När jag och Max gick nerför Strandvägen på väg från spelningen till t-banan diskuterade vi hur spelningen hade varit. Efter en del åsikter och snack kom vi fram till "Ärligt talat var nog detta den bästa konsert jag varit på/musik jag hört i hela mitt liv". "Ja." "Hur skulle man kunna argumentera emot det?" "Nej, det går inte."
"Born to Run" är som melodi och arr den perfekta rocklåten (vilket den dock inte är ensam om). Men jag levde inte 1975, hörde den inte då och har inget personligt förhållande till den. "Känn ingen sorg för mig Göteborg", däremot, är också den en perfekt rocklåt och den kom år 2000 när jag i allra högsta grad levde och intresserade mig för gråtmild indie. Jag och Max har diskuterat detta, om det nånsin igen kommer komma en artist så perfekt tajmad för ens eget liv, en artist som tilltalar en så oerhört mycket med debutskivan med låtar om att vara sjutton och olyckligt kär när man själv som lyssnare är tonåring, och åtta år senare spelar gubbrock med klinkpiano och brölsax när man själv som lyssnare under tiden helt snöat in på gubbrock med klinkpiano och brölsax.
Jag tycker att Håkan har en sanslöst bra katalog av låtar och det visade han på ett väldigt bra sätt igår, med ett nästan perfekt låturval (jag skulle bara vilja stryka "Klubbland" och "Vi två 17 år"). Fan, när han brände av "Långa vägar" som via ett saxintro gick över till "Känn ingen sorg för mig Göteborg" som gick över i en grym version av "Kom igen Lena", det var bland det bästa jag hört i hela mitt liv. Jag gillar verkligen hur hans hela katalog nu live stöps om i en gubbrockform; om det kommer ut en liveskiva från denna turné kommer den bli min favorit HH-skiva.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar