Att utvecklas

Ända sedan jag gick gymnasiet har jag styvnackat hållit fast vid betydelsen av personlig utveckling. Jag gick, liksom de flesta i den åldern, igenom olika perioder under den tiden och den första och tydligaste perioden var ung vänster/vegetarian/indiepop-perioden. Under den tiden hade jag en ganska mörk människosyn och tyckte att alla som inte tyckte som jag var ignoranta osympatiska människor (snacka om att kasta sten i glashus). När jag sedan gick ur ung vänster mådde jag mycket bättre och tyckte överlag om folk mer, men jag fick höra att jag hade förändrats och att jag inte var "samma goa max" längre. Otroligt pubertalt skitsnack, men hur som helst har jag sedan dess alltid tänkt att man måste främja personlig utveckling och beundra människor som vågar prova nya vägar.

Idag när jag lyssnade på Free slog det mig ännu en gång hur mycket min musiksmak har ändrats under de senaste tre åren. Bara på ett positivt sätt (tycker jag själv), eftersom jag fortfarande gillar all musik jag en gång har tyckt om, men det är ändå anmärkningsvärt hur mycket musik jag tidigare nästan föraktade som nu kröner min skivsamling. Jag tycker det är härligt att gå igenom olika perioder och snöa in på olika genrer och musikaliska yttringar för att på så sätt bredda sina perspektiv. En viktig skiva för mig var "Svart Blogg", som verkligen öppnade mina ögon för gubbrock på allvar. Plötsligt var Ulf Lundell en viktig person och inte alls "dödsstöten för en seriös skivsamling" som jag vet att jag har sagt i yngre år.

1970-talet är ett tydligt exempel på det här. Nu ser jag det som det viktigaste decenniet för rockmusik, men jag minns väldigt tydligt hur jag och Erik för några år sedan försökte komma fram till fem artister som hade sitt genombrott på 1970-talet (före punkens genombrott) som var värda att lyssna på. Vi lyckades inte, jag tror listan stannade vid David Bowie och Nick Drake, med Lou Reed som bubblare (han var ju med redan på 1960-talet). Det är nästan komsikt hur annorlunda vi båda ser på det nu.

För ett tag sedan skickade Erik ett sms till mig där han beskrev hur fint konvolutet till Ulf Lundells "Evangeline" är. I mitten finns en bild där Ulf iklädd jeansjacka går ensam på en öde strand. Jag tyckte det var mycket fint, samtidigt som jag inte kunde låta bli att le åt tanken på vad jag hade tyckt om han hade skrivit så för tre år sedan. Visst är det underbart när klyschor man förut skrattat åt plötsligt drabbar en med full kraft!