Lukten av blod

Sprängfullt Madison Square Garden. Publiken, till kanske 95% vita män mellan 19 och 59, reagerar med instinktiva vrål vid varje hård tackling. Blodet rusar genom både spelare och åskådare. En missmodig suck om spelet går vidare och spelarna lämnar varandra i fred.
När däremot en tackling bemöts av en svingad klubba, eller en vänsterkrok någonstans mot bålen – då ställer sig plötsligt 20 000 djur upp i stolarna och vrålar. Mer! Mer!

Och ruset när slagsmålet är ett faktum. Skulle domaren bryta nu skulle han bli hatad. Varje krok, uppercut och sving möts av högröstat uppskattande. När någon faller till isen ber alla att motståndaren ska hinna få in en till innan domarna är där och bryter.

---

Längs en aveny i Bronx. Fyra vitingar – uppenbart vilse. Taxichauffören lämnar sällskapet innan de hunnit konstatera att avsläppet skett på fel ställe. Han var lika ny och ovan i det här området. Körningar från Manhattan till Bronx hör inte till de vanligaste. Inte många gula bilar passerar den här avenyn.
De vi frågade efter vägen passade alla på att uttrycka farhågor för vad vi höll på med. Gå nu raka vägen, inga avvikningar och gå inte tillbaka samma väg. Verkliga hot, eller vill man passa på att ingjuta lite oro och cementera eventuella fördomar som besökarna har?

En gång – på 50-talet – bodde det cirka 600 000 judar i Bronx. Nu bor det 50 000 kvar, men de har flyttat till stadsdelens ytterområden. Av 1.3 miljoner i Bronx är nästan hälften spanskspråkiga. Trettio procent afro, 10 procent vita. Albanmaffia har på håll ersatt italiensk. I södra Bronx är upptill 40 procent av hushållen – per definition – fattiga.

En del blickar man fick – och det här kan vara ren inbillning från undertecknad – påminde mig om den där publiken i MSG. Slagsmål i en hockeymatch hör inte till spelet per se – men det händer, och det gör matchen, tävlingen, mer dynamisk. Hot eller våld hör inte till den kultiverade människan – men det ligger i vår natur, och den bär vi med oss, hur mycket kulturell fernissa vi än släpar med oss.

Nå. Vi överlevde inbillade och verkliga hot och kom till sist fram dit vi skulle. Och vi kom därifrån också. Manhattan upplevdes som en trygg famn när vi kom tillbaka.