"Svarta Villan" av Ernst Brunner

Jag läste nyligen "Svarta Villan" skriven av Ernst Brunner. Det var första gången jag läste något av Brunner, men definitivt inte den sista! Vilken språklig mästare han är, den gode Ernst!

"Svarta Villan" är en slags självbiografisk skildring av Brunners uppväxt i Seppan, området mellan Tullinge och Tumba där gjuteriet AB Separator låg och där en mängd krigsflykingar från hela Europa kom att hamna efter andra världskrigets slut. Fäderna jobbar på gjuteriet, mödrarna är hemmafruar som försöker lära sig kommunicera med varandra på knagglig svenska.

Det är en spännande period i Sverige, skildrad från Seppans egna mini-universum. Ibland får man dock kontakt med omvärlden, som i den lysande episoden när Tage Erlander och Jawaharlal Nehru kommer på besök med helikopter och Seppandalens hemmamödrar gör husmorsgymnastik för dessa höga politiker, som sitter nedsjunkna i varsin stoppad stol med medaljongrygg mitt på fältet.

Detta avsnitt, liksom väldigt många andra , är oerhört välskrivna, med en sanslös rytmisk frasering och känsla för språket. Mina ögon tåras när jag läser - och jag vet inte om det är för att det är vackert, sorgligt eller komiskt. Det är allt detta samtidigt som det är bortom sådana enkla beskrivningar - en otroligt stark läsupplevelse.

Brunner har skrivit mycket poesi och det är inte alls svårt att förstå. Man kan slå upp vilken sida som helst i boken och genast hitta mängder av fantasifulla och påhittiga formuleringar, som tål att läsas om och om igen.

Konceptet är inte alls nytt, en generationsroman om att vara barn, gå i skola, komma i puberteten, etc. Det har skrivits otaliga böcker på temat, men den här framstår ändå som unik med sina miljöbeskrivningar av gjuteridalen, personbeskrivningar av ungerska, österrikiska och polska familjer som börjar ett nytt liv i exotiska Sverige och inte minst då det mycket inspirerade språkbruket. Rekommenderas!

Dirt Farmer

Jag har tidigare nämnt Levon Helms platta "Dirt Farmer" från 2007 i förbifarten, men när jag lyssnade genom skivan häromdagen insåg jag att den är värd ett eget inlägg.

Levon Helm var medlem i The Band, bandet som kompade Bob Dylan men också hade en rad egna hits på slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Helm satt för det mesta bakom trummorna men spelade också gitarr och mandolin, dessutom sjöng han på många av låtarna. Hans sångröst är fantastisk - rankad #91 i tidningen Rolling Stones lista över världens 100 bästa sångare.

Åren som föregick Dirt Farmer var mycket tuffa för Levon. Hans studio brann ner, flera av hans bästa vänner dog och han drabbbades själv av strupcancer. Cancern förstörde hans röst och kvar var bara en hes viskning, men till inspelningen av Dirt Farmer var hans stämma mirakulöst återskapad till nästan full kapacitet.

Skivan är baserad på ett ganska traditionellt country/bluegrass-sväng med sånger om den amerikanska södern och människor som, liksom Levons föräldrar, sliter med jordbruket för att få allt att gå runt. Texterna är kanske inte bråddjupa men i sammanhanget, med den 67-åriga rocklegendens vitala trumspel, otroligt laddade och av cancern och åren märkta sång, och mycket kompetenta kompband fungerar det riktigt bra, som t.ex. i titellåten "Dirt Farmer" där huvudpersonen blir av med sina odlingar och därmed också sitt banklån ("He ain't got no corn / can't pay off his loan"). Kvinnosynen är kanske inte helt uppdaterad men nog kan man liksom Levon förstå tjusningen med en kvinna som den i "Got me a woman":

"Nothing in the world make me treat that woman mean
She shaves my beard and keeps my tractor clean"

Att när man närmar sig sjuttio och varit med om så mycket motgångar göra så här eldig och frisk musik är en stor prestation, det glöder och pyr om hela produktionen! Inte minst det redan nämnda trumspelet som ofrånkomligt hamnar långt fram i mixen men gör det med den äran - ett rättframt bankande som svänger och visar vägen framåt, hemåt och längre inåt landet.

Den 30 juni i år släpps uppföljaren till Dirt Farmer - Electric Dirt - väl värd att hålla ögonen öppna för om man får tro de smakprov som finns på Levon Helms hemsida.

Blott Sverige svenska somrar har: Evert Taube

Det finns en skiva med Evert Taube som heter "Oh, eviga ungdom, mitt hjärta". Albumet med den vackra titeln består av nyinspelningar av några av Everts mest populära sånger, samtliga med talade introduktioner.

Talade partier i låtar är ju en gammal favorit här på LIL, talade intron kan om man är bussig kvala in under samma kategori. Det är i vilket fall djupt rörande hur den åldrade vissångaren berättar om bakgrunden till sångerna innan han, hellre än bra, sjunger dem. Som en mysstund med farbror Evert.

En av mina favoriter, "Rosa på bal", har ett svängigt och melodiskt talat intro där han berättar om hur hans alter ego Fritiof Andersson brädar en telegrafist och vinner Rosa Rosenkvists gunst - det känns som ett helgjutet soundtrack till sommaren 2009!

mp3-bloggar

http://hypem.com/
http://www.soul-sides.com/
http://huddingehill.blogspot.com
http://katarokkar.cribble.net/
http://keytarsandviolins.blogspot.com/ (från intervju med stefan thungren i svd 24 maj)

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_486027.svd
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=286&a=316441

Blott Sverige svenska somrar har: Lasse Dahlquist

En annan typisk svensk företeelse som rör sig i djupet av mitt hjärta är Lasse Dahlquist och hans sjömanssånger. Det vilar något ofrivilligt lustigt över texterna men melodierna är vackra och stämningen fantastisk. Jag kan inte riktigt förklara vad som gör mig så berörd men det slår sällan fel, som här i "Oh boy, oh boy, oh boy":

"Ada har legat med papiljotter i natt,
och satt extra rött på kinden.
Hon vatt och hämtat sin lilla ljusblåa hatt,
ur en påse upp vinden.

Beda har köpt sig en klänning på Grand Bazar,
ryggen är nästan bar, prislappen sitter kvar.
Bägge har tisslat och tasslat mest hela dan.
Ja, vad är det som viskas på stan. Jo:

Engelska flottan har siktats vid Vinga,
Oh boy, oh boy, oh boy.
Tusen små sailors som vi skall betvinga,
Oh boy, oh boy, oh boy."

Texten är fortsättningsvis fylld av finurliga formuleringar och käcka utspel. Somrigare, svenskare och sorglösare kan det knappast bli. Förutom i sista versen, när dessa käcka sailors ger sig av med ett förmodligen lättvindigt löfte om att komma tillbaka. Då finns ju fortfarande Kal kvar att ringa och bjuda ut - och så var det problemet löst.

Det kanske är fånigt av mig att bli så berörd av skamlös underhållningsmusik från början 1940-talet, kanske kan det delvis förklaras av svenskarnas förkärlek för sommar och allsång på skansen.

"Medge, sa Beda att detta är skoj
Oh boy, oh boy, oh boy!"

Lennart Persson död

Journalisten och gubbrockens fanbärare Lennart Persson har dött, 58 år gammal.

Han står för mig för ett av idealen som jag vill lyfta fram när jag pratar om gubbrock: den ohämmade entusiasmen och intresset för all musik, inte bara en viss genre, inte bara nytt, inte bara gammalt, utan allt möjligt som man kan hitta.

Jag lyfter på min smäck (egentligen en basebollkeps) och torkar en tår ur ögat.

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2922395.svd
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2918837.svd

Detta jävla längtande

"Detta jävla letande.
Detta jävla längtande."

Orden är Anders Petersens och sammanfattar väl dokumentären med den sakliga titeln "En film om Anders Petersen" från 2003 som visades i repris på svt i veckan.

Anders Petersen är en av världens mest berömda stillbildsfotografer, mest känd för sin fotobok "Café Lehmitz" med bilder från ett ölhak i Hamburg där prostituerade, transvestiter, narkomaner och älskare umgicks under lösa former. Den av hans bilder som fått mest spridning är omslagsbilden till Tom Waits skiva "Rain Dogs" från 1985. Han har gjort fotoböcker om livet i fängelse, mentalsjukhus och ålderdomshem och har en stil som är väldigt naken och varm.

Denna utsökta dokumentär är gjord av JH Engström som själv är erkänd stillbildsfotograf och som ser Petersen som sin mentor och till och med far. De är goda vänner sedan femton år och filmen är som en personlig hyllning till den världsberömda fotografen. Samtidigt oroar sig Engström över sin fadersgestalt som kedjeröker, dricker varje dag och jobbar i ett hysteriskt tempo runt om i Europa.

En stor del av behållningen är självklart de knivskarpa svartvita fotografierna som oftast skildrar människor på samhällets skuggsida. Petersen säger sig dock inte vara attraherad av det som många människor betraktar som avvikande eller onormalt, det handlar om att han känner sig trygg där. Hans fotografi är ett sätt för honom att göra upp med de borgerliga livslögner vi är uppvuxna med och som förstör våra möjligheter att upprätthålla en identitet.

Samtalen mellan Petersen och Engström utgör grunden i dokumentären, och det är väldigt intressanta tankar om livet och konsten som delges till tittarna. Petersen vill att hans fotografi skall vara en del av livet, ett möte mellan personer.

Han talar vidare om rädslan för att bli gammal och tappa det oskuldsfulla sättet att se på livet. Många av de fotografer han beundrar har enligt honom gjort mindre bra saker på ålderns höst eftersom det i deras verk bara finns fotografi - inte liv. Men fotografi handlar inte om fotografi - det handlar om liv.

Ett annat återkommande tema är längtan, törsten efter den fysiska och andliga gemenskapen. För Petersen handlar det inte om ålder - längtan finns hos en människa oavsett hur gammal hon blir.

Vackra samtal och vackra bilder gör det här till en oerhört fascinerande och sevärd dokumentär - den finns att beskåda på svt play fram till den 14:e juni.

I DN idag läste jag om Petersens senaste projekt From Back Home, som är ett samarbete med just JH Engström. Utställningen kommer visas på Värmlands Museum i Karlstad i sommar och fokus ligger på värmland och värmlänningar. Ensgtröm är uppvuxen i Karlstad och Petersen bodde där under sin tonår. Det känns som ett tema som passar väldigt bra in på Längre inåt landet, och om jag kommer vara i närheten av Karlstad i sommar skall jag absolut ta mig till Värmlands museum.

Blott Sverige svenska somrar har: Sommarpsalm

Nu när våren verkligen etablerat sig på riktigt och sommaren är på ingång har musiken jag lyssnar på tagit en tydlig vändning. Vi har talat en del om både småstadsromantik och längtan bort på Längre inåt Landet, nu har jag hamnat i en våg av stark nationalromantik. Det är ett ord som är svårt att använda och som väcker många obehagliga associationer, men jag kan inte komma på något ord som är bättre lämpat just nu.

Jag är inte ute efter patriotism eller att hävda Sveriges överlägsenhet på något sätt. Vad jag däremot vill åt är att det finns vissa saker som är så oerhört vackra och som man uppskattar extra mycket som svensk. Det är inte konstigare än att man blir nostalgisk av att höra musik man växt upp med eller att ens upplevelse av musik man gillar blir starkare om man kan dela den.

Det finns naturligtvis väldigt många olika uppfattningar om vad som är svenskt och svenskhet, Fredrik Lindström har gjort ett fint jobb i sammanhanget med flera tv-program och böcker om just det här. En sak som symboliserar Sverige väldigt mycket för mig är Systembolaget, och kanske att gå med systembolaget-påsar på stan i synnerhet.

En systemet-påse i handen ger mig ett brett spektrum av känslor, allt ifrån en lätt skam över att man skall dricka rusmedel till förväntningar, förhoppningar och glädje. Klirrande i en lila plastpåse döljer sig lagom indiskret innehållet som skall få en att lätta lite på den stela svenska slipsen som ibland känns som en tvångströja.

Hur som helst; en av mina absoluta favoritlåtar alla kategorier är Sommarpsalm ("En vänlig grönskas rika dräkt") av Waldemar Åhlén och jag tror att det delvis beror på att det är en sång som på något sätt snuddar vid min svenska själ. Så oerhört vacker melodi och ett budskap som passar så bra in i stämningen. Jag kan aldrig lyssna på Sommarpsalm utan att bli berörd. Särskilt sista versens avslutande strofer

"Allt kött är hö

Och blomstren dö

Och tiden allt fördriver

Blott herrens ord förbliver"

är så vackra och episka att jag skulle kunna bli religiös för mindre. Jag väljer dock en egen tolkning, måhända mer allmängiltig än vad författaren Carl David af Wirsén avsåg. För mig kan herrens ord bytas ut mot något större, onåbart, eller egentligen bara mot ett budskap om vissa värden som förbliver även efter att våra i sammanhanget futtiga jordeliv är till ända. Herrens ord skulle ju kunna vara "Jesus lever" men också "Kärlek är störst" - jag väljer det senare.

Detta är en sång som väldigt många svenskar har hört i högtidiliga sammanhang, skolavslutningar, etc, dessutom har många sjungit den själva vilket jag försöker utnyttja så ofta jag kan. I diverse festliga sammanhang brukar jag försöka smyga in ett tillfälle att gemensamt sjunga denna vackra sång och det blir alltid en sådan härlig stämning - även om sången låter hellre än bra.

Budskapet i den här texten är universalt men att det är en sång så många svenskar vuxit upp med tror jag tillför ett extra djup och en känsla av samhörighet som åtminstone jag sällan annars känner.

Biljettpriser

GAIS - IFK Göteborg, Gamla Ullevi 21 maj. Pris: som billigast 250 kronor för nedre ståplats.

BK Häcken - Helsingsborg, Rambergsvallen 22 maj. Pris: 100 kronor för onumrerad sittplats.

Vilket är egentligen det alternativa och mer radikala laget i Göteborg?

stilbilder

Det bär mig emot att behöva putta ned öltestet från förstasidan på bloggen, men någon gång måste det göras.

Min mamma mailade ett stiltips till mig häromdagen, en hemsida där man kan köpa brittiska mollskins- och manchesterbyxor i mängder av färger till OK pris. När hon frågade vad jag tyckte om länktipset fick jag förklara för mamma att jag känner mig färdig med det borgerligt inspirerade modet, att det var ett bra tag sen jag strävade efter att se ut som gubbarna och wannabe-gubbarna runt Östermalmstorg.

Jaha, svarade mamma, vad betecknar du dig nu som då, kan du upplysa en hopplöst trendokänslig mor om vad du vill ha? Bra fråga, tänkte jag, och försökte formulera mina spridda stilideal just nu i ord. Det gick inget vidare, så jag bildgooglade litet och följande kollage får representera den vaga vision, de spridda hugskott, de undermedvetna bilder, som tar ut min modemässiga kompassriktning just nu.


Crosby, Stills och Nash sommaren 1969



Allman Brothers Band, accessoarer: hatt, högtalare, blöjbarn och hönor.


"they lived in semi-attached bungalows at the edge of the missile range and listened to the wind that the sages of the old nations spoke about, evolving metaphors and philosophies, and it recrested the dunes, blowing steadily, somtimes, for days." - Alice In Chains på omslaget till Facelift 1990 - Converse Allstars, sommarljusa jeans och native american-estetik i en bild vars stämning påminner mycket om Don DeLillos (Underworld, s. 402 ff) fantastiska passager om atombombsprov i New Mexico.


Lite närmare sommaren 2009: Humphrey Bogart i s.k. "smäck" (målarkeps), lätta ljusa byxor, randig arbetarskjorta och vita tygskor (Keds?). En härlig idealtyp tycker jag.



Och eftersom jag just läst ut On the Road (separat inlägg kommer): Jack Kerouac. Här tycker jag han uttrycker den leda och den längtan bort som driver boken. Det finns många vackra och desperata formuleringar i den, och jag vill se ut som en man som skriver så.

Om att prata med artister på spelningar

För några veckor sen var Anton och jag på Anna Järvinens spelning på Nefertiti i Göteborg. Före spelningen satt vi i baren, och medan Anton var iväg på toa kom Järvinen på väg upp på scenen, iklädd en stor, vit klänning som stack ut rejält bland alla 20-35-åringar i rutiga skjortor i publiken. Jag gav henne en komplimang för klänningen när hon gick förbi, och just då kom Anton. Han anmärkte på att jag pratade med Järvinen, och jag insåg att för mig är det hyfsat vanligt. På de två närmast föregående spelningar som jag varit på - the Demolition String Band på Banjo Jim's och Ari Hoenig Trio på Small's - så pratade jag i båda fallen med bandet.

När jag såg Demolition String Band var det på en festkväll med tre andra band, som alla firade DSB:s sångerskas födelsedag på den lilla och väldigt trevliga country/rootsbaren Banjo Jim's. Vi var kanske 80 pers där och det var fullsmockat och extremt god stämning med mycket skålande och "holler and swoller" lett från scen. Jag tyckte att deras twangiga honky tonk var grym och köpte därför två skivor av gitarristen.

När jag såg Ari Hoenig Trio var det också på ett ganska litet ställe, källarjazzklubben Small's där det var kanske 60 pers på det sista setet för kvällen. Efter giget gick Carl och jag till Carls favoritbar i New York (han bor där och jag var där och hälsade på) eftersom han ville visa den, och mycket riktigt var den grym, ett bra ställe för att hänga med soffor, öl, jukebox med bra musik, och go stämning. Lustigt nog stövlade Ari Hoenig och bandet in där en timme eller så senare, och då kunde Carl och jag inte låta bli att heja och förklara att vi just sett dem spela på Small's - spelningen var grym, så de förtjänade berömmet. Hoenig var sjyst med.

Anledningen till mönstret tror jag helt enkelt är: jag gillar "indie". Det är inte för inte som jag lyssnade intensivt på twee på gymnasiet. Jag tycker att det är fint med småskalighet utan "stjärnor" etc.

I love you, man

Paul Rudd och Jason Segel har nog - om en lätt överdrift tillåts - mellan sig varit med i alla 2000-talets bästa filmer (Dumpad, Anchorman etc) så när jag var i New York för några veckor sen och såg att de hade en ny film ute som heter I love you man, blev jag överförtjust.

Det här med manlig vänskap är ju något av de bästa 2000-talskomediernas specialitet, från Starsky & Hutch (Owen Wilson och Ben Stiller), över Anchorman ("Ron, what is love?") till det mesta med Seth Rogen. I Love You Man är lätt inpassad i denna genre, och eftersom LIL utgår från musiken så vill jag gärna påpeka att musiken är bra också i I Love You, Man: en av de saker som de två huvudkaraktärerna Sydney och Peter har gemensamt är att de båda älskar (den kanadensiska powertrion/progrockbandet) Rush, och de spenderar mycket tid i Sydneys garage ("man cave") med att spela Rushcovers! Rush, det libertarianska/objektivistiska progressiva rockbandet med skickliga musiker som tillhör en av de mest smaklösa (jag menar det som en komplimang) genrer av alla: vuxen rock från sent 1970- tidigt 1980-tal; adult oriented rock. Bandet som nördarna i Nollor & nördar - Judd Apatows genombrott och min humors rosettesten - lyssnar på, de som har idolbilder på Ayn Rand i sina skåp.



Det här är en rolig intervju med Jason Segel (som nog rökt nånting före intervjun..) och Paul Rudd apropå I Love You, Man: http://www.youtube.com/watch?v=pleNACHRadc.

Öltest nr 2 2009

Längre inåt landets andra officiella öltest ägde rum i Sollentuna den 8:e maj 2009 och panelen bestod av Arvid, Erik, Max samt en gästmedlem - Edvin. Ölerna som testades var indelade i olika kategorier och testades blint inom respektive kategori: Ale, fulöl, weissbier, fin lager, och ful lager. Maten vi åt var bastant och bestod av korv, pommes frites och bröd.

ALE:


Boddington
Betyg: 3-, 3+, 3-, 3+
Omdömen: "Lite läskig känsla i truten", "Finns det inte ett ord för sådana här släta rackare?", "Nästan som Samuel Adams men utan kolsyra", "Mjölk - där sa du nåt!", "Som ett nytvättat lakan med sköljmedel"


Brooklyn Brown Ale
Betyg: 4+, 4+, 4+, 4-
Omdömen: "Lukten är extremt mikrobryggeri", "Väldigt god", "Välbalanserad", "Den spelar på hela tungan"


Adnams Bitter
Betyg: 4, 3+, 4, 4-
Omdömen: "Jag blir tvungen att säga katrinplommon här", "Snäll, som ett lätt smekning över kinden", "Kamratlig", "Lite som Peter Lemarc, god liksom", "Elegant", "Subtil", "Vuxen", "Passar irländska gubbar"

Oppigårds Single Hop Ale
Betyg: 5, 5, 4+, 4
Omdömen: "Ser ut som kopiss till färgen", "Som en glad blondin", "Något man dricker i trädgården på sommaren i smyg"

FULÖL:


Carlsberg Hof
Betyg: 2, 1, 2+, 2
Omdömen: "Doftar ingenting den här heller", "Doftar mindre än vatten", "Den här var risig alltså", "Jolmig.. alger", "Ingen eftersmak alls [tänker] som en för tidig utlösning kanske", "Jag tror att det här är den där halmstad-ölen", "Jag kan tänka mig att det är tuborg [anekdot om smörrebröd i Helsingör]", "Svårt att sätta betyg på den här för den smakar ingenting", "Som östersjön i juli... utspädd!", "Som att tvätta ur kattens skål efter två veckor", "Man druckit den förr och kommer göra det många gånger igen", "Bra efterfest"


Carlsberg Elefant
Betyg: 1 (död gubbe), 1 (överkryssad), 1, 2
Omdömen: "[luktar] [äcklat stön] det här är elefantölen!", "Öl ska inte lukta skaldjur!", "Jag tycker att det luktar marsipan... frän marsipan!", "Det kan inte vara något annat än elefant, sofiero guld kan inte vara så här äcklig", "Satte sig direkt i talcentrat", "Riktigt ond", "[håller för näsan medan han sveper det sista]"


Sofiero Guld 7,5%
Betyg: 2+, 3, 3, 2
Omdömen: "Det ekar av gamla sorgsna fyllor", "Håller inte riktigt i längden", "Det här är starkt alltså.. går rakt ut", "Inte jätteäcklig"


Tuborg Grön
Betyg: 3+, 3+, 2, 2+
Omdömen: "En riktigt jävla bruksöl.. arbetaröl", "After work-ölen i byggbaracken?", "Stryker medhårs.. den är snäll, det gillar jag", "Smakar obekant.. crocodile?", "Det är precis så här jag vill att ölen ska smaka när man grillar på sommaren och har mycket öl att dricka"


Falcon
Betyg: 1+, 1+, 1, 2
Omdömen: "Oj det här är äckligt... luktar verkligen dålig öl", "Jag är glad att jag inte gissade falcon på förra för detta är falcon", "Smakar kemiskt framställt och själlöst - ut till fattighjonen", "Söt på ett dåligt sätt", "Bismak av gödsel"


Crocodile
Betyg: 1, 3+, 3, 3
Omdömen: "Doftar finkel", "[luktar] Jag tror att det är elefant", "[luktar] Jag tror att det är tuborg", "Doftar öl... det gjorde inte den förra", "Nästan säker på att det är tuborg.. den smakar danskt", "[smakar] Nej!", "Uteservering", "Prisvärd", "Smakar köpenhamn", "Smakar mosebacke med utsikten", "Metmask... man kramar en snus precis efter att man trätt på en metmask"

WEISSBIER:

Hoegaarden
Betyg: 4, 4-, 3+, 3+
Omdömen: "Det luktar så fruktigt", "Det är vår gamla vän", "Kan man sätta fem plus efter en klunk?", "Feminin", "Lever på gamla meriter", "Unik smak - en styrka"


Erdinger Hefe
Betyg: 2+, 2+, 3, 2
Omdömen: "Mmm - skummet luktar kvinna", "Smakar godis", "Inte samma punch", "Avslagen", "Man känner sig lite lurad", "Som om man vallat skidorna åt fel hål"


Paulaner Hefe
Betyg: 3, 4, 4, 3-
Omdömen: "Vilken färg!", "Vacker", "Fy fan vad gott", "Nu börjar jag bli full också", "Kort eftersmak, men med punch", "Som emil arvidsson", "Omhändertagande, slår an en sträng", "Som ettstrukna c# på peder waerns kontrabas"


Weihenstephaner Hefe
Betyg: 4+, 4, 4, 4
Omdömen: "Fruktig", "Äpple", "God", "God på ett menlöst sätt", "Några liter av denna ger en bra kväll"

FIN LAGER:


Gambrinus
Betyg: 3+, 4, 4, 4-
Omdömen: "Smakar svenskt", "Mycket beska", "Trygg kapitalistisk verksamhet", "Klockren picknicköl", "God tjeckisk öl"


Nils Oscar God Lager
Betyg: 5-, 5-, 5, 4
Omdömen: "Doftar mikrobryggeri", "Detta är fan ingen tjeck", "Doftlös", "Gorgonzola", "Detta är en väldigt god öl", "Den rinner ner i skrevet", "Man vill ha mer, mer mer!"


Budvar
Betyg: 4+, 3, 5, 5
Omdömen: "Luktar marijuana", "Jag tror det är budvar - en femma!", "Fuck you om inte detta är gott", "Klass och attityd", "Majestätiska tranor", "Perfekt arbetaröl"


Brooklyn Lager
Betyg: 4, 4, 5-, 4-
Omdömen: "Härligt!", "Dominerande smak", "Otroligt gott", "Har allt", "Blommig", "Mångfacetterad", "Ensamöl", "Pockar på uppmärksamheten"


Krusovice
Betyg: 3+, 4, 4, 4
Omdömen: "Den vill att man ska ha en trevlig kväll", "Inga konstigheter", "Jämn smak", "Något man unnar sig i restaurangvagnen", "Tjeckisk beska", "Anonym", "Diskret, men värdig", "Stabil beska som utgör grund för både filosofisk spekulation och romantiska äventyr", "Som när en kompis flickvän masserar dina axlar"


Nils Oscar Pils
Betyg: 3, 3-, 4, 3
Omdömen: "Mikrobryggeri", "Det här är för beskt", "Den flummar ut", "Som en konstnär som medvetet använder överdrivna accenter", "God", "Obalanserad"


Nils Oscar Kalasöl
Betyg: 2, 2+, 2, 2+
Omdömen: "Den är ful, men vid det här laget god", "Som brooklyn, men några grader starkare", "Bränt socker", "Rättfram, men inte så god", "Som när stefan holm försöker på världsrekordet inomhus när han redan har säkrat guldet", "Krystad", "Tråkigt vuxen", "Nåt som grannen släpat in"






FUL LAGER:

Kung
Betyg: 2, 2+, 2-, 1+
Omdömen: "Positivt klamydiatest", "Den är oborstad", "Att något så vackert som öl kan ha så ful färg", "Bottenskiktet på valhallabadet", "Känns som ett gott råd från en person med onda avsikter"


Jever
Betyg: 3, 4+, 3, 5
Omdömen: "Bruksöl som slinker ned", "Detta är jävligt god öl", "Statuerar exmpel", "Kör sitt race och gör det bra", "Typisk öl-öl", "Som en nytillsatt rektor som vill bevisa för mycket - för besk"


Pripps Blå
Betyg: 3+, 3+, 3+, 3
Omdömen: "Man vill sluta titta på färger, den är så jävla ful", "Den är god, det är heineken", "Väldigt välbalanserad dålig lager", "Som en bra dålig lager"


Dansk fadöl
Betyg: 2-, 1+, 2-, 1+
Omdömen: "Ser ut som lättöl från halmstad", "Smakar lite svartklubb", "Alldeles för söt", "Obalanserad", "Smakar gammal gurka", "Smakar fylla i svalöv", "Bonnefylla"


Corona
Betyg: 4-, 3+, 3+, 4
Omdömen: "Luktar wunderbaum", "Om man är smärtfri på debasers uteservering duger den gott", "Jättebra", "Känns väldigt bekant"


Karlovacko
Betyg: 3-, 3-, 1, 3-
Omdömen: "Substans i färgen", "Doftar bensin", "Känns som en öl man får i plastmugg på festival", "Luktar för jävligt, smakar skumt", "Svensk och intetsägande", "Svensk och avskalad"


Heineken
Betyg: 1+, 2-, 1, 1+
Omdömen: "Vilket larvigt skum", "Doftar som nåfon som jobbar i kassan på stadium", "En jävligt ful en", "Har inte smakat den än", "Äckligt och sött", "De senaste tre har smakat likadant", "Dålig lager", "Kysk lager"

Cajunsommar 2009

Jag har ett stundtals rätt så säsongsbetonat förhållande till musik. Toto, Michael McDonald och annan kalifornisk västkustrock tycker jag bäst om på sommaren, medan exempelvis Chris Isaaks smäktande 50-talssound passar bäst på hösten, blue note-jazz på vintern, proggrock på våren, osv.

Sommaren 2009 tror jag för min del bland annat kommer att gå in cajunmusikens tecken. På Teater Tre såg jag för ett tag sen Stockholmsbandet Bayou, som spelar vass och traditionsnära two-stepcajun. Jag gillar verkligen monotonin i cajun, som nästan närmar sig techno - samma fras gång på gång, så att man vaggas in i ett meditativt och riktigt skönt sinnestillstånd. Ett bra soundtrack till vita nätter och dygnslånga parkhäng.

Här ett klipp från Bayous gig på Viking Lines Country Cruise i våras:



Och här har vi familjebandet Savoy:



Skäggig barfotaviolinist i uppknäppt och slapp, träskfärgad skjorta. Gotta love it.

Tåg

Jag åker väldigt mycket tåg, oftast med min kontrabas i släptåg. Detta är en utmärkt prövning av stresstålighet och behärskning, då man varje gång måste fajtas med barnvagnar, rullstolar, lekande barn och oförsiktiga medresenärer när det otympliga och ömtåliga instrumentet skall fraktas från stad till stad.

Jag tycker egentligen mycket om att åka tåg, att sitta och lyssna på god musik och se Sverige susa förbi utanför fönstret kan vara något väldigt vackert. De senaste årens släpande på kontrabasen har dock gjort att jag numera mest förknippar rälsresandet med stress och lindrig ångest. En synnerligen intressant företeelse har jag dock inte kunnat undgå att notera, trots att min energikrävande oro pumpar fram i kroppen under resans gång: Det är väldigt många kufar som åker tåg.

Jag kan inte säkert säga att andelen tomtar är högre på en vanlig avgång mellan Stockholm - Göteborg än låt säga i kön till posten, men det är en bestämd upplevelse jag har. Många av dessa outsiders är väldigt trevliga, men uppenbart speciella.

Idag var inget undantag från regeln; redan innan jag hunnit ombord hade jag bekantat med mig med en 86-årig gentleman som var på väg från Göteborg till Stockholm för att gå på en aktiekurs. Bredvid mig satt en man i ungefär min ålder och drog in snor längre in i näsan ungefär var tionde sekund hela resan igenom samtidigt som han frenetiskt skruvade på en rubik's kub som tydligen var nyinköpt. Han klarade av att lösa den på ett par minuter, sedan skruvade han alla färger i oordning, och så löste han den igen, etc.

Jag tycker det är fascinerande och lite roligt att mer eller mindre diskret iaktta dessa personligheter, jag lovar, det finns ett gäng med på varje tåg i Sverige! Jag skall inte heller försöka förneka att jag med mitt stora instrument i sammanhanget framstår som minst lika underlig. Kanske vi på LIL borde föra katalog över karaktärerna vi möter ombord och sedan gemensamt kora tokigaste tågresenären?

Aftonbladet

Jag vet att detta är en extremt billig poäng att plocka - men eftersom Aftonbladet bara gav två plus till Jackson Brownes konsert på Cirkus i måndags kan jag inte låta bli.

Åtminstone någon gång i veckan stannar jag till framför någon av kvällsdrakarnas löpsedlar bara för att få mina fördomar om dessa bekräftade. Det handlar om Let's Dance-kändisars eventuella plastikoperationer, Carolas bantningsknep eller brist på bantningsknep, Bonde söker fru-skilsmässor eller på sin höjd något påstått gräl i kungafamiljen. Hur man som journalist med självaktning kan jobba på någon av dessa tidningar har jag slutat begripa för länge sedan.

Med denna inledande harang förstår ni att jag har lågt ställda förväntningar på vad man får läsa på tidningsaffischerna när man kommer upp från tunnelbanan om morgonen, men trots det uppmärksammade jag förvånat och nästan lite skadeglatt vad som prydde löpet på Aftonbladet häromdagen:

"ROBINSON-JARMO SKÖT IHJÄL EX-FRUNS MINIGRIS"

Det är helt enkelt fantastiskt, ytterligare kommentarer känns överflödiga...

Öltest nr 1 2009

Längre inåt landets första officiella öltest har ägt rum. Lördagen den 7 mars i Enskede, Stockholm. Som bilden visar åts det rotmos och tysk korv med whiskysenap och ruccola, vilket var mycket gott.

Resultaten, med betyg satta på en skala från 1 till 5 där 1 är sämst och 5 är godast:

Norrlands Guld
Omdömen: 3, 4, 2
Citat: "Tunn men stabil, pålitlig", "Jag tror att det är Bryggmästarn", "Dör ut väldigt fort - kvar är bara finkelbeskan"

Bryggmästarn:
Betyg: 4, 4+, 3
Omdömen: "Den här har jag druckit ofta", "Humlearom - hur känner man det?", "Jag vill inte dela ut någon femma än"

Bedarö Bitter
Betyg: 3, 3, 3
Omdömen: "Mycket plommon", "Förra gången tyckte jag den var för tuff, nu är den för snäll", "Agressiv", "Det finns många finöl man hellre dricker än den här"

Vissa LIL-medlemmar var kanske lite glada i hatten redan från början

Stockholms 5,2%
Betyg: 2, 1, 2
Omdömen: "Fadd och äcklig", "Smakar som att spela med Big Bag of Blues på Marinfestivalen i Halmstad", "Gott till maten, smakar ingenting"

Nils Oskar India Ale
Betyg: 5, 4+, 4
Omdömen: "Dominant beska, komplex smak", "Väldigt besk", "Rik"

Lapin Kulta
Betyg: 1, 2, 3
Omdömen: "Smakar verkligen strösocker", "Ingen doft alls", "Jag hoppas att det inte är Samuel Adams för den smakar ingenting" "Smakar senap", "Smakar bara senap och korv"

Samuel Adams Boston Lager
Betyg: 4, 5, 5
Omdömen: "Besk på ett skönt sätt, mjuk utan att vara insmickrande", "Balans i munnen", "Den godaste ölen hittills", "Mindre besk än Nils Oskar"

De Koninck
Betyg: 3, 2-, 2
Omdömen: "Äcklig [häller ut]", "Kort, obalanserad, liten beska", "Spretar lite", "Inte så snäll", "Smakar trä", "Inte alls god", "Nyanslös", "Vacker färg men inte så god"

Red Seal Ale
Betyg: 5, 4, 4+
Omdömen: "Underbar", "En doftfest! Fräsch som en snygg kvinnas armhåla", "Släkt med Nils Oskar", "Frukt, brända mandlar"

antagligen säger Arvid något i stil med "Frukt, brända mandlar" eller "Len som en nunnas innanlår"

Brother Thelonius
Betyg: 4-, 2+, 3+
Omdömen: "God, bränd smak, liten beska", "[Äcklad min] Den får två plus", "Vad finns det för sammanhang där man kan dricka den här? Jag kommer inte på något" "Jävla spännande öl", "Smakar jordgubbar"

Arboga
Betyg: 3-, 3-, 3+
Omdömen: "Bra after work-öl, substitut för mat" "Först gissade jag på Mariestad men det är för lite beska så jag tror det är Arboga", "Tam, smakar sött, jag tror att den har mer att ge när den är kall och nyöppnad"

Öltest är allvarliga grejer

Primator
Betyg: 1, 3, 2
Omdömen: "Inget för mig", "Skulle önska att den tog en annan vändning i munnen"

Andersson
Betyg: 3+, 3, 2
Omdömen: "För att vara billig lager: riktigt bra", "Den försvann", "Det är som när man öppnar en mussla och den är tom", "Smakar midsommarfest och hopplös tonårskärlek"

Franziskaner
Betyg: 4+, 2+, 4+
Omdömen: "Len som en nunnas innanlår", "Jävligt fruktig, jävligt god", "Luktar Skalmantandkräm med banan", "Smakar som en frukt jag inte kan komma ihåg vad den heter... Persika?"

Sofiero
Betyg: 1, 1+, 1
Omdömen: "Smakar som ett dike i Småland och en uppkastning efter en lång festival", "Man fattar att det är en fulöl för den är otroligt ljus, ser ut som ett urinprov", "Som ett urinprov med sjukdomar", "Det blir inte äckligare än så här, men det är fortfarande rätt gott"

Starobrno
Betyg: 4, 3+, 3+
Omdömen: "3+ vad det än är", "God, ljus lager"

Samuel Adams Boston Ale
Betyg: 5, 5, 5
Omdömen: "Transcendens", "Perfekt balans mellan beska och sötma", "Mild, snäll, det är som Samuel Adams Boston Lager", "Extas! Det är här är kvalité", "Den är som en schysst plastpappa som kommit in ganska sent i ens liv men som är jävligt schysst och bara vill hjälpa till"

Mariestad
Betyg: 2+, 3, 2
Omdömen: "Fadd finkel", "Jag är snäll, den får lite extra" "Man knackar på och det finns ingen där", "Den smakar öl - 2+"

Till nästa gång har vi en jäkla massa sorter att testa; de följande kom vi på på stående fot:

Jever, Hof, Krusovice, Tuborg Grön, Erdinger, Gambrinus, Löwenbrau, Brooklyn Lager, Maredsous, Westmalle, Duvel, Chimay, Grimbergen, Guiness, Kilkenny, Adnams, Hobgoblin, Bishop's Finger, Spitfire, Boddington, Kungs, Affligem Blonde, Hoegaarden, Paulaner, Spaten, Starbrno mörk, Dab, Beck's, Flensburger, Nils Oskar Kalasöl, Nils Oskar God Lager, Bitburger, Baron Trenck, Budweiser, Heineken, Pripps, Falcon, Newcastle Brown Ale, Punk India Pale Ale

Jackson Browne på Cirkus 4/5 2009

Efter månader av väntan stod han så äntligen framför oss på scen, den hårfagre singer/songwriter-hjälten med hjärtat på rätta stället; Jackson Browne. Till min stora glädje var det ett fullsatt Cirkus som entusiastiskt hälsade den evigt unga 61-åriga sångaren välkommen till Stockholm.

Så fort konserten började visste man att man var hemma; ett behagligt bakåtlutat gubbrocksound med orgel och smakfulla gitarrlicks och en avspänt leende Jackson borgade för en helgjuten kväll. Detta sound som är så fullkomligt magnifikt och enligt mig bland rockhistoriens bästa bäddade effektivt in kvällen och gjorde såväl klassiska hitlåtar ("Late for the sky", "The Pretender", "Fountain of Sorrow") som de klart svagare låtarna från de senaste albumen till stor njutning. Detta gäller inte minst de något ösigare låtarna ("Take it Easy", Running on Empty") som lät oförskämt bra.

Browne var stabil utan att bjuda på något extra, han bjöd på charmigt småprat med publiken men verkade en smula tryckt av att det ständigt ropades efter hans gamla låtar, väl medveten om att de senaste trettio åren i hans produktion faller i deras skugga. Han hanterade det dock snyggt och sade om en av sina nya låtar att: "You'll like this one, it sounds just like all the other songs.."

Bandet var fantastiskt bra, gitarristen Mark Goldenberg utgjorde en stor del av behållningen med sina många smakfulla men intrikata inpass. Han bjöd på ett varierat och innerligt gitarrspel befriande fritt från floskler. Även resten av bandet, inklusive de två körtjejerna, höll yppersta klass och levererade ett otroligt bakåtlutat men ändå drivande groove - vilket verkligen inte är enkelt att få till.

Jackson själv var också väldigt välbehållen - säga vad man vill om denna karl men han har en fantastisk röst! Det finns väldigt få sångare som kan beröra mig så omedelbart bara med några få toner och det var underbart att höra hur magin fanns kvar i rösten.

Det enda som drar ner helhetsintrycket var när han flera gånger bröt av världens bästa gubbrocksound för att spela svårt politisk vit reggae. Det är en genre jag inte rankar speciellt högt, skall jag erkänna, och inte ens Jackson Browne kommer undan med hedern i behåll när han försiktigt gungande står och spelar baktaktsriff och sjunger kritiskt om USA:s president.

Om jag inte redan varit ett stort fan hade jag kanske inte blivit frälst av denna spelning, men även om det ibland kändes som att Jackson har mer att ge håller han en otroligt hög lägstanivå och den fantastiska låtkatalogen, det underbara soundet och den välbehållna stämman gör måndagens konsert på Cirkus till en av mina största konsertupplevelser någonsin.

Läs recensionerna i DN och SvD

LIL kvalitetsmärkta uteställen: Stage Door

I morse när det regnade i Stockholm kunde jag inte låta bli att tänka på Göteborg, regnets huvudstad i Sverige. Mina tankar gick då till ett ställe där jag firat många lyckade konserter, rep eller övningspass; Stage Door.

Stage Door ligger väldigt nära Artisten, och därmed också stadsteatern, och har blivit ett tillhåll för musiker och skådespelare och annat löst folk. Är du någorlunda kulturellt bevandrad får du rabatt på ölen (28:- kostar den om jag minns rätt) och maten är prisvärd och serveras på frodiga fat.

Det finns en stor poäng med att ha ett ställe där man vet att likasinnade samlas, och alltsom oftast blir gänget större eller ändrar åtminstone form under kvällen. Personalen är löjligt trevlig och stämningen avslappnat göteborgsk. Varning utfärdas dock för de kvällar då Frölunda har hemmamatch i elitserien - det är nämligen deras fans stamhak också och dessa kvällar brukar det vara mer än knökfullt. Stage Door är nämligen inte särskilt stort, och det händer relativt ofta att det är fullt när man kommer.

Kallt skummande öl, massor av musiker och trevlig personal borgar för en klockren kvalitetsstämpel från redaktionen på LIL!

En valborgsmässoafton att minnas

Valborgsmässoafton bjöd för min del på en rad minnesvärda händelser som tillsammans skapade en lätt surrealistisk kväll. Jag hade hoppats på att kunna gå till en brasa och sjunga in våren men det blev något helt annat...

Det började med att jag spelade jazz på Hotell Hellsten, ett mycket trevligt ställe i Stockholm som har jazz minst en gång i veckan. Problemet var dock att det var valborgsmässoafton och strålande sol, publiken lyste med sin frånvaro. När det var dags att gå på ekade lokalen tom så när som på bartendern, hotellägaren och två koreanska damer som, hann vi uppfatta, var på väg till en "bonfire". Vi satte igång med första låten och efter ett tag fick vi sällskap av den ena damen, som helt sonika ställde sig mellan mig och pianisten och lät sig fotograferas av den andra damen. Sedan bytte de så att även den senare skulle få kunna ta med sig en bild föreställande sig själv mitt i en svensk jazzorkester i aktion hem till Asien. Efter första låten lämnade de lokalen precis som utlovat och vi var ensamma med bartendern och ägaren. De utgjorde dock en överraskande entusiastisk publik och spelningen blev riktigt mysig.

Efteråt styrde vi kosan till Riche, stället på stureplan där Sanna Bråding drack champagne samma kväll hon blev utsläppt ur finkan. Jag har av uppenbara skäl inte varit där förut men den här gången var det annorlunda - Franska Trion skulle nämligen spela där och som de gjorde det! Jag kan inte minnas när jag senast var på en så ösig konsert! Där stod vi på en "innekrog" och lyssnade på sanslöst svängig boogie woogie med synnerligen dekadenta texter levererade av ett av Göteborgs märkligaste band, en väldigt härlig känsla!

Efter att ha hängt på Riche ett tag drog vi så till det ställe som skulle sätta pricken över i:et; Sjätte tunnan. Sjätte tunnan är ett slags sunkhak i medeltidsmiljö i Gamla Stan som kvällen till ära bjöd på ett liveband bestående av säckpipa, trummor, elbas och darbuka (!). En fantastiskt konstig sättning, som inte direkt gynnades av att trummisen spelade smattrande men otajta hårdrockskomp bakom denna ständigt ylande säckpipa. Stämningen där nere i källarvalven är inte helt lätt att beskriva, det var en liten men tapper skara som dansade hejvilt till denna vidriga musik, utstyrda till olika karaktärer från rollspel. Där satt vi prydliga jazzmusiker som nyss hade befunnit oss på stureplan mitt bland medeltidsnördar och drack öl i plastglas - det är sådana ytterligheter som gör att man gillar Stockholm!