Office och The Extras) samt den märkliga filuren Karl Pilkington satt och diskuterade tämligen egenartade ämnen som håriga kinesiska barn, aprelaterade nyheter samt Karl Pilkingtons vardagsbekymmer. Efter att ha fått blodad tand så inhandlade jag ytterligare cirka 25 timmars radiounderhållning på Itunes.
Konceptet går egentligen ut på att Ricky och Stephen sitter och driver med Karl - som är en slags "global village idiot". Vid något tillfälle säger Ricky att under här säsongen kommer ni få höra Karl "blossom from an idiot to an moron". Elakt? - ja, barnsligt? - ja, i högsta grad. Roligt och underhållande? Ja!
Den här podcasten började de sända 2005 redan, och jag som relativt flitigt undersökt Itunes podcastutbud förbannade mig själv att jag inte upptäckt det tidigare.
Nå, nu slutar (eller börjar) historien inte riktigt där. I våras, då jag började bli en riktigt inbiten fan till podcasten insåg jag att Ricky Gervais och Stephen Merchant hade haft en föregångare på den engelska radiokanalen XFM - under samma namn. Redan 2001 hade de börjat sända sin show. Och på en viss torrentsida fanns ytterligare cirka 90 timmars underhållning att ladda hem. Och där någonstans så började min Ipod gå över till att spela mera talad underhållning än musik...
Karl Pilkington var från början enbart ljudtekniker och skulle inte prata - det var ju The Ricky Gervais show, men Ricky och Stephen förstod snart, när de hade sina off air-diskussioner med Karl att han var något över det vanliga. Så gradvis kom de att involvera honom allt mera, för att till sist så var det egentligen bara Karl som pratade. "When we kind of poked hit with a stick to make him talk, we realized we'd struck gold. Comic gold".

Ett snabbt överslag ger vid handen att jag har cirka 130 timmar Ricky Gervais i min Ipod. Jag tror mig ha hört allt åtminstone två gånger. Det är 260 timmar, eller drygt åtta arbetsveckor. En hel semester (för en lärare i alla fall). Det är med vissa samvetskval jag konstaterar detta. Man hinner göra rätt mycket nytta på 260 timmar.

Nu kommer trion att gå in i studion igen i slutet av november, och jag måste erkänna att jag har högt ställda förväntningar - de har aldrig kommit på skam tidigare. Undertecknad önskar att med bifogade klipp dra ner fler av sina medmänniskor i Karl Pilkingtonträsket! Och håll ögonen öppna efter HBO:s standup av och med Ricky Gervais från i helgen "Out of England". Den ska ha varit grymt bra, enligt mina amerikanska källor.
Det bifogade klippet nedan är ihopmixat från en den tidigare XFM-showen och ger prov på bland annat Pilkingtons olika features "Rock Busters" där han genom sina kryptiska ledtrådar ("not cryptic, mostly wrong" enligt Gervais) söker efter ett band eller en artist, "Monkey News" - Karl har grävt fram någon "nyhet" ur schimpansernas värld och mycket annat.
Jag brukar missionera med måtta - oftast har jag svårt för att pracka på folk musik, litteratur, film - eller som i det här fallet en radioshow - men jag gör ett undantag i det här fallet. Har du aldrig lyssnat till detta så måste du göra det nu!

Fotbollsgalan 2008

Eftersom jag ser på TV så sällan nuförtiden var det ganska kul att hålla ett halvt getöga på dumburken ikväll medan jag stod och lagade köttfärssås inför veckan. Fotbollsgalan gick av stapeln med sedvanligt dunder och brak, och det var inte mycket nytt under solen. Artistuppbådet var likadant som det var på den tiden jag tittade mer på TV (Håkan Hellström och Per Gessle bjöd på playback-versioner av sina nya singlar) och programmet känns sådär lagom mysigt och svenskt. Damerna får lika mycket utrymme som herrarna (nästan), Adam Alsings skämt är sedvanligt urvattnade, Jörgen Mörnbäck imiterar landslagsprofilerar lagom elakt. Man vet vad man får och det är ganska trevligt, om än väldigt förutsägbart.

Jag kan inte låta bli att beundra Halmia-supportern Gessle, som har en unik förmåga att hålla sig kvar i rampljuset år efter år. Hans senaste alster var någon slags discodänga som lät som en blandning av Pet Shop Boys och Absolute Dance 6. Ingen jättehit alltså, men som sagt, vilken makalöst lång karriär den mannen har haft!

Noterbart var också musiken som användes när prisvinnarna tillkännagivits och gick upp på scen, det var Coldplays "Fix You" och "In My Place" och Glasvegas "Geraldine" och "Flowers and Football Tops", etc. Det verkar som att det sitter popsnören i TV4:s produktionsteam..

Gammeldansk Asmund Special

I goda vänners lag avnjöt jag i helgen ett glas av en ny specialvariant av gammeldansk, kallad Asmund special.

Jag är sedan ett par år ett stort fan av denna dryck i sitt vardagsutförande, och när jag nyligen erfor att det tillverkats en lyxversion var jag inte sen att gå till systembolaget och beställa en flaska (den finns än så länge bara i deras beställningssortiment).

Efter att ha suttit på den ett par veckor och byggt upp förväntningarna var det så dags att avnjuta ett glas, och visst var det värt att vänta på! Gillar man gammeldansk känner man igen sig mycket väl, men Asmund Special bjuder på ännu längre smak, med tydlig ton av sirap och kakao, samt med en lång eftersmak av kaffebönor.

Tydligen bygger receptet på anteckningar från gammeldansks uppfinnare J. K. Asmund som hade denna version klar redan på 1960-talet. Emellertid ansågs drycken för raffinerad för dåtidens smak, dessutom var den för dyr att tillverka. Nu är dock tiden äntligen mogen för denna smakrika bitter!

Gammeldansk Asmund Special finns som sagt att beställa på bolaget, kostar cirka 300:- och är den perfekta julklappen till alla livsnjutare och gottegrisar!

Ett lag som lirar boll minsann..

Ok, kanske ett steg utanför LIL:s officiella syfte, men här kommer lite matnyttiga och härliga nyheter:

IS Halmia utsågs till årets halländska fotbollsförening på Halländska fotbollsgalan i lördags med motiveringen:
"Priset tilldelas IS Halmia som genom att med målmedvetenhet på alla plan kunnat erbjuda sina utövare av båda könen och i alla åldrar en meningsfull sysselsättning. Dessutom har föreningen lyckats uppnå stora idrottsliga framgångar under året."

Som om inte det vore nog fick dessutom Viktor Welander pris som årets spelare (div.2-3) med motiveringen:
"Viktor gör, med sin kraft, snabbhet och unika målsinne, att matcherna blir oerhört jobbiga för motståndarnas försvar. Han har varit en viktig del av Halmias segertåg under säsongen."

Tidigare under veckan offentligjordes det att Viktor stannar i Halmia även kommande säsong. Jag kan knappt bärga mig till nästa säsong!

Festmusik?

Lyssnar dessa människor på "Baba O'Riley", månne? På fest för några veckor sen

Igår hade jag utflyttningsfest (knö daj ut) med femton eller så kompisar, eftersom jag om två veckor ska flytta. Som musiknörd blir en av de roligaste och mest delikata frågorna när jag ska vara värd för något: vilken musik ska spelas? Till igår kväll gjorde jag en spellista på mp3-spelaren, med ungefär 100 låtar (!). Det finns ju så många låtar som man vill pracka på folk, och för den delen också höra själv.. Problemet är väl att jag är en dålig fest-dj, tror jag i alla fall. Min uppfattning om "musik jag vill höra på fest" tenderar att inte vara samma musik som andra, och folk i min omgivning, vill höra på fest. Inte desto mindre tycker jag att det är väldigt intressant med fest och musik och festmusik, och har tänkt att tänka lite högt om detta ämne här.

I allmänhet kan jag nog säga att den musik som väckte protester från min spellista igår, var countryn. Inte Hank Williams "Move it on Over", tror jag inte i alla fall, men Garth Brooks "Friends in Low Places", George Jones "My Favorite Lies" och nån till. "För mycket smör!" ropade Martin tvärsöver rummet. Victor, som rest runt i USA och Kanada i ett år, berättade hur skönt han tyckte det var att lämna Nashville där allt centrerar kring mainstreamcountry, och menade att det var "just sån här musik" - då spelades Dwight Yoakams "Little Ways" från min spellista - som fick honom att tycka att det var skönt att lämna stan.

De låtar som väckte - i alla fall spritt - bifall var nog "Linoleum" med skatepunkarna NOFX - om man är ett sällskap av berusade 80-talister är det inte helt otippat att i alla fall någon uppskattar skatepunk -, Glasvegas "Geraldine", Anna Järvinens briljanta "Leena" samt några mer Göteborgsanstrukna låtar, "Långa vägar" med Håkan Hellström och "Rundtur i Göteborg" med Sonya Hedenbratt. Som sig bör när festen står i Masthugget.

Nedanför kommenterar jag några av låtarna som jag hade med igår, och ni andra får gärna svara med att lista/skriva om vad ni har för festlåtar eller festmusik! Det vore kul att se vad ni spelar för musik när ni är värdar, och hur ni tänker kring det här med festmusik, som väl är en av de viktigaste användningarna av musik.

---
Några låt-för-låt-kommentarer om låtar från spellistan:

Bruce Springsteen, "Sherry Darling" (1980)
Det här tänker jag mig är svinbra festmusik. På min mammas 50-årsfest i somras buggades det till "Sherry Darling", som jag tycker tillsammans med "Thunder Road" är den bästa Springsteenlåten. Energisk, melodiös och uppåt, sjukt svängig med sax- och jubelintro, handklapp, körer, och en grym orgel. Lycka!!

Choking Victim, "Infested" (1996?)
Det är nog sånt här som gör mig till en dålig fest-dj. Jag tycker helt enkelt att "Infested" är så jävla bra, lätt en av de bästa punklåtarna som gjorts. Så bra att jag inte kunde motstå att proppa in den på festspellistan. Men hypersnabb crustpunk är kanske inte vad den genomsnittlige festprissen vill höra till vinet..

Black Jack, "Inget kan stoppa oss nu (Inatt inatt)" (1991)
En av de perfekta dansbandslåtarna, en grym berättande text och välkomponerad och -arrangerad låt. Men jag är rädd för att inte alla hör vad jag hör när "Inatt inatt" dundrar ur högtalarna. En och annan hör kanske "dansbandsskit" eller nåt sånt.

The Who, "Baba O'Riley" (1971)
Världens största riff?

Jonathan Richman, "This Kind of Music" (1982)
En av mina älsklingslåtar och förmodligen den finaste låt som nånsin spelats in, en oerhört Richmansk naivistisk glädefylld glädjespridande hylling med doo wop-körer till musikens kraft och glädjen i musik och att spela och lyssna tillsammans.

Peter LeMarc, "(You're the) Devil in Disguise" (live, från Buena Sera-plattan)
Jag tycker att det är så jäkla fint att LeMarc kör denna fantastiska Elvislåt och mitt i den kör ett talat parti där han berättar om när han satt på ett torg i Trollhättan och drömde om att komma till Stockholm och bli rockstjärna som Elvis, varpå han går över i att härma Elvis sångstil innan han och bandet börjar rocka igen! Liksom med "Sherry Darling" och "This Kind of Music" tycker jag att LeMarcs Elviscover visar så himla bra hur fantastiskt det är med musik och hur mycket lycka man får av musiken!

Frankie Lymon and the Teenagers, "Why Do Fools Fall in Love?" (1956?)
Jag hoppas och tror att doo wopen är på väg tillbaka! Det är ju så jäkla cool musik med alla fantastiska sångarrangemang och fokus på melodier och sväng.

Eldkvarn, "Pojkar pojkar pojkar" (live, från Tempel av alkohol-plattan)
Fest eller!?!??? I alla fall om man är gubbrockare...

Emmylou Harris med Ricky Skaggs och Johnny Cash, "Jordan" (1980)
Sjukt svängig tradcountry med läckert sångarr mellan Harris, Skaggs och Cash. Kanske lite goofy för vissa.

the Monochrome Set, "Jacob's Ladder" (1984)
Grymt cool och svängig excentrisk brittisk indie från 80-talet; ett konceptuellt band med många märkliga influenser och infall, och aldrig var de mer excentriska, lekfulla och svängiga i en låt än på "Jacob's Ladder", med kyrkklockor, en massa körer, Luciano Pavarotti-imitation, twanggitarrsolo, och text som börjar med "Oh take my heart and let it beat to the sound of dancing feet!"

Geno Delafose, "Save the Last Dance for Me" (1995?)
Min favoritversion av en av mina favoritlåtar, Geno Delafose är en zydecodragspelare och -sångare från Louisiana och gör en mördarversion av denna klassiker.

Håkan Hellström, "Långa vägar" (2008)
Kan man ha en fest i Göteborg utan att ha med en Håkanlåt på spellistan?

Nynningen, "För full hals"
Svängig göteborgsk 70-talsprogg, en sångare med härlig dialekt och frasering, sjyst blåssektion och 70-talsgitarrös.

NOFX, "Bob" (live)
Skatepunk.. Jag älskar det.

the Mavericks, "All You Ever Do Is Bring Me Down"(1995)
Arketypisk US-amerikansk festmusik á la country/americana, kanske inte tilltalar särskilt många svenska 20-nåntings.. Men jag tycker att det är oerhört bra. Dansant sväng (fast kanske inte den slags dans som särskilt många gillar här i Sverige..) med dragspel, klinkpiano, twanggitarrsolo, körer, country och texmexinfluenser.

Randy, "Kiss Me Deadly" (1996)
Min favoritfestlåt, detta är alltså en låt som handlar om en fest. Första textraden är "I went to a party Saturday night, didn't get laid got in a fight". Vilket är särskilt hårt med tanke på att originalet sjöngs av en tjej, närmare bestämt 80-talsrockaren Lita Ford. Randy gör skatepunk av låten förstås. Deras version kommer från en av mina absoluta favoritskivor ...And the Rest is Silence från 1996, som har det briljanta upplägget att först kommer 10 låtar som handlar om politik - djurrätt, socialism, miljöpolitik, att leva rätt - och därefter en festlåt! Fin fördelning..

Lasse Stefanz, "Världens lyckligaste par"
Mer dansband..

Att utvecklas

Ända sedan jag gick gymnasiet har jag styvnackat hållit fast vid betydelsen av personlig utveckling. Jag gick, liksom de flesta i den åldern, igenom olika perioder under den tiden och den första och tydligaste perioden var ung vänster/vegetarian/indiepop-perioden. Under den tiden hade jag en ganska mörk människosyn och tyckte att alla som inte tyckte som jag var ignoranta osympatiska människor (snacka om att kasta sten i glashus). När jag sedan gick ur ung vänster mådde jag mycket bättre och tyckte överlag om folk mer, men jag fick höra att jag hade förändrats och att jag inte var "samma goa max" längre. Otroligt pubertalt skitsnack, men hur som helst har jag sedan dess alltid tänkt att man måste främja personlig utveckling och beundra människor som vågar prova nya vägar.

Idag när jag lyssnade på Free slog det mig ännu en gång hur mycket min musiksmak har ändrats under de senaste tre åren. Bara på ett positivt sätt (tycker jag själv), eftersom jag fortfarande gillar all musik jag en gång har tyckt om, men det är ändå anmärkningsvärt hur mycket musik jag tidigare nästan föraktade som nu kröner min skivsamling. Jag tycker det är härligt att gå igenom olika perioder och snöa in på olika genrer och musikaliska yttringar för att på så sätt bredda sina perspektiv. En viktig skiva för mig var "Svart Blogg", som verkligen öppnade mina ögon för gubbrock på allvar. Plötsligt var Ulf Lundell en viktig person och inte alls "dödsstöten för en seriös skivsamling" som jag vet att jag har sagt i yngre år.

1970-talet är ett tydligt exempel på det här. Nu ser jag det som det viktigaste decenniet för rockmusik, men jag minns väldigt tydligt hur jag och Erik för några år sedan försökte komma fram till fem artister som hade sitt genombrott på 1970-talet (före punkens genombrott) som var värda att lyssna på. Vi lyckades inte, jag tror listan stannade vid David Bowie och Nick Drake, med Lou Reed som bubblare (han var ju med redan på 1960-talet). Det är nästan komsikt hur annorlunda vi båda ser på det nu.

För ett tag sedan skickade Erik ett sms till mig där han beskrev hur fint konvolutet till Ulf Lundells "Evangeline" är. I mitten finns en bild där Ulf iklädd jeansjacka går ensam på en öde strand. Jag tyckte det var mycket fint, samtidigt som jag inte kunde låta bli att le åt tanken på vad jag hade tyckt om han hade skrivit så för tre år sedan. Visst är det underbart när klyschor man förut skrattat åt plötsligt drabbar en med full kraft!

Hunger Hotell

Plura bloggar igen! Eldkvarn släpper snart nytt och det låter jäkligt lovande, nya singel tillika titelspåret "Hunger Hotell" är grym. På nya hemsidan finns, förutom blogg, filmklipp, bilder och annat gott. Plura skriver som vanligt vasst och pratar om att han satsar på kortare och rakare låtar på nya skivan..

http://www.hungerhotell.se/

Kant om att få feeling

"Två saker fyller mig med förundran, stjärnhimlen över mig och morallagen inom mig."
Immanuel Kant, Kritik av praktiska förnuftet (1790)

Som jag tänker mig det handlar denna blogg i hög grad om feeling. Om att få feeling, om vad som ger en feeling, om varför man får feeling. Vad upplysningsfilosofen Kant i det bästa jag nånsin läst om feeling, en passage mot slutet av Kritik av praktiska förnuftet (1790), kallade förundran. Som Aristoteles sa, "Det var från början förundran som fick människan att filosofera, och det är förundran som får henne att göra det även nu". I klartext, det är för att jag får feeling som jag bloggar; jag får feeling, alltså bloggar jag. För ett par år sedan skrev jag ett par byrålådeessäer om det estetiska begreppet det sublima och saker som jag fann sublima, och då kunde jag konstatera att i musiken var - och förblir, vet jag nu - en av mina starkaste upplevelser av förundran inför det sublima Pet Shop Boys version av "Always on my mind", denna oerhört mäktiga 80-talshit som till denna dag är min absoluta favoritlåt. Jag skrev då om hur Max och jag lyssnade på den tillsammans och försökte formulera hur fantastisk den är.

"Vi pratade förstås om låten och försökte formulera vad som är så bra med den,
men som vanligt är det svårt att göra det. På något sätt kom vi dock över begreppet "larger than life", jag tror att vi tog det från Backstreet Boys hit med samma namn där det betecknar kärleksrelationen, och fann det väldigt passande. Vi lyssnade på mycket musik som vi tyckte var bra, men det var och är inte mycket som ingav samma mäktiga känsla som "Always On My Mind"; mycket musik kan vara behaglig, bra och trevlig, men när vi lyssnade på PSB-låten räckte inte sådana ord till; av den sopas fötterna undan och man blir emotionellt chockad på ett bra sätt, upplyft och oändligt imponerad; underdånig inför denna enorma fantastiskhet."

Jag vet inte om Max håller med om min historieskrivning, men det är ungefär så jag minns det. Det viktiga är i alla fall upplevelsen av att ens känsla - ens feeling säger jag idag influerad av Anna Järvinen men det gjorde jag inte då för några år sedan - är så mäktig och stark att man inte kan uttrycka den i ord. Och hur roligt jag sedan tyckte det var när jag snavade över Kant och hans diskussioner om förundran och det sublima. Ord om just det där som är bortom ord. Det oändliga, de allra största känsloupplevelserna. (Hur de två begreppen är relaterade till varandra i hans teorier vet jag inte, jag är inte idéhistoriker.) Men som jag skrev då (år 2005): "Kant beskrev 1790 vad jag och Max kände då vi lyssnade på Pet Shop Boys!"

För att återanknyta till det inledande citatet. Den stjärnbeströdda himmelen sätter mig, den enstaka personen i mitt fysiska sammanhang i det oändligt stora världsalltet ("värld efter värld och system efter system") och gör till synes mig meningslös i min litenhet: i ett så sanslöst stort sammanhang blir individen mindre än en myra.

Den andra saken som fyller oss med beundran och vördnad, sedelagen, fungerar på ett annorlunda sätt. Sedelagen var hur Kant benämnde den sanna, objektiva moral som varje människa enligt honom har inom sig, och betraktandet av denna "höjer oändligt mitt värde som en intelligens genom min personlighet, i vilken sedelagen uppenbarar för mig ett liv, som är oberoende av det animala och även av hela sinnesvärlden." Med sedelagen höjer individen sig enligt Kant över det animala och fysiska, in i en storslagen mänsklig andlighet.

Det är två sorters oändlighet. Den fysiska, och den andliga. Och där nånstans tror jag att de allra största konstupplevelserna rör sig, bortom ord (men sublimt kan ju användas för att beteckna just det där som är bortom gränsen, det är inexakt men funkar tror jag). "Always on my mind", "God only knows", "Mitt bästa för dig", "Stay", "In the garden" live 1992, Bach. Sublim musik. Jag får sån jävla feeling.

Annorlunda hyllningar

Något som jag verkligen uppskattar inom rockmusik är när textförfattaren lyckas undvika de största rock'n'roll-klyschorna men ändå få texten att kännas omedelbar. Jag är absolut inte mot klyschor, tvärt om, men ibland är det så underbart när personer eller företeelser som aldrig lovsjungs annars föräras en låt.

Glasvegas har jag ju redan talat mig varm om här på LIL, och deras största hit handlar ju som sagt om en socialarbetare, "Geraldine". Jag älskade låten redan innan jag förstod vad den handlade om, men när det gick upp för mig att textrader som

"I will, I will turn your tide

Do all that I can to heal you inside"

handlar om en socialarbetare som talar till en knarkare blev min kärlek till låten gränslös.

Ett annat mycket fint exempel på detta är Jackson Brownes låt "The Load Out", hämtad från "Running On Empty", en slags temaplatta om turnelivet. Här är det inte socialarbetare som besjungs utan roadies, dessa hjältar i det tysta! Jackson framstår som en verkligt god människa när han i en vacker ballad lägger ut texten om killarna som aldrig får ett uns uppskattning men som gör hela turnén genomförbar.

"Now the seats are all empty

Let the roadies take the stage

Pack it up and tear it down

They're the first to come and the last to leave

Working for that minimum wage

They'll set it up in another town

Tonight the people were so fine, they waited there in line

And when they got up on their feet, they made the show

And that was sweet, but I can hear the sound

Of slamming doors and folding chairs

And that's a sound they'll never know

Now, roll them cases out and lift them amps

Haul them trusses down and get 'em up them ramps'

Cause when it comes to moving me

You know you guys are the champs"

Hjärta och smärta är eviga teman inom konsten, men jag efterfrågar fler annorlunda hyllningar!

Fleet Foxes

Ett annat hypat band värt att uppmärksamma är Seattle-bandet Fleet Foxes, som fångade min uppmärksamhet genom att i diverse artiklar jämföras med Crosby, Stills, Nash & Young.

Soundet är lovvärt, med mycket stämsång, akustiska gitarrer och orgel. Det är någon slags melodiös folkrock som inte har influerats av någon musik skapad efter 1979, vilket i sig kanske är ett bevis på att gubbrocken är modern igen.

Jag köpte plattan i somras och har lyssnat på den till och från, men nu i dagarna har den gått varm. Det är väldigt fina låtar, om än lite omständiga ibland, och jag tror det är det som har hindrat den sista poletten att falla ner för mig. Jag är nog mer en "vers-refräng-vers-refräng-stick-refräng-kille" vilket gör att det har tagit lite tid för mig att förstå att det finns riktigt fina melodier gömda bakom de ibland lite väl flummiga utsvävningarna.

I "Ragged Wood" får de till en riktig femetta med smäktande körstämmor och "tåg-trummor". Den låten blev direkt min favorit och är fortfarande i mitt tycke den enda som riktigt lyfter till högre höjder. För även om jag gillar Fleet Foxes blir det aldrig sådär magiskt som när musiklyssnandet blir en närmast metafysisk upplevelse, vilket såklart inte är ett rimligt krav att ställa på all musik. Istället har vi här en mysig skiva med härligt sound och positiva intentioner, vilket med råge uppfyller mina krav på albumdebuterande artister.

Boy meets girl so what?

Ett av mina favorit-sounds (om man kan kalla det så) inom popmusik är när en kille och en tjej sjunger tillsammans, gärna unisont. Det finns ett helt gäng exempel på denna företeelse, men jag tänkte lyfta fram några jag fastnat lite särskilt för:


"I worked myself up from nothing" - McCarthy
Underbar låt som är en slags superironisk uppgörelse med den borgerliga drömmen. Upplägget är ganska okonventionellt, låten inleds med att den kvinnliga vokalisten Laetitia Sadier i ett talat intro rabblar upp hela texten. Sedan kommer versen då den ena hårda textraden efter den andra passerar, med solig janglegitarr och orgel som bakgrund. McCarthys sångare Malcolm Eden och Sadier sjunger egentligen bara refrängen tillsammans, verserna sjungs av Malcolm med små kommentarer av hans kollega.

Take a little time to improve your life
You have it in you, though there are holes in your shoes
Things needn't be so bad
Even the lowest of the low can be a millionaire
With the right attitude
And a little hard work

Det är alltså på den sista av dessa ovanstående rader som den kvinnliga sångaren kommer in och liksom knyter ihop säcken. Mycket effektfullt sångarrangemang!


"I wish I could afford being pretty" - Victoria Winderud
Den här poppärlan är skriven av den unga och ännu osignade sångerskan och låtskrivaren Victoria Winderud. I refrängen kommer mansrösten in och lyfter låten till nya höjder! Fin text också i all sin enkelhet. Lyssna på låten här


"It might as well be now" - Moneybrother
Här gästas pengabrorsan av Ane Brun och resultatet är mycket lyckat! Här är det verkligen en regelrätt duett där de båda sångarna växlar repliker, för att sedan förenas i andra partier. Texten handlar om ett före detta par, mannen vill försöka igen, kvinnan är tveksam. En vacker ballad med fint pianospel och smäktande saxofon på refrängen. Också en väldigt enkel text men lätt att ta till sig, typiskt sådant som jag gillar.

We had some good times, girl
- Oh yeah, but long ago
Seems like in another world
- Let's just leave it so
What if I'm not ready to do that yet?
- There's another place where I should be
There's is alway another place we should be right, love
- You know, that's the thing about me
So why don't I get your number, maybe call you some time
- You've got my number, it's still the same
I deleted it so I wouldn't call you up late at night
- Now at least you seem to do some things right
I told you girl, I've changed, I swear
- I don't know what I'm still doing here
Since you are now, why don't you stay for a drink?
- I guess I could, let me think

Det här är en av mina favoritlåtar med Moneybrother, mycket tack vare den snygga växelsången!


Detta var tre låtar jag gillar väldigt mycket, men det finns som sagt många fler exempel på det här fenomenet. Jag tar tacksamt emot tips!

Jukeboxrock

Jukeboxen framstår för mig som en av de starkaste symbolerna för moderniteten, tillsammans med USA, Edward Hoppers urbana målningar, motorvägen. Moderniteten i dubbel bemärkelse: dels modern och ny som en konsumtionskultur och välfärdskapitalism som bröt med vad Erlander skulle ha kallat "fattig-Sverige" och Lubbe Nordström "lort-Sverige". Stadsliv, tid och pengar över för nöjen, barer, groggar, biljard... Walter Benjamin fast från USA och i mintgrön. Samtidigt ger jukeboxen ett redan gammalt intryck, något från 50-talet, skinnjackor, James Dean, squares och Twin Peaks-referensism.

Här tänkte jag skriva om några av mina få erfarenheter av jukeboxlyssning, om låtar jag gillat att höra på jukebox och barer jag gillat med jukebox. Jag inser när jag skriver att ingen av jukeboxarna har stått i Sverige, jag tror faktiskt inte att jag nånsin varit på en bar med jukebox i Sverige. Är det möjligt? Är jukeboxar så ovanliga här? I alla fall...

Studentbar, Toronto juli 08
I somras var jag i Toronto på en historikerworkshop. Den sista kvällen var vi ett gäng på 8-10 pers som var ute och åt flottig pubmat och drack god kanadensisk öl ur pitchers, och i slutändan när torontoianerna hade droppat av återstod en hård kärna av den holländsk- och svenskättade anarkosocialisten från Iowa Carl som doktorerar i New York, den jovialiske, charmante lille nyzeeländske professorn Kerry vars röda skägg och hår tycktes skvallra om ett skotskt påbrå, schweiziska doktoranden Rebekka, zimbabwiske doktoranden i Sydafrika Tapiwa, och jag. Vi spelade biljard och drack god kanadensisk öl ur pitchers. Så upptäckte vi jukeboxen. Stort! Vi hijackade den och kramade på en massa fantastisk musik - Jackson Browne, "Running on empty"; Journey, "Don't stop believin"; Creedence, "Fortunate son" och så vidare. Det var en av årets bästa kvällar för mig tror jag, kombinationen öl, biljard, härligt sällskap och grym jukeboxrock är svårslagen.

U Kastanu, Prag augusti 07
När jag läste tjeckiska i Prag förra sommaren bodde vi i studenthem på norra sidan av floden, i det rätt fina området Bubinec (Praha 5). Där ligger en klassisk pub där, om jag inte fått fel för mig, en gång i tiden Tjeckoslovakiens socialdemokratiska parti bildades (vi snackar sent 1800-tal). Inget av det märks idag, dock. Idag är U Kastanu (vid kastanjeträdet) en rätt sunkig rockbar med dålig mat, god öl, en stor men sliten ölträdgård med en massa hundar bland besökarna, och en del konserter. Den ligger 5 minuters promenad från studenthemmet där vi bodde och därför gick vi dit ganska många gånger, drack öl i trädgården, spelade fotbollsspel - och lyssnade på jukeboxrock. Med de här digitala monstren som innehåller tusentals låtar blir det svårt att välja låt tycker jag, men här kom jag fram till att en av mina favoritlåtar är väldigt bra jukeboxrock: The Clashs "White man in Hammersmith Palais". Lagom högljudd, melodiös, och lagom igenkänd.

Bar på Seifertova, Prag våren 06
En vårkväll var jag, Ben, Sören och kanske någon till på en sedvanlig pubrunda i Žižkov. Efter maten på ett rätt prollisch ställe, ett hak med sydstatsflagga och jägarkitsch, hamnade vi på ett ovanligt ställe för att vara i Žižkov: en bar, inte en pub. Alltså lite o-tjeckiskt, eller otypiskt i alla fall. På vägen ut och hemåt upptäckte vi att det fanns en jukebox, bestämde oss för att sätta på en låt, och snavade över en rätt speciell låt som vi halvt på skämt valde: Velvet Undergrounds "All tomorrow's parties". Vi snackar sex minuter monoton rock med Nicos skumma mässande röst och ekande pukor, knappast den mest sociala musiken. Så vi valde den och kollade oss omkring för att se om någon reagerade. Och jag blev förvånad, den enda synliga reaktionen var positiv; tjejen bakom baren gav oss tummen upp.

Music Music Music

Var på Stockholms bästa jazzställe Glenn Miller Café igår och såg Göteborgsbandet Music Music Music, ett band som har utvecklat sig till några av mina personliga favoriter på den svenska jazzscenen och som jag har haft förmånen att njuta av många gånger live. Bandet är ett explosivt kollektiv där sväng och groove kan sägas vara fundamenten tillsammans med lekfullhet och lyhört samspel. Alla tre är starka instrumentalister men tillsammans lyfter de verkligen till nya höjder, varje gång! Gohällig jazz så långt från navelskåderi man kan komma. Repertoaren är en blandning av egenkomponerade alster, omarrangerade standards och gamla örhängen som exempelvis "September".

Jag måste särskilt lyfta fram trummisen Michael Edlund (som jag haft nöjet att spela med en del, framför allt i halmstad-bandet Big Bag of Blues), som är en av de svängigaste trummisar jag har sett live! Han har ett effektivt driv och en förmåga att stöka till det och leka med olika accenter och polyrytmer utan att någonsin tappa konceptet.

Det är så härligt uppfriskande med riktigt bra, ung svensk jazz!

Hocus Pocus

Skönare proggrock än vad holländarna i Focus bjuder på får man leta efter, maken till karismatisk på gränsen till vansinnig sångare, flyhänt gitarrist och svängig trummis finns väl knappast? Här får vi höra deras mest kända låt "Hocus Pocus" framföras live i amerikansk tv en (förmodligen) mulen höstkväll 1973. Missa inte den angenäma överraskningen efter dryga tre minuter.. Håll till godo!

Mer om musik i klädaffärer

Apropå att Jackson Browne kommer till Sverige och apropå tidigare inlägg & diskussion om klädaffärer och musik, så var jag idag inne på halvhippa (?) Karltex i Haga i Götet för att köpa en Fjällrävenjacka, och vad spelades om inte en av rockhistoriens bästa låtar, Jackson Brownes "Stay", dessutom i en förkrossande liveversion!?!?!!

Som om inte "Stay" var fantastisk nog på skiva, så får jag dessutom höra den i en liveversion som jag aldrig hört förut, med brölsax! MM-mm. Inte konstigt att man blir köpsugen.

Dig Out Your Soul

Jag erkänner från början; jag är ett Oasis-fan. Det är dock tuffa tider för en drömmare, och faktum kvarstår att det odrägliga manchester-gänget inte gjort en riktigt bra platta sedan 1997. Ja, du läste rätt, 1997. Det är bara så skönt att ha åtminstone ett band som man verkligen har följt sedan barnsben, ett band som liksom definierar en själv och ens musiksmak, och som får en att rusa till skivhandlaren när den nya plattan släpps. Det blir dock allt svårare för mig att se på Oasis på det sättet.

Jag köpte dock verkligen senaste alstret "Dig Out Your Soul" när den släpptes, liksom alla oasis-fans köper jag den bara för gamla meriters skull, men köpte den gjorde jag likväl. Och det är med lågt ställda förväntningar jag börjar lyssna till Gallagher-brödernas åttonde fullängdare (om man räknar "Masterplan" som består av samlade b-sidor). Dessa låga förväntningar infrias faktiskt, och första låten "Bag It Up" är faktiskt ganska svängig klassisk Oasis-rock. Så fortsätter det, och de första fyra låtarna stökar på ganska skönt. Höjdpunkten kommer dock i den av Liam komponerade balladen "I'm Outta Time", som är riktigt vacker. Därefter går det dock käpprätt ner i ett träsk av monoton, osvängig rock utan varken innehåll eller känsla. Noel gnäller på i "(Get Off Your) High Horse Lady", en låt som förut inte hade varit i närheten av att platsa som tredjespår på en singel, och så fortsätter det. Andy Bell, som skrev så många fina poppärlor i Hurricane #1 när det begav sig, bidrar här bara med en totalt ointressant låt, "The Nature of Reality". Gems bidrag är lika tråkigt det.

Oasis har blivit ett hobbyband som ger ut i bästa fall hyfsade plattor med jämna mellanrum, och kanske kan man inte klandra dem för det. De har ju varit konsekventa med sina stilideal sedan början, bara det att de hade en hunger, vilja och något att säga i början av karriären. Man har hört det här så många gånger förut, och alla trötta beatles-referenser har spelat ut sin roll för länge sedan. Oasis kommer för alltid tillhöra ett av 90-talets största band men kommer knappast gå till historien som bandet som raderade ut Lennon/McCartney från historieböckerna. Hade man slagit ihop de tre senaste albumen hade man haft låtar till en riktigt bra fullängdare, men det känns som att ambitionsnivån har sänkts drastiskt, och det är vi konsumenter som får ta smällen. Nästa album (som enligt Noel redan är färdigskrivet) får allt vara vassare än så här för att locka mig till skivaffären!

Dagens bästa nyhet!

Jackson Browne kommer till Sverige! Detta störtsköna besked muntrade upp mig betydligt när jag kom upp från underjorden, nyanländ till Stockholm, släpandes på min kontrabas. Det regnade och blåste och var allmänt deppigt när jag fick syn på en affisch som det stod Jackson Browne på. Mitt hopp väcktes, och visst, han spelar på cirkus den 4e maj! Underbart! När jag och Erik var på Håkan Hellström senast pratade jag om att den nu levande artist jag är mest sugen på att se live är just nämnda låtskrivare och sångare, och så kommer han verkligen hit. Nu har man något att se fram emot när dagarna blir allt kortare och ruggigare!

Real ale-fest i Nottingham

"Fairport Convention did for Real Ale what the Grateful Dead did for LSD"
Die Zeit

Efter två dagars workshop irrade jag omkring i Nottinghams centrum vid sjutiden på en fredagkväll. Jag skulle träffa en briljant polsk doktorand och en holländare och käka och dricka nån öl men missförstånd om mötesplats och glömst av mobiltelefon på hotellrummet förhindrade det; därför var jag ensam på stan. Trött och irriterad av att inte hitta dem, funderade jag på att helt enkelt ge upp och ta bussen hem till hotellet i förorten bredvid universitetets campus, käka medioker roast i hotellets pub, och gå och lägga mig och titta på tv, i förhoppningen att det skulle gå en Jane Austen-filmatisering eller motsvarande på tv.

Men som jag skämdes över att knappt ha sett mig omkring i stan, bet jag ihop det sura äpplet och promenerade kring lite i stadskärnan, som inte är helt utan estetiska värden; några fina gågator lyfter det hela. Och på väg tillbaka till busshållplatsen hade jag världens röta: jag snavade över en real ale-festival!! Jag älskar ale som ett barn älskar godis, distanslöst och okunnigt, och när posters på en pub gjorde reklam för en tiodagars ale-festival med 50 olika sorters ale att prova, blev jag överlycklig. Naturligtvis gick jag in där, köpte en bangers & mash och en polsk ale (även om det senare beslutet visade sig mindre lyckat), och mådde som en prins. Puben var en kedjepub och en billig sådan, med £1.95 för en pint, och dessutom hade de ett festivalerbjudande om att få tre 1/3-pints av olika ale-sorter för samma pris som en vanlig pint, vilket var grymt!! Det känns som att de flesta ställen skulle lägga på på priset om man bad att få mindre kvantiteter av flera sorter, men inte här, vilket jag uppskattade. Tyvärr hade de inte alla festivalens 50 ales denna kväll, utan "bara" 12 sorter eller så. Några av dem sålde dessutom slut innan jag hann prova dem. Men jag provade i alla fall sju sorter och här är mina omdömen.

Namyszow plum ale
Åt helvete för söt, helt odrickbar. Betyg 0/5.

Theakston's Bitter
Mesig, men okej för att vara bitter. Betyg 2/5.

Banny's Winter Ale
Svag smak, men god. Betyg 3/5.

Brains Top Notch
Smakar lim (eller så som lim luktar). Rätt svag, syrlig. Betyg 2/5

Carolus (8.0 %)
Halvvägs till vin. Söt, som nånting man dricker till kaffet. Betyg 2/5.

Oxford Brakspear
God, anonym men fin. Kan man dricka mycket av. Betyg 3/5.

Firestone Walker India California Pale Ale
Söt, smakrik och underbar. Okej att detta var en sjunde alen jag testade, att jag var småfull och subjektiv, men efter två pints, varje klunk kritiskt avsmakad, smakade Firestone CIPA fortfarande friskt som en vacker, kall höstkväll i Majorna. Betyg 5/5

http://www.firestonewalker.com

Graham Day and the Gaolers.

Efter en fantastisk Londonvecka med mycket musik, shopping och fotboll på Loftus Lane där QPR inför en hängiven hemmapublik slog Birmingham för första gången på 23 år, så vill jag ändå lyfta fram Graham Day and the Gaolers på The 100 Club. Bara lokalen i sig, belägen på Oxford Street, är ett slags rockmuseum i sig, Sex Pistols, The Clash, Oasis, White Stripes (för att nu bara nämna några) är band som i början av sina karriärer har stått på scenen här. Graham Day and the Gaolers kommer nu kanske aldrig att få det där stora genombrottet - bandmedlemmarnas ålder och avighet talar måhända emot det. Icke desto mindre bjöd de på en fantastisk konsert. Musiken skulle väl kunna kallas garagepunk plus Beach Boys. Sålunda en mix som tilltalar gubbar av alla åldrar och kön. Undertecknad känner mycket väl igen sig i dessa rader:

I'm glad I'm not young no more
fighting for everything
---
don't have to identify
with anything

De kommer från senaste albumets Triple Destilled inledande låt "Glad I'm not young" - och de är för mig - bloggruppens "ålderman" - på pricken! Det bifogade klippet är från samma konsert men låten är "Begging you" - ännu en pärla från senaste albumet. Spana in deras coola scenkostymer!

Håkan Hellström på Cirkus 28/10

Håkan Hellström är enligt mig Sveriges bästa artist. Jag kan inte se något hot mot denna fantastisk karl. Eftersom jag redan sett honom live två gånger i år (Halmstad och Liseberg) var det med högt uppskruvade förväntningar jag bänkade mig i ett fullsatt cirkus. Redan efter första låten har jag fått valuta för biljettpengarna. "Tro och Tvivel", inledande låten på "För sent för Edelweiss", är precis så förkrossande bra man vill ha Håkan, och låter ännu bättre än på skiva.

Bandet är taggat och tight efter en lång turné. och soundet kvalar in bland rockhistoriens bästa; klinkpiano, brölsax, vad mer kan man begära? Mellansnacken (som liksom låtlistan inte skiljer sig nämnvärt från de andra spelningarna jag varit på) handlar mycket om att hitta en kärlek som håller resten av livet, att bli äldre, att få barn, och det är en mer komplett artist än någonsin som vräker energi och kärlek över stockholmspubliken.

Håkan har en diger katalog att ösa ur, och öser är precis vad han gör i låtar som "En vän med en bil", "En midsomarnattsdröm", "För en lång lång tid" och "Klubbland". Bland de mer finstämda numren gillade jag särskilt "Minnen av Aprilhimlen". Överlag är det en väldigt dynamisk konsert där Håkan & co verkligen krämar musten ur varje låt.

Det enda som stör, förutom att han kör nästan exakt samma mellansnack som senast, är en något utdragen version av "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger", en av senaste plattans svagaste och bittraste låtar. När han som extranummer dundrar på med "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och "Kom igen Lena" känns dock allt vad kritik heter väldigt långt borta, och det är bara att buga och bocka! Fem laxar!

Glasvegas

Det är dags för Längre inåt Landet att stämma in i en hyllningskör som ekat genom mediasverige i höst! Glasvegas självbetitlade album som släpptes i september är fullkomligt lysande!

Jag blir alltid skeptisk och nästan avogt inställd till band som hypas i media. Om ett band hyllas i Nöjesguiden brukar jag ta det som ett säkert tecken på att det inte är värt att lyssna på. Barnsligt kanske, men bränt barn skyr elden. Därför är det så otroligt befriande när en NME-hype från Glasgow visar sig vara det bästa nya band jag hört på väldigt länge!

Så mycket har skrivits om bandet som bildades redan 2001 men först nu släpper sin debutskiva, en skiva som redan nu räknas som en klassiker på vissa håll. "Glasvegas" har jämförts med Oasis debutplatta, somliga säger att det är en lika viktig platta som Nevermind, etc..

Jag tycker att Glasvegas låter som ett Broder Daniel med bättre sångare, låtar, och mycket bättre texter. Sångaren James Allan sjunger på underbart bred glasgow-accent skarpt socialrealistiska texter om en mobbad unge som lärt sig hemifrån att man måste slå tillbaka, om hur polisen knackar på mitt i natten och berättar att ens son fallit offer för gängvåld, om en socialarbetare som skall få knarkare att välja livet, om en person som varit otrogen och betett sig allmänt vidrigt och nu befinner sig på gränsen till vansinne.. Mörka teman som ackompanjeras av storslagna trummor, bombastiskt gitarrmangel och melodier starka nog att vrålas från vilken fotbollsarena som helst. Det låter som en blandning av klassisk brittisk rock som the Clash, Jesus & Mary Chain och Oasis med fötterna stadigt förankrade i samtiden.

Jag brukar alltid vara förtjust i små detaljer som underfundiga formuleringar, snygga gitarrslingor eller hur sångaren betonar vissa meningar, och sådant finns det gott om. Lyssna på hur James betonar "My name is Geraldine / I'm your social worker" i "Geraldine", första singeln från plattan, eller hur den fullkomligt magiska gitarrmattan gör entré efter första versen i "It's my own cheating heart that makes me cry". Rockmusik när den är som bäst!

Skivans höjdpunkter är många, men de spår jag har som favoriter förutom redan nämnda låtar är "Daddy's gone" och "Go square go". Mot slutet av plattan mattas kvaliten av något och när Beethovens månskenssonat ligger som bakgrund till en spoken word om knivvåld (!) som sista spår är det inte lika fantastiskt bra längre. Glasvegas är dock förlåtna, som helhet är det här årets bästa platta hittills tillsammans med Håkan Hellströms senaste!

Stockholmsnatt om skäggvågen

Det är inne med skäggrock i år.. När det dök upp referenser till CSNY och sånt i recensioner av en massa hippa konserter, typ Accelerator i våras, så slog det mig att jag borde börja lyssna på ny pop igen. SvD:s roliga populärkulturella serie Stockholmsnatt kommenterar skäggvågen:

"Men du kan väl inte på fullaste allvar hävda att musiken är lika viktig som ett bands image eller utseende? Man ser ju direkt att dom där är dåliga: dom har ju varken mysiga skägg eller rutiga flanellskjortor. Och kolla: snubbarna är korthåriga, herregud vilka miffon."

http://www.svd.se/kulturnoje/serier/artikel_598903.svd?date=20081017

Mitt bästa för dig

Det här med att vakna i en stark sinnesstämning tycker jag är fascinerande, när man från det första vakna ögonblicket är upprymd eller nedstämd eller vad det kan vara. En av mina nya favoritlåtar, supergruppen Grymlings hit "Mitt bästa för dig" från 1989, tar upp det där, eller i alla fall gör den det i mina associationer. Det är i mitt favoritparti, den andra versen där en sångare som jag antar är Göran Lagerberg tar över (de fyra turas om att sjunga). I refrängerna sjunger de tillsammans och det låter grymt coolt med Pugh Rogefeldts nasala, hesa rockröst tillsammans med Lagerbergs och Rickfors. Efter refrängen och ett snabbt parti som Pugh sjunger kommer de till andra versen som går långsammare och som ger mig sån jävla feeling

"Jag har sovit en orolig sömn
Jagad av tanken 'Du har ingen vän'
Kände en smak av förloraren i mig
Sätter mitt hopp, mitt bästa till dig"

Sen kommer ett unisont parti igen och jag tycker bara att det här med män som sjunger tillsammans om kärlek, det är väldigt fint.

Håkan på Cirkus, 29 okt

När jag och Max gick nerför Strandvägen på väg från spelningen till t-banan diskuterade vi hur spelningen hade varit. Efter en del åsikter och snack kom vi fram till "Ärligt talat var nog detta den bästa konsert jag varit på/musik jag hört i hela mitt liv". "Ja." "Hur skulle man kunna argumentera emot det?" "Nej, det går inte."

"Born to Run" är som melodi och arr den perfekta rocklåten (vilket den dock inte är ensam om). Men jag levde inte 1975, hörde den inte då och har inget personligt förhållande till den. "Känn ingen sorg för mig Göteborg", däremot, är också den en perfekt rocklåt och den kom år 2000 när jag i allra högsta grad levde och intresserade mig för gråtmild indie. Jag och Max har diskuterat detta, om det nånsin igen kommer komma en artist så perfekt tajmad för ens eget liv, en artist som tilltalar en så oerhört mycket med debutskivan med låtar om att vara sjutton och olyckligt kär när man själv som lyssnare är tonåring, och åtta år senare spelar gubbrock med klinkpiano och brölsax när man själv som lyssnare under tiden helt snöat in på gubbrock med klinkpiano och brölsax.

Jag tycker att Håkan har en sanslöst bra katalog av låtar och det visade han på ett väldigt bra sätt igår, med ett nästan perfekt låturval (jag skulle bara vilja stryka "Klubbland" och "Vi två 17 år"). Fan, när han brände av "Långa vägar" som via ett saxintro gick över till "Känn ingen sorg för mig Göteborg" som gick över i en grym version av "Kom igen Lena", det var bland det bästa jag hört i hela mitt liv. Jag gillar verkligen hur hans hela katalog nu live stöps om i en gubbrockform; om det kommer ut en liveskiva från denna turné kommer den bli min favorit HH-skiva.