Skräpmat jag minns # 1

För att balansera upp all vällagad - med eftertanke och passion för råvara - och ombesjungen mat, så tänkte jag här beskriva (och möjligtvis starta en tråd?) en riktigt usel måltid. Kanske kommer någon av mina högt ärade bloggbrödrar att hoppa på tåget. Det återstår att se.
Nå.
Jag minns med stor värme 1980. Eller var det 1981. Hur som helst: min far, brevbärare sedan sent 60-tal hade fått nya arbetsuppgifter. Han var nu fackombudsman för SEKO 3023 (dvs postarna i Halmstad). Han hade ett eget arbetsrum på Snöstorpsvägen, på väggen hängde en osannolik klocka, jag minns det när skriver detta. Bakom visarna gick ett arbetartåg under barollen "Glöm inte Ådalen 1931".
Här satt farsgubben och kämpade emot den stora ondskan, dvs. i tur och ordning Kapitalet, USA och Etablisemanget. Och försvarade vad han såg som den lilla människans rätt. ( I det här sammanhanget brevbärarens av naturens givna rätt att få full betalning för halv dags arbete).

Kvarteret bort låg ev stans första hamburgergrillar - då hette den Östergrillen, vill jag minnas. Då: exotiskt. Idag: sunkigt.
Tiden går.
Jag minns att jag ibland fick spendera några timmar på farsans arbetsrum, i brist på dagisplats. Tiden masade sig fram, men jag mindes i alla fall Ådalen 1931.
När vi blev hungriga gick vi till grillen.

Än idag kan jag minnas hur sagolikt den där hamburgaren smakade! Brödet, nästan skumpigt av all luft, som ett Jenka nästan. Löken! Inte så där hårt stekt som idag, utan den hade fortfarande kvar sin vattnighet!
Fläktarna var klumpiga och ineffektiva: långt senare satt doften kvar i kläderna som en påminnelse om måltiden. Den där lyckliga nötfärsen, knappt genomstekt och med en redan då industriell kryddning.
Och slutligen - arkadspelet som stod i ett hörn. Jag vågar inte ens chansa på vad det kostade (10 öre, 50 öre, 1 krona?) men jag minns att pappa höll emot in i det sista innan jag kunde tjata mig till att få en slant till.
Oj oj oj. Skräpmat för gudar.

Jag måste varit en plåga för farsan. Sex eller kanske sju år, med en osviklig känsla för vad som kunde provocera berättade jag sen för hans 3023-kompisar hur jag älskade Gösta Bohman, Coca-Cola och USA. Allt för att vara motvals. Var det något som var impopulärt bland postfolket så var det väl det. Samt möjligtvis ABBA.

Nu sitter jag här och undrar om månne min son kommer att bli likadan. Frågan är väl vad han ska protestera mot?
Det var lättare förr!

Nå. Skräpmatsminne #1. Hamburgare på Östergrillen.

Medan solen lyser bortom hallonbergen

Allan Edwall må vara död, men så icke hans visor! Jag är väldig obevandrad inom vis-världen, så det kanske inte var någon skräll att jag inte hade mer än en avlägsen aning om att hans låtskatt överhuvudtaget existerade fram till dess att Nyström spelade upp några väl valda bitar efter en brakmiddag på Flintyxvägen i sensomras. Dessa väl valda gjorde emellertid ett starkt intryck på mig, och några timmar på spotify senare har jag bekantat mig så pass väl med Edwalls lyrik att jag känner mig mogen för ett blogginlägg inom ämnet.

Kalle Lind skriver raljerande i "Människor det varit synd om" om hur Edwall spelade minst tre roller i alla Astrid Lindgren-filmatiseringar under 1970-talet, och det är tveklöst för dessa roller han är bäst ihågkommen, i synnerhet för dagens yngre generationer.

Men förutom att han var en mångsidig (från "Emil och griseknoen" till "Fanny och Alexander") skådespelare var han även en visdiktare av rang. Jag skulle inte ens tveka för att kalla honom skald.

Skivan "Färdknäpp" från 1981 är den jag hittills fastnat mest för, och det var från just den här skivan Nyström valde ut några låtar den där sensommardagen; "Kom" och "Du och jag" tillhör alltjämt mina favoritvisor. Den bitterljuva kärleken och kapitalismens avigsidor, samt sympati för de svaga och ofta alkoholiserade bröderna på samhällets botten kan sägas vara Allans huvudteman.

I "Du och jag" visar han prov på en skarpsynthet som är få förunnade, en otroligt koncis sammanfattning av ett alldeles vanligt, svenskt, sorgset men vackert liv. Att han är skådespelare snarare än skönsångare missgynnar alls inte hans framförande av visan, han biter till på rätt ställe och sjunger nästan viskande under de mildare passagerna. Ironin är både drypande och dräpande, men mitt i all denna stenhårda diskbänksrealism finns en djup kärlek till livet och medmänniskorna ständigt närvarande.



Ungdomen,
kärleken.
Plus det där som man kallar för passioner.
Längtande,
trånande.
Och så denna dragning till varann.

Okloka,
purunga.
Inget visste man om krassa verkligheten.
Ensamma,
urdumma.
Samt att du var tjej och jag var man.

Och så händer detta som så ofta händer
i vårt fosterland och uti andra länder
blott för detta faktum att du var en kvinna och så det att jag var man.
Unga kroppar mötas hetsigt blod som brinner
varje ledig stund, så ofta som man hinner
blott för detta faktum att du var en kvinna och så det att jag var man.

Rådhuset,
lillgrabben.
Och en liten tvåa uti Hallonbergen.
Svärmorsa
svärfarsa
Du var dum och jag var likadan
Vattkoppor,
kikhosta.
Mat och hyra och man lever jäms med rumpan.
Missnöje,
urtråkigt.
Du blev sur och jag blev likadan.

Livet är en sand som i ett timglas rinner.
Oh, du dyra liv som tynar och försvinner
trots det ljuva faktum att du var en kvinna och så det att jag var man.
Innanför vår tvåa mister livet färgen medan solen lyser bortom Hallonbergen
blott för detta faktum att du var en kvinna och så det att jag var man.

Halvpackad,
skärtorsdag
i en trevlig våning efter firmafesten.
Klädpoker,
otrogen
för att visa att man var en man.
Slagsmålet,
tandborsten.
Och en sovsäck på ett golv hos en jag kände.
Rättshjälpen,
hemskillnad.
Du fick grabben du för jag var man.

Du fick möblerna och nya grammofonen
samt min halva lön i underhåll för sonen
blott för detta faktum att du var en kvinna och så det att jag var man.
Jag blev dömd att leva ensam med förtreten.
Uteliv och fotboll dövar ensamheten
blott för detta faktum att du var en kvinna och så det att jag var man.

Midsommar,
nytändning.
Plus det där som man kallar för passioner.
Passande,
nödvändigt.
Samt en liten dragning till varann.
Hopflyttning,
svärmorsa.
Samt en liten grabb som hon har haft från förut.
Styvfarsa
Volkswagen.
Håret börjar glesna lite grand.

Livet är en sand som i ett timglas rinner. Oh, du dyra liv som tynar och försvinner.
Låt oss leva upp den lilla bit vi hinner. Du är kvinna jag är man.

Under partiet om otroheten visar Allan prov på "vis-timingen" (nu talar jag främst om albumversionen och inte den youtube-dramatisering som jag bäddat in här) som är ett omisskänligt signum hos många inom detta skrå. När man spelar väldigt mycket ensam med en (förhoppningsvis) följsam gitarrist vänjer man sig lätt vid att berättelsen kommer först, rytmen senare. När man sedan spelar med dragspel, klarinett, fiol, kontrabas och hela baletten är det svårare att förhålla sig lika fritt till pulsen, vilket medför en del slitningar. I passagen om klädpokern på skärtorsdagen blir det extra tydligt, då Allan lever sig in i denna ödesdigra händelse och hamnar lite före övriga orkestern.

Apropå "vis-timing" berättade en god vän till mig som spelar med Göteborgs Symfonikerna om hur svårt det var att ackompanjera Sven-Bertil Taube vid en serie julkonserter som gjordes i konserhuset i Göteborg förra året. Låt gå för att Edwalls fria förhållning till tempo mest blir en skön krydda i denna fortfarande ganska behändiga sättning som han använder sig av, men när en orkester på hundra man skall försöka följa en skakig gammal Taube som inte sjungit en hel låt i samma tempo under hela sin karriär blir resultatet kanske inte bara charmigt.

Det om detta. Genom hela "Färdknäpp"-skivan visar Edwall prov på fantastiskt textskrivade, och hans framföranden är som små teaterstycken, omväxlande och ofta väldigt humorisitiska. Lyssna till exempel med glädje på den dumbom han låter framföra "Som de flesta", som tycker att det där med att tycka saker överlåter man bäst till de som vet, eller den liknöjda uteliggare och alkoholist som sjunger "Sommarvisa".

Jag blev faktiskt en smula överraskad över hur välkomponerad och vass vislyrik Allan Edwall hade förmåga att skapa, kanske för att man i dagens samhälle automatiskt är en smula skeptisk mot skådespelare som sjunger in en skiva. Nu när mina fördomar rämnat håller jag honom som en av våra största skalder, och det är kul hur jag som tidigare oinvigd har mött en våg av igenkännande och gillande bland mina vänner och bekanta när hans visor har kommit på tal. Förhoppningsvis kommer bilden av Allan Edwall, skald, leva lika länge som bilden av Allan Edwall, Emils stränga far.

LIL hyllar, #5 - Kulturtanten

Golvad av förkylning på ett hotellrum i Köpenhamn vill jag passa på att låta turen i LiL:s serie av hyllningar till kvinnan komma till en våra hörnpelare i samhället, för att inte säga i mänskligheten: kulturtanten.

Ända sedan bibliotekarien i gråsprängd piafpage, träbrosch och linnetunika med uppmuntrande ord guidade mig som fjortonårig förvirrad hårdrockare till vilka böcker jag borde läsa har jag varit svag för kulturtanter. I min tonårstillvaro var det hon och hennes systrar, de man stöter på på muséerna, teatern och på promenaden längs en stenig strand, som med ett förstående leende skärskådade mig över sina små runda glasögon och sa "det kommer att bli bra". Så känns det i alla fall.

Kulturtant av okänd konstnär

Kulturtanten är en tolerant tant - tack vare all kultur hon får sig till livs är hon en fyrbåk mot inskränkthet och empatibrist. Hon förstår vikten av att alla människor ges möjlighet att ta del av kultur för att kunna bygga upp omdömesförmåga, förståelse för andra och kritiskt tänkande, och kämpar för kulturens berättigande på andra grunder än de marknadsmässiga och kortsynta.

Dessutom har hon en väldigt snygg stil. Den kan vara ganska diskret, för det behövs rätt små signaler för att visa sin kulturtantssjäl. Men vi på LiL har lärt oss se även de mest subtila - en färgglad randig strumpa, ett samiskt örhänge av renhorn, en gråsvartrandig lite tokig mössa.

Stilexempel. Ja, det är från Gudrun Sjödén.

En av de intensivaste kulturtantsupplevelser jag haft på senare tid var en grym spelning på Klubb Impra på Mosebacke nyligen. Två tanter i tunikor på en pytteliten scen i ett pyttelitet rum, där den ena satt med ett sakligt och neutralt ansiktsuttryck framför sin laptop och klickade fram elektroniska ljudkollage och den andra stod framför en mikrofon och producerade alla möjliga och omöjliga ljud med sin röst. Allt med en imponerande självklarhet och auktoritet. Bilder kommer snart i ett separat inlägg.

Kulturtanten är för mig en klippa att ta skydd bakom i en hård och stormig värld. Ur mitt feberheta danska delirium ropar jag - kulturtanter i alla åldrar, jag älskar er!

Tysk höst

För andra kvällen på rad har jag av en slump fastnat framför dumburken, och det är inte utan att jag börjar fundera på om jag borde titta mer på TV. Idag såg jag "Tysk höst", en dokumentär av Michaël Gaumitz som baseras på texter från Stig Dagermans reportageresa till Tyskland 1946, arkivfilm och animationsteknik. Med knivskarpa formuleringar, fascinerande arkivbilder och ett långsamt men sakligt tempo var det en fängslande dokumentär, på samma gång konstnärlig, informativ och tankeväckande.

Ett mikrotest av dansk öl

Förra helgen var jag i norra Danmark och spelade på en jazzfestival i den mycket lilla staden Tversted, en stad som går under epitetet "smilgropen vid havet" på sant danskt lyckligt manér. Det var en fantastiskt fin festival, och det var riktigt inspirerande att märka hur en by med 3000 invånare kan stå värd för en niodagars-festival med två till tre konserter om dagen. Allt inramat av en vältalig och vänlig publik, lokala sponsorer och grymt trevliga arrangörer! Det är verkligen kul att se sådana "omöjliga" projekt genomföras på ett så självklart sätt. Och dessutom hann jag prova två öl...

Det officiella Tversted Jazzy Days-vinet

Thor Classic 2
Ett öl som såg väldigt trevligt ut men som tyvärr inte var någon större smakupplevelse - lite för syrligt och en smula obalanserat. Robert Musil är betydligt bättre, men också klart svårare att ta till sig.


Bryghuset Vendia Ale 3
Vendia är ett av många mikrobryggerier i norra Danmark, och det är inte utan att man blir sugen på att åka på ölcykelsemester i detta område... Hur som helst hade jag höga förväntningar på detta öl som bryggdes endast 6 mil bort från staden vi var i, men jag blev lite besviken. Det doftade gott och fylligt men även om det var ett ganska elegant öl var smaken för tunn och dog ut alltför snabbt. Knappt värt de 70 kronor det kostade.

Kristian Wedel, ordkonstnär

Häromdagen var jag på Härlanda bibliotek, mitt lokala folkbibliotek, för att hitta litteratur om östra Göteborg. Utbudet var magert alternativt utplockat/utlånat; jag kom över en jubileumsskrift från Kålltorps egnahemsförenings (där vill jag bo!) 75-årsjubileum men inte mycket mer om just östra Gbg. Men förstås lånade jag också några andra Göteborgsböcker. Däribland kåsören Kristian Wedels Sextiotre skäl att åka till Hisingen. Ännu en pärla i Göteborgslitteraturen och den kåserande litteraturen av en det småputtriga kåseriets mästare, Kristian Wedel. Som är oväntat ung ser jag på Wikipedia; han är född 1971 men hans kåserier är så knastriga, finurliga och småputtriga att de blir tidlösa; kunde lika gärna vara skrivna av någon född 1925.

Jag har tänkt mig att skriva några fler inlägg här på bloggen om stilistik och om skribenter som jag tycker skriver bra och dåligt. Kanske framför allt intresserar jag mig för sportjournalistkommateringen, fotbollsskribenters ytterst irriterande och gemensamma ovana att strössla sina texter med alltför många kommatecken, antagligen i syftet att få till någon slags förhöjd spänning i texten, en stackato-effekt. Kristian Wedel dyker dock upp i detta tema som en rak motsats: inte som ett avskräckande exempel på hur man inte ska skriva, utan tvärtom som en förebild: så här man kan skriva bra.

Without further ado vill jag presentera tre citat från Sextiotre skäl att åka till Hisingen, som jag tycker exemplifierar Wedels fjäderlätta, eleganta kåseristil. Något för oss wannabe-kåsörer att läsa och inspireras av.

1
Siv Albertsson och Siv Bengtsson på Hattnytt vid Vågmästarplatsen.

”Hattnytt är från golv till tak fullt av pillerburkar, rosa tårtliknande kvarnhjul, bubbliga solhattar, baretter, tyrolerhattar, baskrar och skateboardkepsar.
Här finns kubbar som är så glade att bäraren i princip måste berätta tröttsamma vitsar. Här finns gräddvita Panamahattar som är så snitsiga att några bomullsplantager borde ingå i köpet, baskrar som är så gudomliga att Greta Garbo borde ingå, kepsar som tydligt kräver sin ståplatsläktare, stråhattar som skulle glädja vilken hederlig häst som helst och blanka cylindrar som nästan luktar punsch redan i butiken.”

2.
Bilverkstad vid Hjalmar Brantingsplatsen.

”I ett gult trähus med tjärat tak vid Hjalmar Brantingsplatsen står Ove Lundström i blå overall under en vit Passat med trasig stötdämpare på höger bak. Radion säger: ”…och det var röstningsnummer fyra, Fernandoz, En dag den sommaren”, medan den gamla stötdämparen lossar i ett svart snöfall av fnas och oljedamm.
- Bilarna är bra nuförtiden, säger Ove. Han tillägger att det var annat på hans första arbetsplats för drygt 40 år sedan. De fick in en fiskbil en gång. Reparatören plockade ut några fisklådor som låg kvar och då säckade hela bilen ihop.
Kurt och Oves bilservice är egentligen ett slags fornminne – ett stilla solgassigt 1950-tal med liten knastrig grusparkering och bruna träportar mot ett dunkelt inre av glykolflaskor, kepsar, slangklämmor, oljefilter, tändstift, slangstumpar. Det dammgrå oljeskiktet blänker; ett handfat med liten skär handborste släpper vattnet ner i en tunna; på baksidan växer meterhöga tistlar över en kulle av gamla avgasrör.”

3.
Kyrkogårdspromenad.

”Att promenera på kyrkogårdar är en nött litterär genre där alla förolämpande klichéer verkar tillåtna. Fyrmästaren? Han var nog barsk med röd skäggkvast och nio salta barn. Hemmansägaren? Han tuggade väl potatis under slokhatten. Sadelmakaren? En ängslig krämare som räknade skinnen varje morgon.
Å andra sidan kan offren inte klaga (får man hoppas) och vem kan hålla någon ordning på världen utan sina fördomar.
Såna här ruskdagar i mars darrar buxbomen runt gravarna och lyktorna glittrar under regnet. Den tusenåriga linden ligger utslagen som en blöt solfjäder. Kyrkan står bakom en vägg av vatten.
Man kan också gå på morbidpromenad och jaga inskriptioner. /…/”

Public service

Sveriges Television visade ikväll en konsert med Bobo Stenson Trio inspelad i den svenska granskogen. Med hjälp av motorsågar och lyftkran fick röjde man väg och fick flygeln på plats för att skapa en atmosfärisk konsertplats åt den fantastiska pianotrion. Ibland måste man lyfta på hatten för den statliga televisionen. Hela konserten finns på svt play fram till 24/11, och den är riktigt bra!



---
Uppdatering november 2011
Den fantastiska livespelningen i skogen med Bobo Stenson trio ligger inte kvar på SVT Play, men hela finns istället på youtube: börja här.

Gumrock

"Sonic: Jag tycker att ni de senaste åren hittat fram till er bästa period. Sedan har ni förstås andra generationer av fans som gillar andra tidsepoker med Eldkvarn. Hur känns det att så många följt er så länge?
Plura: I och med 'Atlantis' (2005) började det dyka upp många äldre damer i publiken. Vi brukar säga att vi inte spelar gubbrock utan gumrock."

Sonic nr 44 2008, s. 38.

Lukten av blod

Sprängfullt Madison Square Garden. Publiken, till kanske 95% vita män mellan 19 och 59, reagerar med instinktiva vrål vid varje hård tackling. Blodet rusar genom både spelare och åskådare. En missmodig suck om spelet går vidare och spelarna lämnar varandra i fred.
När däremot en tackling bemöts av en svingad klubba, eller en vänsterkrok någonstans mot bålen – då ställer sig plötsligt 20 000 djur upp i stolarna och vrålar. Mer! Mer!

Och ruset när slagsmålet är ett faktum. Skulle domaren bryta nu skulle han bli hatad. Varje krok, uppercut och sving möts av högröstat uppskattande. När någon faller till isen ber alla att motståndaren ska hinna få in en till innan domarna är där och bryter.

---

Längs en aveny i Bronx. Fyra vitingar – uppenbart vilse. Taxichauffören lämnar sällskapet innan de hunnit konstatera att avsläppet skett på fel ställe. Han var lika ny och ovan i det här området. Körningar från Manhattan till Bronx hör inte till de vanligaste. Inte många gula bilar passerar den här avenyn.
De vi frågade efter vägen passade alla på att uttrycka farhågor för vad vi höll på med. Gå nu raka vägen, inga avvikningar och gå inte tillbaka samma väg. Verkliga hot, eller vill man passa på att ingjuta lite oro och cementera eventuella fördomar som besökarna har?

En gång – på 50-talet – bodde det cirka 600 000 judar i Bronx. Nu bor det 50 000 kvar, men de har flyttat till stadsdelens ytterområden. Av 1.3 miljoner i Bronx är nästan hälften spanskspråkiga. Trettio procent afro, 10 procent vita. Albanmaffia har på håll ersatt italiensk. I södra Bronx är upptill 40 procent av hushållen – per definition – fattiga.

En del blickar man fick – och det här kan vara ren inbillning från undertecknad – påminde mig om den där publiken i MSG. Slagsmål i en hockeymatch hör inte till spelet per se – men det händer, och det gör matchen, tävlingen, mer dynamisk. Hot eller våld hör inte till den kultiverade människan – men det ligger i vår natur, och den bär vi med oss, hur mycket kulturell fernissa vi än släpar med oss.

Nå. Vi överlevde inbillade och verkliga hot och kom till sist fram dit vi skulle. Och vi kom därifrån också. Manhattan upplevdes som en trygg famn när vi kom tillbaka.

Klubb Impra 9 oktober

Jag gillar att tänka att vi på Längre inåt landet är en gemenskap. Vi och våra nära och kära som Lars "mama swing" Ekman och många fler. En gemenskap både i praktiken - vi umgås - och en slags värdegemenskap. De två första inläggen på bloggen konstaterade "i denna anda vill jag verka" och "män i skog" och visade bilder på Ulf Lundell och Plura i skog. Där, och med namnet på bloggen, syftade vi på och till en vilja att utvecklas genom att försöka syssla mer med saker som vi inte tidigare haft nån självklar ingång till, som gubbrock och skogsromantik. Gubbrock - definierad på ett visst sätt, mer om det snart - och skogsromantik hör helt klart till de värden som vår värdegemenskap bygger på.

Efter att Max, Arvid, Kajsa och jag på kvällen 9 oktober, samma dag som det stora taberaset i Bagarmossen, gått på Klubb Impra på Mosebacke, tog tre av oss en stor mjölk på en bar på Götgatan och filosoferade kring två ytterliga värden som vi håller högt och vill hålla högt: improvisationsmusik och jämställdhet mellan könen. Det är dessa två företeelser som föreningen Impra bygger på, det är en förening för mer jämställdhet inom improvisationsmusiken.

kulturtants-improvisationselektronika

Denna kväll, den 9 oktober var det två band som uppträdde och därefter var det jam session. Först ut var Marie Selander - Lise-Lotte Norelius duo, en blytung duo av kulturtants-improvisations-electronica med kombon elektronik och röst och en låt på femton-tjugo minuter som så att säga gick utanför ramarna på det vanliga. Därefter spelade trombontrion Karin Hammar - Peter Danemo - Max Thornberg mer konventionell och svängig jazz. Därefter var det jam session med deltagande av bland andra Lina Nyberg, Erika Alexandersson och Ester Årman. Det var mäkta gött det hela, litet och intimt och mycket fin stämning.

sex personer på scen, sex personer i publiken = DIY

jam session

Bälgaspelssöndag i Bagarmossen

I söndags spenderade vi på LiL och våra nära och kära Lars och John en fin eftermiddag i Bagarmossen i bälgaspelets och (den föreställda) folklighetens tecken. Arvid och jag promenerade från Hammarbyhöjden genom Kärrtorp till Bagis, med stopp för att beundra ekologiska radhus, John kom hela vägen från Gärdet, Max cruisade runt med basförstärkare; som flugor mot ljuset drogs vi till den utlovade soppan och bälgaspels- versus Allan Edwall-lyssningen.

Spenatsoppa med ägg. Mycket gott!

Det blev ett formidabelt tabberas med spenatsoppa, ostkaka och kokkaffe.

ostkaka och kokkaffe

boysen

Max fick av Lars pris som veckans folkligaste för att han drack mjölk till maten, Arvid läste en dikt av Stig Sjödin, "Bandvalsaren" ur samlingen Sotfragment från 1949, John gladde oss med sin närvaro och bidrog med ytterligare entusiasm för Alf Hambe och kunskap om dragspel, Lars stod värd med bravur, och själv mös jag bara.

mjölken

Det var på det hela tagen en extremt trevlig eftermiddag. När sällskapet började brytas upp tog Lars och jag bilen och "drog en repa": först spanade vi in KF:s kvarn och arbetarbostäder i form av radhus på Kvarnholmen ("det egentliga startskottet för den nya funktionalistiska arkitekturen i Sverige", skriver Wikipedia), och sen åkte vi till ett nedlagt pappersbruk i Nacka, allt detta i ösregn och med en radioteater om Fantomen (ja, seriefiguren) på radion.

Som om inte allt detta var nog med att skämma bort sig själv så gick Max, Arvid och jag därefter till Mosebacke för Klubb Impra. (fortsättning följer)

Pluras politik

En iakttagelse till i det pågående temat om musik och politik, efter konstateranden om att Frank Baude (r) gillar Lasse Stefanz med mera: Plura är sosse! Härligt.

"Gruppens frontfigur, Plura Jonsson, gillar jag också av ett
annat skäl: Han har markerat sin tillhörighet till socialdemokratin
inte bara genom att ha uppträtt live på ett par socialdemokratiska
partikongresser utan till och med genom att bära partimärke på
rockslaget."

Enn Kokk, på sin blogg, "Eldkvarn: Kärlekens låga – en mässa + Svart blogg"

Kicken, var är den?

Att Längre inåt landets favorit Mauro Scocco har producerat Markus Krunegårds nya singel "Hela livet var ett disco" är uppenbart från första tonen; introt skulle kunna vara hämtat från vilken låt som helst på "Herr Jimsons äventyr".



Detta samarbete har lett fram till vad jag skulle vilja säga är Krunegårds bästa låt hittills. En riktigt bra låt med snygg och tänkvärd text och dessutom en stark refräng. Med träffsäkert tonläge skildrar han övergången mellan ungdomens glada dagar och stora förälskelser till det etablerade och trygga vuxenlivet utan överraskningar.

Intelligenta textförfattare på svenska behöver vi fler av, och jag som tidigare ställt mig på lite lagom distans från Krunegård-tåget är nu beredd att hoppa på. Idag ges jag ett utmärkt tillfälle då ösgöten släpper inte mindre än två plattor; "Prinsen av Peking" och "Lev som en gris, dö som en hund". Av första singeln att döma verkar det vara värt att fördjupa dig i dessa rykande färska skapelser!

Människor det varit synd om

"Människor det varit synd om" är skriven av Kalle Lind, mannen bakom "En man med ett skägg"-bloggen, och är till stor del baserad på texter från hans blogg. Kalle är en man som enligt egen utsago sysslar med radio, tv, böcker och övrigt, men som enklast kännetecknas av sitt enormt stora intresse för gubbar i allmänhet och bortglömda anekdoter om dessa gubbar i synnerhet.

För oss som har läst hans blogg känns det som ett ganska säkert kort att skaffa den här boken. Även om bloggen är en smula ojämn är lägstanivån hög och allt som oftast renderar läsningen av inlägg i skratt med öppen mun, oavsett om man läser ensam eller i grupp.

Just dessa skratt med öppen mun blev ett problem för mig när jag tog del av denna litterära sammanställning av olika personer som på ett eller annat sätt råkat illa ut. Jag läste boken i kollektivtrafiken, samt på en sen avgång på tåget till Halmstad. Att sitta och skratta högt för sig själv må vara härligt men det medföljer automatiskt en känsla av skam när det sker i sådana sammanhang. Dessutom kan det upplevas störande att det sitter en halländsk pajsare och skrattar så att han gråter inklämd på den smockfulla bussen i rusningstrafikens Stockholm.

Men även om boken kan ge vissa negativa biverkningar måste jag rekommendera den. Den är helt enkelt förbaskat kul. Kalle behärskar språket väldigt väl och är en mästare både på att göra en kort historia lång, få in meningslösa men underhållande extrafakta och att få till punchlines.

Boken behandlar så vitt skilda karaktärer som Moses, Ulf Lundell, Astrid Lindgren och Nikita Chrusjtjov och tar för det mesta upp små och bortglömda händelser som mer eller mindre lyckat får dessa personer att framstå som ömkansvärda. Egentligen är den röda tråden ganska tunn och man kan lika gärna läsa ett kapitel hit och dit som att läsa hela alstret sammanhängande.

Jag skulle kunna citera och hänvisa till lustigheter i oändlighet, men jag väljer att göra det enkelt för mig genom att helt enkelt hänvisa till bloggen "En man med ett skägg" (länk finnes här på sidan) eller den här sidan där du kan inhandla boken billigt.

Man tänker sitt

Fredrik Wenzel och Henrik Hellström

Min allergi mot svensk film fick en undergörande kur av Ruben Östlunds "De ofrivilliga". Om det inte hade varit för den filmen hade jag nog inte känt en så stark lust att se Henrik Hellström och Fredrik Wenzels "Man tänker sitt". Igår kväll gjorde jag slag i saken och gick till Sture på Birger Jarlsgatan för att se den.

"Man tänker sitt" är en långsam, vacker och lite pretentiöst mystisk film. Det som fångade mig först var titeln, som jag tycker väldigt mycket om även efter att ha sett filmen. "Man tänker sitt" är nyckelord som genomsyrar hela berättelsen, och "Man tänker sitt" är filmens budskap sammanfattat i tre av våra vanligaste svenska ord som tillsammans bildar en poetisk helhet som både skänker insikt och väcker frågor. Så här beskrivs filmen på hemsidan:

"Man tänker sitt skildrar livet i ett svenskt radhusområde genom den elvaårige Sebastians ögon och tankar. Han ser Jimmy som bor hos sina föräldrar trots att han har barn själv. Han ser Anders som precis har fått bygglov till en carport. Mischa som letar efter fisk där dagvattnet rinner ner i sänkan och bildar en bäckfåra. Han kom som gästarbetare på sjuttiotalet men blev kvar. Sebastian ser sin mamma och grannarna. Han ser asfalten ruttna och stockrosor äta sig in i grundläggningen och spräcka betongplattan som lagts direkt på marken. Försvagning, trångt rotutrymme, vattenbrist och låga näringsvärden. Radhusområdets spänningar och oskrivna regler gör att ett uppbrott inte kan ske utan våld."

Handlingen är löst baserad på citat ur 1800-talsförfattaren H.D. Thoreaus mest berömda verk "Walden", och även om dessa ord ofta är väldigt fina och tänkvärda kan jag emellanåt inte låta bli att irritera mig på att det är en 11-årig pojke från Falkenberg som via voice-over förmedlar denna ganska tunga poesi.

Jag tilltalas dock väldigt mycket av det här sättet att skapa film. Det är ett oerhört långsamt berättande, många långa svepande kameraåkningar genom detta anonyma radhusområde i Falkenberg och förbi män i olika åldrar och situationer i livet som promenerar genom skog. Det finns en poetisk ambition som jag verkligen kan uppskatta, och stundtals är stämningen verkligt fantastisk. Erik Enocksson har skrivit musiken, som höjer filmen som helhet väsentligt. Otroligt välkomponerad men enkel musik som tar tag i åskådaren och får filmen att emellanåt lyfta till högre höjder.

Det är en slags idéfilm som lämnar väldigt mycket outtalat med en handling som är långsam på gränsen till stillastående. Tyvärr räcker det inte hela vägen fram för min del; vissa scener är magnifika men ibland tappar filmen både fart och spänning och trots att dialogen ryms på ett A4 känns vissa karaktärer övertydliga. Det är dock ett ytterst lovvärt försök att göra något konstnärligt och annorlunda, och det är kul att ännu en gång få ett positivt intryck av en svensk film. Dessutom är det härligt att få njuta av halländsk dialekt på bio... Fotot och musiken är bland det vackraste jag sett och hört i svensk filmväg, och jag ser fram emot att få följa dessa filmskapares framtida arbeten, då jag misstänker att detta är ett sätt att skapa film på som kommer kräva år av putsning för att nå fulländning.

För vidare läsning rekommenderas den här intervjun med Fredrik Wenzel och Henrik Hellström.

LIL hyllar, #4 - Kristin Scott Thomas

Det finns få kvinnor på vita duken som har en sån längtan i blicken som Kristin Scott Thomas.

Hon har varit med i många bra filmer, men två av dem tillhör mina absoluta favoriter: Den engelske patienten och Mannen som kunde tala med hästar.

I Den engelske patienten från 1996 spelar Kristin Scott Thomas en amerikansk överklasskvinna som på resa i Afrika träffar den ungerske greve Almasy, spelad av Ralph Fiennes. Greve Almasy är på väg ut i Sahara för att kartlägga de mest okända delarna av öknen. De två bli kära i varandra, och vi får deras passionerade men olyckliga kärlekshistoria berättad genom greve Almasys återblickar och minnesbilder när han ligger svårt bränd på ett fältsjukhus i Frankrike.

Det är en djävulskt vacker och smärtsam historia, och det är inte vem som helst som kan matcha Ralph Fiennes i svårmodiga ansiktsuttryck, men Kristin Scott Thomas verkar typecastad för just detta. Hennes blickar mot öknens sandiga horisont säger mer om livets korthet och kärlekens förgänglighet än tusen singer/songwriters. Mellan Scott Thomas och Fiennes uppstår ett glimrande magiskt spel som jag tycker bättre än i de flesta filmer jag sett förmedlar den desperation och sorg som är oupplösligt sammanflätad med all passionerad kärlek.

Den andra film där Kristin Scott Thomas briljerar är Mannen som kunde tala med hästar från 1998. Jag har redan nämnt det underbara soundtracket till filmen här på bloggen, och det är ett fantastiskt soundtrack till en likaledes fantastisk film.

Plotten i korthet är att dottern till Scott Thomas karaktär Annie McLean blir påkörd av en lastbil när hon är ute på ridtur med sin kompis. Kompisen och hennes häst tvärdör, medan dottern Grace (spelad av Scarlett Johansson) klarar sig men blir svårt chockad och vad värre är, hennes häst får svåra skador av olyckan.

Dåligt läge - men in på scenen träder Robert Redford, spelandes cowboyen Tom Booker. Han bor ensligt på en ranch i Montana, och är en så kallad hästviskare: en man som kan betvinga vilda hästar genom att viska i deras öron. Vi får följa Annie och Grace McLean samt häst när de långsamt men stadigt och på olika sätt vinns över av Tom Bookers visa uppenbarelse och Montanas karga och vackra natur.

Precis som i Den engelske patienten är det Kristin Scott Thomas blick som är det bästa med filmen. När hon i sin gryende men hopplösa förälskelse för en vis cowboy står i skymningen och blickar ut över Montanas berg i jeansskjorta och boots, då smälter i alla fall jag.

Kristin Scott Thomas - bitterljuvaste blicken i Hollywood.

Dagens outfit

Till tonerna av Lasse Stefanz cover på Jambalaya (satan det dragspelet!!) från plattan Truckstop (2009) tänkte jag dela med mig av en dagens outfit, som är inspirerad av en man som jag tror har en del gemensamt med oss här på LIL.

I den numera förvånansvärt kvalitativa gratistidningen Sthlm City har de ett stående inslag på sista sidan, där de ställer 29 frågor från Proustquestionnairen till diverse aktuella kändisar. Det brukar vara ganska triviala och ointressanta svar på frågorna, men förra veckan hade de intervjuat Göran Greider.

Smaka bara på detta liksom:

City: -Vilken levande person beundrar du mest?

Greider: -En ABF:are som jag känner i Gagnefs kommun som envisas med att ordna kulturkvällar på platser dit det knappt ens finns några vägar.

Det här är så bra sagt att jag klippte ut spalten och satte upp den på kylskåpet. Utan kulturkvällar i glesbygden hade jag och många med mig aldrig blivit de vi är idag. Utan enskilda människors slit och släp för att få småstadskids som oss att lyssna på och spela musik eller se på teater, dans eller litteraturuppläsningar hade Sverige varit ett fattigare land. Dessa hjältar får aldrig den uppmärksamhet de förtjänar, så det känns bra att ha hedrat Göran Greider med en dagens tribute-outfit:

Hår Rufs och kalufs, flanellskjorta Gammal, mjukisbyxor Resteröds, skor Acne

Göran Greider har ju verkligen en egen stil som är väl värd att inspireras av. Fler borde köra den oftare, och ägna kulturarbetarna i svenska småstäder en tanke när man lämnar lägenheten på morgonen. Vi är många som står på deras axlar. Och tack Göran för att du fortsätter kämpa.

Tysk öl

Jag är nyligen hemkommen från en veckas jazzturné i Tyskland. Ett härligt land, det där. Inte minst i Berlin, som var staden vi utgick från, är stämningen riktigt skön och folkmassan härligt blandad. Dessutom skummar det av ölet.

Tyskar will be tyskar. Det är ett väldigt speciellt land, det får man säga. Vilka annars skulle komma på idén att blanda öl och sprite? Resultatet kallas, åtminstone i Berlin, för Radler, och är inte alls så dumt som man kan tro. Dock är det fortfarande naturligtvis godare att dricka dessa båda drycker var för sig.

När man dricker många sorters öl under en veckas tid utan att föra ordentliga anteckningar blir ens omdömen tillslut en smula grumlade, men här kommer en sammanfattning av mina intryck:

Erdinger Hefe på fat första kvällen 4+
Förbaskat gott, äntligen var man framme liksom!

Alla kan inte gilla Radler

Warsteiner Radler 2-
Ganska friskt men mest diskmedel


Rothaus Pils 3
Fin lager när man sitter på en uteservering på ett vegan-snabbmatställe

Berliner Pilsner 2
Som vilken svensk fullager som helst, fast lite mer exotisk i ögonen på en svensk van vid fullager

Saigon Export 1+
Skumt vietnamesiskt öl med ris, alldeles för söt, inget vidare faktiskt. Stark etta i betyg tack vare att maten var god.

Franziskaner Hefe Dunkel 3+
Smakrik men lite för "vass"

Franziskaner Hefe Hell 4
Det är gott med en weissbier efter en lyckad spelning


Duckstein 4+
Utomordentligt fin weissbier med mycket karaktär! Hurra!

Lübzer Pils 2
Lager som jag blev rekommenderad men som imponerade föga. Detta efter att jag blivit jätteimponerad av Duckstein, skall tilläggas!

Schöfferhofer 2-
Nej det var ingen vidare veteöl det här.

Frank Baudes musiksmak

Som dansbandsfan på avstånd och intresserad av kommunismen som fenomen och då göteborgskommunism i synnerhet, kan jag inte annat än tycka att det är väldigt fint hur den gamle partiledaren för Kommunistiska Partiet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna), KPML(r) numera bara KP, Frank Baude (73 år) svarar på en fråga om sin musiksmak i en intervju i Göteborgs-Posten. Med också svaret på nästa fråga som visar lite vad för slags kille det är vi har att göra med:

Vilka är dina favoritartister?
- Svensk dansbandsmusik lyssnar jag på. Han den lille feta skåningen med hatten, vad heter han... Olle Jönsson! Han är bra. Och Alma Cogans Tennesse waltz är också bra.

Om du hade makten en dag i Göteborg - vad skulle du ändra på då?
- Jag skulle gå in stenhårt för att rädda kvar Volvofabrikerna. Försöka ena alla berörda arbetare och få med alla i en och samma linje. Och om jag får vara utopisk skulle jag passa på att lägga om hela systemet och införa en lokal socialism.

Göteborgs-Posten, "Hallå där Frank Baude!", 14 maj 2009

Det är som jag brukar säga, skånsk countrydansbandsmusik med trucker-referenser är the shit.

En sten vid en svamp i en skog

Hösten har åtminstone i Stockholm gått in i sin andra fas, borta är de ljumma indiansommardagarna och det gyllene ljuset, istället har den grå kylan tagit över. Men fortfarande är det högsäsong för massor av svenska delikatesser som palsternacka, kålrot och kantareller och det är mer än nog för att man skall kunna njuta av tillvaron. Dessutom har denna andra fas en fin högstanivå, som nästan kan mäta sig med septembers trolldom.

Uppmuntrade av en solig väderleksrapport och en ledig förmiddag åkte jag och Edvin ut på Järvafältet häromdagen för skogspromenad och svampplockning. Vi var rädda att vi var sent ute men fick ändå ihop en försvarlig mängd svamp - antingen rödgul trumpetsvamp eller trattkantareller, vi är fortfarande inte riktigt säkra. Säkert är däremot att det lät sig väl smaka i en pastarätt tillsammans med lök, vitt vin, grädde och parmesanost. Passa på att njut av skogens guld medan tid är, gott folk!

När vi startade den här bloggen en gång i tiden var det verkligen inte den här nivån jag hade tänkt mig, men uppenbarligen

är jag inte gammal nog för att inte tycka att den här gården har ett lustigt namn.

Grizzly Bear och Holy Ghost tar båda in Michael McDonald till sina skivor!

HUH?? Det hippa och sådär bra Brooklyn-00-tals-indiebandet Grizzly Bear har gjort en låt med en av LiL:s husgudar Michael McDonald!!

Pitchfork:

"Even in the realm of stunt-y, generation-crossing collaborations, this is fucking weird. McDonald's soul holler could not be more different than original singer Daniel Rossen's troubled warble."

Och som om inte det räckte:

"The members of the New York nu-disco duo Holy Ghost! must have been watching The 40 Year Old Virgin stoned recently. How else would they come up with the idea to recruit Steely Dan and Doobie Brothers member/eternal punchline Michael McDonald to sing on their forthcoming debut album?
/.../
Here's what Millhiser told Anthem:

"We had this song, but Alex [Frankel, the other half of Holy Ghost!] wrote the hook out of his range. We always knew we wanted someone else to sing it, but [we didn't know who]. We brought the demo over to James [Murphy], and said, "Why not Michael McDonald?" James-- and he does this a lot-- is really unhelpful sometimes because he [supports] crazy ideas. He was, like, Fuck yeah! Just get Michael McDonald! We happen to know this girl whose father was the bass player in Kenny Loggins' band. So Alex called her and was like, I know this is a long shot, but is there any way you can ask your dad to ask Michael McDonald to do our vocals? She was like, My dad's having dinner with him tomorrow―give me the song and I'll see what I can do.

She gave him the song and he did it...

We wrote out all the charts for him, but he totally did it in, like, five minutes. You can almost hear him eating a sandwich in the background.

He asked us what we wanted him to do, and we were like, You know, do some falsettos, some ad libs, some harmonizing... and he literally did a seven-part harmony. We didn't use it, but..."

Fantastiskt!

"Detta är verkligheten"

I lördags var Lo och jag, som inte hade träffats på väldigt länge, ute och drack öl på ett sunkhak i Halmstad, ett sånt där hak som när vi gick på gymnasiet inte var så noga med åldern och som hade - och fortfarande har - billig öl, vilket gjorde det till en naturlig träffpunkt för yngre stor stark-drickare. Den billiga ölen och Jack Vegas-automaterna lockade en målgrupp till, mer uppenbart slitna medelålders öl- och vin-entusiaster.

I lördags var det otippat lugnt när vi kom in där vid niotiden: inte eurotechno på maxvolym som man varit van vid, inte så mycket folk, inga ungdomar. Mer typen trenchcoat och plastsandaler (i oktober..) i 50-60-årsåldern. Det visade sig efter att tag att de nu för tiden stänger vid elva, eller ja, vi kunde sitta kvar till kvart i tolv, men sen var det nog. Förändringarna var nog till det bättre; de spelade svinbra musik på behaglig volym: Absolute Rock Ballads, Lasse Stefanz, 90-talscountry av Alan Jackson-typen, osv.

Väldigt passande för två gamla vänner som dricker Tuborg och Bud en stormig lördagkväll, med andra ord.

Efter elva nån gång kom en ensam kille av det större slaget fram till oss och frågade om han fick sitta vid vårt bord. Visst fick han det. Han var full på segla in i dimman-sättet, långsam sådär, helt lugn. Samtalet gick därför än långsammare än vad det brukar göra när man pratar med fulla människor som kommer till ens bord på krogen. Han kände typ alla som var där. "Kinesen där, han håller på med K2. Jag är smidig för att [pekar på magen] vara så fet." "Kolla! Där är José." När en taxi kom till stället som då höll på att stänga påpekade jag, vi satt vid fönstret vid ingången, "och killen där som tagit på sig sina finaste läderbrallor!" (han hade kavaj, t-shirt och läderbyxor), sa Markus, "det är Jarmo".

Det är dock en sak som fastnade av det han sa. Plötsligt sa han: "detta är verkligheten". Vad menade han med det? Jag blev så paff att jag inte frågade. "verkligheten" som i "verklighetens folk"? Som ontologisk betraktelse? Fyllan?

en parodi på Andres Lokko

läser igenom PSL nu, var länge sen jag kollade där. snavade över en intervju med en journalist där som är ung och som verkar vara en levande och ofrivillig parodi på (eller försök till karbonkopia på) andres lokko.

eller vad ska man säga om en person som skriver såhär:

"Kanske världens finaste skivbutik – i konkurrens med Honest Jon’s på Portobello Road, förstås. Inte för att jag någonsin beställt något från dem, men för att deras urval är gjort med extrem fingertoppskänsla. Dessutom är årgångarna på musiken alltifrån tidigt 1900-tal till, tja, i morgon. Oavsett om jag är i behov av en gigantisk Albert Ayler-box eller en ny white label-tolva från någon sunkig brittisk förort kan jag få inspirationen här."

"Stool Pigeon är ofta alldeles förtjusande"

"En charmerande liten orkester vid namn Weed diamond och mina nya surfälsklingar i Best Coast!"

"De tillfredsställer behovet av modeteorier närhelst jag behöver."
http://blogg.svt.se/psl/2009/09/05/hej-internetkonsument-kristofer-andersson/

jag, som var på crustspelning i gamlestan igår (väldigt bra!) och suttit och lyssnat på crust, mauro, wilmer x och "var ska vi sova inatt" på jobbet idag, känner för att aldrig mer lyssna på någonting som kan över huvud taget kan associeras till något lokko-smakfullt.

vad som annars är skönt med PSL är ju att de inte är så helvetiskt pretentiösa och angelägna om att rama in sitt område av god smak-märkt kultur.

--
EDIT
jfr Annika Flynner 18 februari 2010.