Man tänker sitt

Fredrik Wenzel och Henrik Hellström

Min allergi mot svensk film fick en undergörande kur av Ruben Östlunds "De ofrivilliga". Om det inte hade varit för den filmen hade jag nog inte känt en så stark lust att se Henrik Hellström och Fredrik Wenzels "Man tänker sitt". Igår kväll gjorde jag slag i saken och gick till Sture på Birger Jarlsgatan för att se den.

"Man tänker sitt" är en långsam, vacker och lite pretentiöst mystisk film. Det som fångade mig först var titeln, som jag tycker väldigt mycket om även efter att ha sett filmen. "Man tänker sitt" är nyckelord som genomsyrar hela berättelsen, och "Man tänker sitt" är filmens budskap sammanfattat i tre av våra vanligaste svenska ord som tillsammans bildar en poetisk helhet som både skänker insikt och väcker frågor. Så här beskrivs filmen på hemsidan:

"Man tänker sitt skildrar livet i ett svenskt radhusområde genom den elvaårige Sebastians ögon och tankar. Han ser Jimmy som bor hos sina föräldrar trots att han har barn själv. Han ser Anders som precis har fått bygglov till en carport. Mischa som letar efter fisk där dagvattnet rinner ner i sänkan och bildar en bäckfåra. Han kom som gästarbetare på sjuttiotalet men blev kvar. Sebastian ser sin mamma och grannarna. Han ser asfalten ruttna och stockrosor äta sig in i grundläggningen och spräcka betongplattan som lagts direkt på marken. Försvagning, trångt rotutrymme, vattenbrist och låga näringsvärden. Radhusområdets spänningar och oskrivna regler gör att ett uppbrott inte kan ske utan våld."

Handlingen är löst baserad på citat ur 1800-talsförfattaren H.D. Thoreaus mest berömda verk "Walden", och även om dessa ord ofta är väldigt fina och tänkvärda kan jag emellanåt inte låta bli att irritera mig på att det är en 11-årig pojke från Falkenberg som via voice-over förmedlar denna ganska tunga poesi.

Jag tilltalas dock väldigt mycket av det här sättet att skapa film. Det är ett oerhört långsamt berättande, många långa svepande kameraåkningar genom detta anonyma radhusområde i Falkenberg och förbi män i olika åldrar och situationer i livet som promenerar genom skog. Det finns en poetisk ambition som jag verkligen kan uppskatta, och stundtals är stämningen verkligt fantastisk. Erik Enocksson har skrivit musiken, som höjer filmen som helhet väsentligt. Otroligt välkomponerad men enkel musik som tar tag i åskådaren och får filmen att emellanåt lyfta till högre höjder.

Det är en slags idéfilm som lämnar väldigt mycket outtalat med en handling som är långsam på gränsen till stillastående. Tyvärr räcker det inte hela vägen fram för min del; vissa scener är magnifika men ibland tappar filmen både fart och spänning och trots att dialogen ryms på ett A4 känns vissa karaktärer övertydliga. Det är dock ett ytterst lovvärt försök att göra något konstnärligt och annorlunda, och det är kul att ännu en gång få ett positivt intryck av en svensk film. Dessutom är det härligt att få njuta av halländsk dialekt på bio... Fotot och musiken är bland det vackraste jag sett och hört i svensk filmväg, och jag ser fram emot att få följa dessa filmskapares framtida arbeten, då jag misstänker att detta är ett sätt att skapa film på som kommer kräva år av putsning för att nå fulländning.

För vidare läsning rekommenderas den här intervjun med Fredrik Wenzel och Henrik Hellström.