En frilansares värld

Häromveckan unnade jag och Lars oss en frilansardag. Vi började med ett övningspass ute i Bagarmossen. Lars mötte mig i linne ute på en gårdsplan som badade i septembersol; han bedrev cykelvård av den italienska racer från åttiotalet som han köpt av den lokala cykelgubben dagen innan. Efter genomfört övningspass mötte vi upp ytterligare två kålsupare (en frilansare, en mellan två arbeten) vid Gullmarsplan och for ut till Lars hemtrakter Åkersberga, och friskvårdsanläggningen Domarudden.



Jag har tidigare sökt med ljus och lykta efter en tillgänglig och trevlig anläggning i Stockholmsområdet som kan erbjuda vedeldad bastu och bad i hav/sjö, och det är precis vad Domarudden kan. Efter en löprunda (som för en av oss blev en svamprunda) pyntade vi femtio riksdaler i utbyte mot fri tillgång till omklädningsrum, bastu och sjö. Inspirerade av finsk bastukultur hade vi med oss korv, aluminiumfolie och senap och gjorde paket som vi värmde på aggregatet.


Det är något speciellt med att iklädd adamsdräkt umgås med kända och okända nakna män. Ett behagligt lugn infinner sig i hela kroppen i takt med att temperaturen stiger, och sedan är det så oerhört befriande att få kasta sig i det iskalla vattnet. När proceduren har upprepats några gånger och man sitter och käkar varmkorv med senap och blickar ut över en magnifik utsikt med sjö, skog och berg upplever man ett ljuvligt rus - en himmelsk drog om man så vill - och livet känns enkelt och meningsfullt.

Justin Townes Earle till Sverige!

Ja det är sant, stylish stod för dagens bästa samtal när han lät meddela att alt.country-sångaren, låtskrivaren, gitarristen, rumlaren och sonen Justin Townes Earle kommer till Sverige i november. Den 16/11 lirar den gänglige folkrockaren på Nefertiti i Göteborg, och dagen efter smäller det på kägelbanan i Stockholm. Nu fattas bara att Lucinda Williams kommer, och den ultimata konserthösten är ett faktum.


Här kommer lyckan för hundar som oss!

Linnea Torstenson firar med stil

Linnea Torstenson är inte bara en grym handbollsspelare utan hon verkar också ha stil på hur man firar. Eller vad säger man om detta meddelande från hennes comeback efter skada, seger 30-19, tjugo minuter försvarsspel, ett mål:
Alfabeto:

"Linnea rapporterade från Danmark att hon firade första matchen med en bit rå falukorv och tysk öl (det bästa de båda länderna kan erbjuda)."

Det enda som är hårdare än att fira med korv och öl är att fira med rå korv och öl?

En historia 2

Jag kan fortfarande inte få nog av det här klippet, och även om denna berättelse inte är fullt lika dramatisk är det alltid en stor njutning att höra Thommy Berggren tjöta. Vassegoa!

70-talscampingbandana

Jag vet att den är gammal och att vi har bloggat om den förr, men jag kan inte komma över "Mad Montes" bilder från hans sex månaders vandring år 1977 längs hela Pacific Crest Trail, från Mexiko i söder till British Columbia, Kanada, i norr. Jag fick ett mail från en kompis i Los Angeles som skulle ut och campa, och jag kunde inte låta bli att gå in på sidan igen:

INSPIRATION!!


... jag är stum

Train a Comin'

Turen följer den duglige. Vid en diskussion med Erik för cirka tre år sedan sade jag att den nu levande artist jag helst skulle vilja se live var Jackson Browne, och mycket riktigt kom han till Sverige bara ett halvår senare. Historien skulle komma att upprepa sig i år, när jag pratade om hur gärna jag skulle vilja se Steve Earle live. Jag stukade näven på hans hemsida ganska många gånger i våras innan den efterlängtade uppdateringen kom och det äntligen var bekräftat att det blir ett stopp i Sverige under den pågående världsturnén. Den 15/10 spelar han på Lorensbergsteatern i Göteborg, den 16/10 i Filadelfiakyrkan i Stockholm och slutligen lirar han på KB i Malmö den 19/10. Hade jag varit ekonomiskt oberoende hade jag köpt biljetter till samtliga föreställningar, nu ser jag väldigt mycket fram emot Stockholms-spelningen.

Yeah, I've been around

Jag har lyssnat mycket på Earle de senaste åren, men nu inför konserten har jag intensifierat mitt spisande och då insett hur otroligt produktiv karlen har varit, trots ett fem år långt missbruksrelaterat uppehåll i början på 90-talet. Räknar man samlingar och liveplattor blir det över 25 stycken, och än mer imponerande är det att lägstanivån är förhållandevis hög.

Man kan diskutera huruvida det var en god idé eller ej att föra samman hårdrocksestetik med säckpipa i en countrykontext, och man kan diskutera smakfullheten i att skriva en låt från den amerikanska talibanen John Walker Lindhs perspektiv, men man kan inte diskutera följande påstående: Steve Earle är en av tidernas största countryartister. Nåja, allt kan väl diskuteras, men i min musiksmak utgör Steve numera en hörnpelare.


En av höjdpunkterna i den digra diskografin är Train a comin', som släpptes 1995 efter det nyss nämnda missbruksrelaterade uppehållet. Detta är den kanske mest renodlade country-platta som herr Earle har på sitt samvete, och soundet är väldigt enhetligt med kontrabas, banjo, akustisk gitarr, mandolin och fela. Dessutom saknas det instrument som stundom dominerat lite väl mycket under det glada 1980-talet - trummor.

En sak som slår mig när jag lyssnar på plattan är att det återigen är en av mina favoritingredienser i musik som gör att jag gillar det jag hör så jäkla mycket, nämligen svänget. Första låten "Mystery Train pt II" är närmast en chockstart, och sedan flyter det bara på. Det svänger något sanslöst om hela plattan, avsaknaden av trummor till trots. Kanske kan någon vän av ordning påstå att detta skulle vara en paradox, men till denna vän tar jag mig i så fall friheten att citera den tidiga upplagan av the Beatles (som inte heller hade någon trummis) - "svänget sitter i gitarrerna".

Spelglädjen är uppenbar, och musikerna spelar helt klanderfritt och med mycket inlevelse genom hela albumet. Allt sitter klockrent på plats, sluten på låtarna sitter som en fläskläpp och Steve sjunger bättre än någonsin förut. Som lök på en redan välsmakande lax kommer Emmylou Harris in och gästar på två låtar, och "Nothin' Without You" är en av skivans bästa spår.

Låtmaterialet består av tre covers (bland annat en uppfriskande version av just Beatles "I'm Looking Through You) och en instrumental låt skriven av medmusikern Norman Blake. Resten av låtarna är Earle-original, men de flesta av dem skrev han redan i 20-årsåldern. Under sitt långa uppehåll från musiken skrev han enligt uppgift bara fyra låtar på lika många år, vilket förklarar låtvalen. Låten "Goodbye" är enligt Steve själv den första sång han skrev nykter, att jämföra med hans uttalande om att hans åttonde (och senaste) äktenskap var det första han ingått nykter.

Nå, på det hela taget är "Train a Comin'" en mycket organiskt och styggt svängig skapelse som riktigt smeker hörselgångarna på alla som, liksom jag, gillar Steve Earle.

Lägesrapport: kulturtanten

2011 verkar onekligen vara året då kulturtanten verkligen går for the win fullt ut. Bokmässan har slagit alla rekord och hyllas på de mest oväntade ställen. Och som grädde på moset för alla oss kulturtantsfetischister där ute bjuder überhippa nätzinet Rodeo.net på en mingelbildkavalkad från Gudrun Sjödéns höstvisning.

Det känns väldigt rätt att samtiden äntligen börjar ge kulturtanten den cred hon så väl förtjänar och jag törs lova att vi alla här på LiL unisont stämmer in i hyllningskören.

Argument för att inte ha Gant-tröjor, del 2

För sex-sju år sedan köpte jag en v-ringad Gant-tröja (ja, jag kommer från medelklassen!). Sen, jag tror att det var i valrörelsen 2006, sågs Fredrik Reinfeldt ofta i just en v-ringad Gant-tröja. Jag lovade mig själv att aldrig mer använda en sådan, och gav bort min till min pappa. Nu har jag genom Landet brunsås (avsnitt 2) fått en påminnelse om det beslutet, och ännu en bekräftelse på hur fel jag hade före 2006.

nyliberalen Mattias Svensson iförd Gant-tröja

En unge som gillar bacon

Det finns mycket som är dåligt med reality shows men ibland så uppnår deras regisserade kvasi-verklighet det sublimas nivå. Det här är ett gammalt klipp - från 2009, tv-serien Wife Swap - men denna mycket bestämda unge och hans kärlek till bacon och tubost är det roligaste jag har sett på länge.

Hur jag lärde mig sluta ängslas och älska ZZ Top

Nånsin undrat var band som Queens of the Stone Age och Eagles of Death Metal hämtar sin inspiration? Jag hade inte fattat det innan, men den självklara inspirationskällan är såklart de hårdsvängande Texasskäggen i ZZ Top. Det har hänt förr och det lär hända igen - först lyssnade jag på skoj med ironisk distans, sedan blev det precis som i EODM-videon som är länkad här ovanför. ZZ Top spelade av mig kläderna, och nu står jag här naken och avslöjad.

Bandet bildades i Texas 1969, och har med sin grusiga fuzzbluesarenarock spelat till sig en mångmiljonpublik världen över. Bandets leadgitarrist Billy Gibbons, "musician, actor and car customizer", anses allmänt som en av rockvärldens främsta bluesgitarrister. Han är också en erkänt skicklig kock med autentisk Texas-barbecue och mexikansk mat som specialitet. ZZ Top är dock kanske mest känt för två av medlemmarnas midjelånga skägg, som de odlade under en paus från bandet 1977-1979. Synd, för bandet är väldigt mycket mer än så.

För vad som vid en första anblick kan verka vara bredbent, entonig sydstatsrock visar sig från en annan sida när man dyker ner under ytan. Från det polerade hårdbluesgroovet på plattan "Eliminator" till Hall & Oates-soundet i låtar som "Waitin' For the Bus", från träskbluesen i "Jesus Just Left Chicago" till det fulsnygga countryfunkrocksamarbetet med Dwight Yoakam i låten "I'm Bad, I'm Nationwide" - ZZ Top har spelat in ungefär alla former av elektrifierat bluesgung man kan tänka sig. Under alltihop ligger ett boogiegung svängigt nog att få de döda att dansa hambo.

"Jag har försonats med mig själv, ni får ta det eller dra" - Matti Ollikainens textrader i låten Jag har försonats passar väldigt bra in på ett band som ZZ Top. De ber inte om ursäkt. Det är som om längden på deras skägg är en direkt återspegling av storleken på deras självförtroende. Men det är väl bara ett naturligt resultat om man slängt käft på texanska dive bars sedan långt under laglig ålder - man har liksom inget, inget alls kvar att vare sig bevisa eller förlora. Något som framgår med all önskvärd tydlighet till exempel i videon till "Gimme All Your Lovin'" från 1983 - en på så väldigt många sätt helt avskyvärd estetik som någonstans ändå är djupt tilltalande, spjuveraktigt charmig och kongenial med ZZ Tops sound.

Dessutom hade man ju absolut kunnat se trions look i videon ovan på valfri närförortshipster i Stockholm 2011. Grabbarna står med ena benet i fulkulturen och det andra på parnassen - en mäktig position. Fast det räcker egentligen att lyssna på gitarrsolot i "A Fool For Your Stockings". Säga vad man vill, men ZZ Top är fanimej baby-making music.

Fearless Heart

"Guitar Town" (1986) är Steve Earles debutskiva, även om han ingalunda var en duvunge vid den här tiden. Han hade etablerat sig i branschen som låtskrivare och musiker, men med detta album skulle det stora genombrottet komma med dunder och brak.

De tidigare inspelningar Steve gjort (först nobbade, sedan utgivna som "Early Tracks") var mer rockabilly-influerade, "Guitar Town" är country på gränsen till pop, med ett slickat åttiotalssound och smäktande ballader. Man skulle kunna invända mot den något daterade ljudbilden, och jag har själv vacklat i den här frågan, men jag måste säga att jag gillar åttiotals-Steve väldigt mycket. Även om det aldrig når upp till det perfekta gubblunks-soundet (jfr Jackson Browne) får man fortfarande en beskärd del klinkpiano, sologitarrer med mycket twang, behagligt akustiska kompgitarrer och pedal steel serverat på silverfat.

Ramblin' man

Smäktande ballader ja, det är enligt mig en av Steve Earles bästa grenar, och överlag är han som bäst när han tar sig tid att reflektera och känna efter, snarare än när han brötar och rockar. Även om "Fearless Heart" egentligen knappast kan kallas för ballad är det en av de mer smäktande låtarna på skivan och därmed också kanske min största favorit.

Texten visar prov på så värdefulla egenskaper som självinsikt och rättframhet. Den är knappast storslagen eller poetisk, men det finns någonting i tilltalet som drabbar mig. Låten inleds med ett gitarriff och ett lunkande och luftigt trumkomp och har överlag ett väldigt behagligt sound, men det är det magiska mellanspelet som höjer låten över mängden och gör att jag utan att tröttna kan lyssna på den 27 gånger på raken.

Don't you worry 'bout what you've been told
Cause honey I ain't even close to cold
It's kinda soon to fall in love again
But sometimes the best that you can do is just jump back in
I got me a fearless heart
Strong enough to get you through the scary part
It's been broken many times before
A fearless heart just comes back for more

Folks'll tell you that I'm just no good
But I wouldn't hurt you honey if I could
I can't promise this'll work out right
But it would kill me darlin' if we didn't even try

I admit I fall in love a lot
But I nearly always give it my best shot
I know you must think I'm the reckless kind
But I want a lady with a fearless heart just like mine

Öltest #8

En kulen lördagskväll i september var det åter dags för Längre inåt landet att sätta sig ned med ett förkastligt högt antal flaskor för att uppfylla den plikt vi kollektivt ålagt oss: att prova öl.

Vi hade denna gång återvänt till "the scene of the crime": Hammarbyhöjden. Vi hade tänkt i helheter. Vi inledde med en stärkande promenad i Kärrtorpsskogarna, som just börjat få höstfärger. Luften var hög och klar. Sedan slängde vi ihop en anspråkslös middag på potatismos, surkål, korv och senap - den blev ett nödvändigt fundament för det som komma skulle.

Korv i överflöd

Era trogna öltestare förärades också inte mindre än två gästspel under kvällen. Först kom Daniel (?) förbi med en flaska porrig (ja, just det) öl från Strasbourg som med glädje införlivades i testet. Lite senare ramlade också Jesper in som en räddande ängel med sitt fjärde provarglas och gjorde de sista åtta-tio ölen lite uthärdligare att dricka. Kvällen blev till natt och testdeltagarna fann alla sina egna, mer eller mindre ärofulla, avslutningar på kvällen.

Vi värmde upp med dans till "Fearless Heart"

Resultatet av LiL:s åttonde öltest blev som följer:

Samuel Adams Oktoberfest
Betyg: 2, 2, 2
Omdömen: "Micro så att det smäller om det", förklädd fulöl", "inte äcklig", "jag gillar inte hur den är uppbyggd", "de har inte fått ihop det", "för mycket beska och för mycket sötma"

Flying Dog Dogtoberfest
Betyg: 3, 3, 3
Omdömen: "fadd smak", "för mörkt", "ingen doft", "som att jag skulle bedöma konståkning", "trivselöl", "bättre komposition än förra", "[Chans går igång] Åh vilken god öl!!", "eftersmaken bygger upp", "välgjort", "cool beska"

Hofbrau Oktoberfest
Betyg: 2-, 1+, 1
Omdömen: "det här smakar ju vatten, fast starkt", "känns som en fulöl", "usch - kan det vara Bjørnebrygd?" "hoppas inte det är Oppigårds", "luktar svensk fullager", "smakar bakteriellt", "ingen kärlek i den här", "en barack", "det är umami", "man vill inte dricka upp den"

Det heliga protokollet

Oppigårds Oktoberfestbier
Betyg: 4, 4, 3+
Omdömen: "helvete vad gott", "jättegott", "konventionellt middle-of-the-road-IPA", "frukt", "tidiga Jackson Browne", "det finns en oskuldsfullhet i det här", "den var god", "vackra former - da vinci", "tycker inte det är så gott", "som en bra punchline", "skulle kunna vara Oppigårds"

Eriksberg
Betyg: 3+, 4-, 2
Omdömen: "rengöringsmedel - den smakar så också", "för ni känner väl igen driften att smaka WC-anka när man städar toaletten en lördagmorgon?", "en lagom blandning av ?? och sötma", "det hoppar i bröstet på mig när jag dricker den", "insmickrande på ett förtroendeingivande sätt"

Åbro Export
Betyg: 3, 1+, 2-
Omdömen: "anonym massproducerad svensk lager-doften", "så här gott är det inte egentligen", "den här bärsen var sisådär", "god fulöl", "passar extremt bra till korv och senap", "jag sätter pengar på Pripps Blå", "om den var en travhäst så satte jag mina pengar på den", "jag tror det är Cheap Thrills", "man har druckit den förr och kommer dricka den igen", "stor kvalitetsskillnad mot den förra"

Pripps Blå
Betyg: 2-, 2, 2
Omdömen: "det är knappt öl - jag ser ju att det är öl, men...", "skulle kunna vara Sarek - norrländskt och meningslöst", "fulöl brukar vara äcklig men det är den inte", den är en medlöpare"

Sarek
Betyg: 1, 1, 2-
Omdömen: "jag tror att det här är Pripps", "för sött att vara Pripps", "lite obehaglig", "det finns nåt där... [om Bukowski], "Postverket är fan inte lökig, den är bra"

Guldkällan
Betyg: 4-, 3+, 3
Omdömen: "fruktig lager", "godare än den förra", "jag får Bryggmästarnfeeling", "riktigt bra fulöl", "han har ju en låt på andra plattan som heter 'Mama's Eyes' som handlar om modersarv och fadersarv"

No Hop Hard IPA
Betyg: 3, 4, 4
Omdömen: "Oh maj gådd va gott det här luktar", "jag kan inte säga vad det här luktar som", "Brooklyn - ja!", "Mohawk!", "Smaken håller inte riktigt vad doften lovar", "frän"

Mohawk IPA
Betyg: 4+, 4, 4-, 3
Omdömen: "det glittrar i skummet", "luktar gott", "amerikansk pale ale fast mer maltig", "malt - det var ett nytt ord", "grapefrukt", "för starkt"

Den oheliga etiketten

L'alsacienne C'est Chou-croute
Betyg: 2+, 2-, 2, 3(-)
Omdömen: "den vinner i längden", "nerköp", "luktar ingenting", "inte mycket att säga", "det är en ale", "är det??", "jag fick en dipp nu", "jag har träffat för många feminister för att kunna låta bli att uppröras över den här etiketten", "tallen är Pans träd", "tallen är dionysisk - tallen är med på min topp tre över träd"

Brooklyn IPA
Betyg: 4+, 4, 3-
Omdömen: "finns beska, humle, finns allt", "allt jag gillar med ale", "gott", "skickligt", "grymt gott", "för stark", "godast hittills", "väldigt väldigt bra öl"

Dugges Lager Nr.1
Betyg: 5, 4, 4
Omdömen: "eggande doft", "väldigt gott men jag börjar bli full", "svagare", "den perfekta ölen", "bra omgång", "Brad Paisley gets me every time", "perfekt", "smak, karaktär, men ändå lättdrucket"

Red Stripe
Betyg: 4+, 3-, 2+
Omdömen: "åh den var god ju, jättegod", "luktar aprikos", "känner ingenting", "hätsk, avskalad, vattnig", "[om "Tush"] det här skulle jag kunna lyssna på på repeat hela kvällen", "som en kortklippt kvinna - vinner i längden", "smakar rök"

Bavaria
Betyg; 4, 2, 2
Omdömen: "gott till kaffet", "alla öl härifrån kommer vara orättvist bedömda", "all öl är så jävla god", "bästa omgången hittills", "somrig", "klen, smakar utspätt", "finns inget som är dåligt med den"

Bakgrundsmusik: ZZ Tops "Tush"

Cheap Thrills
Betyg: 3, 3, 3-
Omdömen: "smakar exakt som förra ölen", "fruktigare", "det här är bra baby-making music", "den här gillade jag", "sötare och fruktigare än den förra", "jag ser framför mig en blågrå sportdrycksliknande förpackning", "den blir sämre med tiden", "jag kan inte bedöma öl längre - det har jag i och för sig aldrig kunnat"

Bjørnebrygd
Betyg: 1-, 2, 1-, 1+
Omdömen: "som en bitter kärleksaffär man träffar på stan fem år senare, och hon vill ta upp saker och diskutera det", "ska jag svepa det?", "Oh jävlar", "jag mår dåligt och vill spy", "jag gillar det mer än jag gillar arsenik"

Black Isle GoldenEye Pale Ale
Betyg: 4+, 4+, 4, 4
Omdömen: "oj - nu är det himmel och helvete", "den här ölen var jättegod", "det stinker mikrobryggeri hela vägen till Bagarmossen", "Nils Oscar India Pale Ale", "[sittdansar till 2 kool 2 be 4gotten] får man ta med sig hunden när man dör", "[om "Tush"] det här är ändå intellektuella ZZ Top", "den här ölen är ett tajt riff", "svinjävla god öl"

Belhaven
Betyg: 1-, 1-, 1, 3-
Omdömen: "fy fan vad äckligt", "kväljande sött, som sockerlag", "jag har inget mer att säga", "du har bara lyssnat på Hasse Kvinnaböske när han berättar om sin hjärtinfarkt", "allt det som man älskar med öl saknas i den här ölen", "avslagen julmust med spillning i", "han har birkenstocks", "jag älskar birkenstocks"

Old Empire IPA
Betyg: 2+, 2+, 3, 2-
Omdömen: "god doft", "tveksamt", "hur välvillig ska man vara?", "choklad-bränd-bagen", "kärlekens tunga - tala med mig!", "jag tycker det här var ganska gott", "[om Jag vet vilken dy hon varit i] om jag lyssnar på det här när jag är ensam blir jag deprimerad, tur att jag har er"

Schneider Tap 4
Betyg: 3+, 2+, 2-
Omdömen: "supergott, precis vad jag behöver", "grumligt", "klassisk skumbanan-weissbier", "som en gammal dejt man träffar halv tre på natten och så händer det saker", "var inte den här ölen jävligt stark?"

Det är bara 28 olika sorters öl som kan få en man att se såhär harmonisk ut.

Erdinger Kristal
Betyg: 3-, 3, 3, 2
Omdömen: "det smakar skit", "för sött, och unket", "en aggressiv unkenhet som jag inte tolererar", "skarpt intetsägande", "babymaking music", "lapar du i takt?", "smakar sprit", "mild och god"

Schneider Tap 6
Betyg: 3-, 3+, 1+, 3-
Omdömen: "det här syntsoundet är så ohippt att det blir hippt", "vem gillar inte D'Angelo?", "surt", "sött och äckligt", "agree to disagree", "starkt och äckligt och kväljande"

Paulaner Dunkel
Betyg: 3, 3, 2, 2
Omdömen: "bränt", "det smakar weissbier men det är mörkt", "hur många öl har vi kvar?"

Jacobsen Sachs Blonde (?)
Betyg: 3, 2+, 3+, -
Omdömen: "det här hade jag tyckt om om jag varit nykter", "den här är ändå en fyra", "min inre indian hade blivit utrotad av den här ölen"

Vår godnattläsning

Reinfeldts ölsmak

Det har sagts mycket om Fredrik Reinfeldts "folkliga" smak: Da Buzz, Magnus Uggla, hot dogs och singstar. Tydligen går hans folkliga image ända in på öl-området; Fredrik Virtanen skriver i Aftonbladet (24/9):

"Som lök på laxen handlade han nyligen åtta burkar Mariestads starköl på Systembolaget. Gud nåde om han hade setts läppja ett belgisk trappistöl eller ens en tjeckisk Urquell."

Tja, Mariestad är ju inte helt fel. Den öl som tog slut först på Bellevue Jazz i fredags - "för livsnjutare". Bara 2,33 i LIL:s test, men då var den också den sista öl vi testade den gången och som vi alla vet smakar öl inte lika gott när man redan druckit sju-åtta stycken.

Brölsaxen i våra hjärtan #10: "You can't take the honky tonk out of the girl"

Brooks & Dunn: en av världens ohippaste countrygrupper. Vulgär, redneck, mainstream, modern Nashville, allt det där. I denna typiska låt sjunger de om en globetrottande kvinna som bor i Los Angeles och reser världen runt, men ändå är country innerst inne - "you can take the girl out of the honky tonk but you can't take the honky tonk out of the girl". Med en double serving av brölsax!

Blommor topp 5, #1 - Isranunkel

Idag är det fredag, och jag tänkte fira veckoslutet med att avslöja förstaplatsen på listan över mina svenska favoritblommor. Valet är enkelt. Vinnaren är: isranunkel.

Isranunkeln (ranunculus glacialis) tillhör blomfamiljen ranunklar och är därmed släkt med flera vanliga inslag i vår hemmaflora, som smörblomma och vitsippa. Men isranunkeln är väldigt mycket mer hardcore än sina sydländska släktingar.

Den är nämligen en arktisk blomma som växer högt uppe i de svenska fjällen, i norra Ryssland, Alaska och i Alperna där den blommar på mer än 4000 meters höjd. Den trivs bäst i extremt karga och näringsfattiga miljöer, som till exempel i gamla snölegor, där dess frön kan ligga i träda i åratal tills snön plötsligt en dag smälter bort och den börjar blomma.

Jag har fjällvandrat en hel del genom åren, och isranunkeln är i mitt tycke ett av de finaste inslagen i fjällen. Man kan gå en hel dag på någon stenig miserabel högslätt i Sarek där regnbyarna kommer och går och det enda man ser är dimma, block och svarta mossiga gölar. Sinnet försätts lätt vid de tillfällena i ett tillstånd som ibland beskrivs som "vildmarkens tryck" - en känsla av naturens tomhet och skoningslöshet kommer över en, man känner sig väldigt långt borta från mänsklig värme och gemenskap, liksom klämd mellan det dåliga vädret och den oländiga terrängen. Man känner sig nedstämd, ensam och liten.

Och så ser man plötsligt en isranunkel lysa som en ensam stjärna på ett svart himlavalv av mossa och stenblock. Efter att ha halkat fram timmavis i landskap där nästan ingenting tycks kunna leva, är åsynen av blomman smått osannolik och överväldigande. Jag må vara blödig och pretentiös, men jag blir fan tårögd av hur fint det är att något så litet och vackert kan överleva och till och med blomma på så karga och bistra platser.

På så sätt förmedlar isranunkeln ett på samma gång djupt existentiellt och lite banalt budskap: även i de mest hopplösa lägen finns det hopp för livet. Isranunkeln ger fingret åt ett kallt, likgiltigt och obönhörligt universum.

Låtar, september 2011

Zoe Muth, "Starlight Hotel" (2011)

Den här skivan blir bara bättre och bättre - jag vill använda M-ordet (mästerverk). Titellåten är en tung rockballad med blödande gitarrsolo, och Muth berättar en historia om en man som älskat och förlorat (klassiskt!) och nu bor på ett (ungkarls?)hotell i sin sorg:

"Now he’s down there
Living in the Starlight Hotel
He leaves his blinds open at night
So all the world can tell
No amount of joy and love in our younger days
Can make up for that one last lost love
That would not stay"

Skivan är, vill jag nog säga, den bästa jag hört sedan Anna Järvinens debutskiva från 2007.

Nanci Griffith, "Fly By Night" (1986)

Nanci Griffith 1986: ingen dålig estetik. Till höger dansar Lyle Lovett.

Litterär folk-country från 80-talet är ingen dålig genre..

Marie Fredriksson, "Mot okända hav" (1986)
Den här låten, som jag aldrig lyssnat på fram till förra helgen, såldes till mig med argumentet "hon sjöng den här på Palmes begravning" och det är ju ett argument jag lyssnar på. Googling har inte lyckats bekräfta detta påstående, men låten är i alla fall riktigt fin.

Richard och Linda Thompson, "Walking on a Wire" (1981)

Makarna Thompsons mytomspunna "skilsmässoskiva" (eller skrevs låtarna före deras förhållande började spricka? vissa hävdar det) Shoot Out the Lights från 1981 är blytung i all sin avskalade perfektion, och just denna låt har en av de mer förödande rocktexter jag hört:

"I hand you my ball and chain
You just hand me that same old refrain
I'm walking on a wire, I'm walking on a wire
And I'm falling

I wish I could please you tonight
But my medicine just won't come right
I'm walking on a wire, I'm walking on a wire
And I'm falling"

Den här låten är ett utmärkt exempel på hur underskattade Thompsons är: låtskrivandet och gitarrspelet (två solon!) är är bägge as good as it gets.

Marissa Nadler, "The Sun Always Reminds Me of You" (2011)
Fantastiskt bra indie-folk-hit med referens till en av mina favoritlåtar, Mojave 3:s "Lovesongs on the Radio", och allt.

Anna Calvi, "Blackout" (2011)

Episk-teatral indierock; inte den vanliga beskrivningen av artister jag lyssnar på, men det här är ändå en jäkligt stark låt. Hon har också rätt sköna influenser:

"Calvi has stated that the films of Gus Van Sant and Wong Kar-Wai and David Lynch have also influenced her music. She has admiration for "people that make beautiful films where the cinematography tells the story" and tries to do the same in her own work." (wikipedia)

Confederate Railroad, "Queen of Memphis" (1992)

skulle du köpa en begagnad pickup-truck av de här männen?

Goodtime countryrock: glatt, svängigt och okomplicerat. Dansband med mer twang.

Ofrivilligt gillande del 2: Kärnfamiljs-muskelcountry

Ramlade över den här mitt-i-vägen-countrylåten med det skönsjungande muskelberget Trace Adkins och kan inte låta bli att svepas med av den. För det första är jag väldigt svag för soundet - extremt radiovänligt och gör inte en fluga förnär. Ingen, verkligen ingen, behöver skrämmas bort av hur det här låter - det är en väldigt välkomnande och inkluderande ljudbild.

Och texten - "I guarantee this memory is the big'un, and she thinks we're just fishin", som Adkins sjunger ståendes på verandan till sitt gigantiska timmerhus i skogen med båda händerna i ett fast manligt grepp om räcket, med smala väderbitna ögon spanandes mot horisonten. Och hans look: Hatten! Hårpiskan! Handlebarmustaschen! Det är nästan för mycket att ta in.

Skulle sån här musik överhuvudtaget vara möjlig att göra i Sverige? Jag har svårt att tro det, den andas för mycket oironisk konservatism och family values, men en del av mig älskar verkligen det här.

Greg Fitzpatrick - Svensk progg på amerikanska

Ständigt med örat mot asfalten är det med glädje Längre inåt landet nu tack vare några ständigt uppdaterade vänner kan presentera en ny stjärna i Greg Fitzpatrick, och då framför allt hans skiva "Det persiska äventyret" från 1977, och då i synnerhet låten "Befria Norden".

GF with his moustaches

Greg verkar vara en i alla avseenden skön snubbe. Han föddes i L.A. 1945 och kom till Sverige och Stockholm på 1960-talet. På hans Myspace finns det massor av info, bland annat länkar han till sex olika Myspace-sidor som visar upp olika sidor av hans konstnärskap. Dessutom kommenterar han den information som finns om honom på Wikipedia (nu uppdaterad och ändrad), och huruvida denna är sann eller ej.

Sant verkar hur som haver vara att han var en person som har figurerat i den svenska musikscenen från slutet av 1960-talet, och några av de mer bestående avtryck han har lämnat på denna är att han rattade syntar på Bosse Hanssons legendariska Sagan om Ringen-platta (1970), lirade synt med Mikael Wiehe (1981) och framför allt Adolpson-Falk (1980-tal), samt satte Fiona FitzPatrick till världen (1986).

1977 gav han ut en progg-platta i eget namn där han sjunger på svenska, ett av de språk han inte behärskar. (Jag och Erik har diskuterat det här förut - kan det vara så att engelsktalande personer är de med sämst språköra i hela världen?) Förutom ett gäng covers är två av låtarna Fitzpatrick-original och ett av dessa är "Befria Norden". Värt att nämna i sammanhanget är att det inte är någon mindre än Håkan Lahger ("Den-Vassa-Eggen-mastodontboken-mannen") som har hjälpt till med översättningen från amerikanska till svenska.


"Befria Norden" är egentligen en ganska sorglig historia om en kärlek som går förlorad, men att Greg sjunger på ett språk han inte behärskar ger en komisk och lätt absurd touch. Produktionen är grymt cool och jag har svårt att tro att den har 34 år på nacken. För mig är det här en låt som man först skrattar åt, men sedan gillar allt mer ärligt. Vissa textrader är briljanta i sin enkelhet och på det hela taget är "Befria Norden" en fin tidsbild av det svenska 1970-talet levererad med ett tidlöst sound.

Trädälskaren

Min vana trogen är jag sent ute, men måste ändå tipsa om en riktigt bra dokumentär som jag såg häromdagen.

Platsen för visningen var en tågkupé på nattåget mot Norrbotten. Jag hade blivit medbjuden av en vän att övernatta på Treehotel som ligger i Harads fem mil norr om Boden. Han hade fått övernattningen i trettioårspresent, och det som fick honom att önska sig denna lite udda grej var dokumentären Trädälskaren från 2008.

Trädälskaren handlar om tre män som bygger en stuga sju meter upp i en tall i skogen på stranden av Luleälven. Byggandet av stugan blir den röda tråden i en diskussion om urbanisering, modernitet, rotlöshet och längtan hem till ett ursprung, till naturen. Huvudpersonen Jonas bor i Stockholm och känner längtan tillbaka till sin uppväxts Norrland, till vidderna, skogarna, himlarna och ett till synes mer okomplicerat, mänskligt och långsamt liv.



Klipp från bygget och hur det fortskrider blandas med intervjuer med olika "experter" på trender, livsåskådning, genus, religion osv. Låter det som ett tråkigt upplägg? Alls inte. Bara fotot i filmen är supervackert och musiken, skriven av Loney Dear, skapar en vemodig och finstämd fond för de existentiella samtalen.

Jag fastnade särskilt för hur berättelsen om stugbygget gestaltar existentiell rastlöshet och sökande, utan att detta egentligen någonsin diskuteras explicit. Istället får de intervjuade experterna stå för verbaliseringen av det tillstånd som huvudpersonerna befinner sig i.

Speciellt Owe Wikström, känd religionspsykolog och miljonär på boken Långsamhetens lov, säger saker som jag kan känna igen mig i. Han menar att upplösningen av kollektivets meningsskapande och normerande funktion har lämnat oss i ett förvirrat tillstånd av individualism utan inre, själsliga och andliga riktmärken. Naturen kan sätta oss i kontakt med andliga dimensioner av vårt väsen som inte syresätts i det moderna urbana livet. De här skönhetsupplevelserna är så att säga anti-alienerande, dvs de skalar bort alla lager av kultur, ekonomi och andra samhällsförhållanden som i det dagliga livet ligger mellan vår medvetna tillvaro och ett mera "rent" existentiellt tillstånd. De här upplevelserna svarar mot vårt behov av ett andligt hem, en, med Wikströms ord, helig plats (på latin: Hic locus sanctus est). Att sitta i en stuga i en tall vid Luleälven kan vara att hitta just en sådan andlig plats, ett både geografiskt och metafysiskt betydelsefullt ställe. Men som Wikström också säger: trots att naturens skönhet tillfredsställer det här själsliga sökandet kommer det mitt i allt det ljuvliga alltid finnas en slags rest, ett outgrundligt vemod eller en skärva av sorg som han menar är en upplevelse vars existens kan fastlås objektivt. Trädet aktiverar denna sorg och visar vägen mot något som finns bortom och utanför människan.



Och visst är det väl just detta som Uffe sjunger om i Gå upp på klippan? "Han behöver inga katedraler. Han har sitt tempel där han står. Han behöver inga kardinaler. Han behöver bara vinden i sitt hår."

Nå, Trädälskaren rekommenderas i alla fall till alla naturvurmare som känner sig vilsna i tillvaron mellan varven. Om inte annat för att filmen innehåller så mycket annat gött som vi här på LiL gillar: en grön gammal Saab, långa diskussioner om Eyvind Johnson, rutiga fodrade snickarskjortor och hörselskydd med inbyggd radio, kaffe på fat, brasor, mormödrar, etc.

Ridin' in my car

Via Lisa Milberg på PSL hittar jag den här fina låten om bilkörning, Ridin' in my car av amerikanska poprockarna NRBQ.

Videon här nedanför är en väldigt fin hemsnickrad (antar jag) youtubekompilation av bilder på vägar. Tänker såklart omedelbart på Ulf Lundell och hans frihetslängtan och ute-på-vägen-igen-romantik, som vi ju skrivit om förr här på bloggen.

Och så själva låten såklart: vacker och glad melodi, gubbstompigt sväng, nasal stämsång och dragspel. Precis vad man behöver i lurarna för att orka genom en septembermåndagseftermiddag.

Blommor topp 5, #2 - Rallarros

Nu har turen kommit till andraplatsen på min topp fem-lista över svenska blommor, och den går självklart till rallarrosen.

En introduktion till rallarrosen (chamerion angustifolium, också känd under namnen mjölke och mjölkört) behövs väl knappt. Det räcker att kasta ett öga på den här bloggens rubrikbild för att förstå att det här är en blomma som kickar skiten ur det mesta. Rallarrosen blommar längs banvallar och älvar, på ängar och runt gamla bortglömda torp, och plockar i alla fall hos mig fram nästan obehagligt nationalromantiska känslor.

Rallarrosen är sturm und drang.

Om kaprifolen representerar västkustbygderna så är rallarrosen inlandsblomman par excellence. Den skimrar mot en bakgrund av mörka granskogar, hyggen och parkeringsplatser som ett ensamt bluesigt munspel i den svenska sommarkvällen. Den är också en blomma som gör sig bäst i regnväder, eftersom fuktig luft förstärker färgen så att den nästan blir självlysande. Den kan lyfta anden hos mången vägtrött bilförare som dricker bryggkaffe från en snart nedlagd mack och spanar ut över skogar och sjöar i nån bortglömd avlägsen glesbygd.

Rallarrosen är en roadtripblomma.

Och den blommar sent - trots att det redan är september finns fortfarande chansen att se dess lila uppenbarelse längs en gammal järnvägsräls nära dig.

Rallarrosblues

Göteborg är staden på G: en riktigt bra kulturhelg

förortsjazz

Det är inte ofta men ibland så måste LIL ta sitt sociala ansvar och agera nöjesguide och rekommendera vilka uteställen som "gäller" till helgen. Nu står vi nämligen inför den kanske mest längreinåtlandiga (ja, jag uppfann det adjektivet nu!) helgen i mannaminne i Göteborg: imorgon kväll en jazzklubb (ja!) på ett förortssunkhak (ja!), och lördag kväll honky tonk-klubb (who-hoo!) i kulturtanternas Majorna (ja!). Det är så mycket som är rätt i den meningen..

Imorgon kväll handlar det om Bellevue Jazz på legendariska haket Markurells - mest känt som "Svensk o Kina" för sin klassiska skylt som tyvärr tagits ned nu - i Bellevue/Gamlestaden. De har ett riktigt starkt höstprogram med bekantingar som oss närstående Hi Hank! och LIL-favoriterna i Franska trion, och imorgon spelar Göteborgskvartetten Köket. Gratis inträde, 20 kr per set rekommenderas. Lars Kaggsgatan 38.

Lördagens mest Bakersfieldska evenemang i Göteborg är Klubb Honky Tonk på Café Hängmattan i Musikens Hus; klubben arrangeras för sjätte gången och denna gång spelar Pilgrim och Slidin' Slim's Three Men Riot. 80 kr förköp på Dirty Records eller Pusterviksbiljetter; 100 kr i dörren. Karl Johansgatan 16.

Vilken kulturhelg vi har framför oss, Göteborgare!

Min favoritlåt när jag var fem år gammal

Matz Bladhs år 1991

"Flickan, jägarn och priset"-skivan till salu på internet

Det finns tre saker som min mormor frågar mig i princip varje gång vi träffas.

Ett, (pekar på mitt huvud), är det där verkligen din riktiga hårfärg? Och jo, det är någon slags anonym mellanbrunt, och jag har inte färgat håret sedan identitetskrisande i början av gymnasiet för ungefär tio år sedan..

Två, är du klar med studierna snart? (Jag är doktorand så får betalt för att jobba på universitetet, men att vissa får betalt för att läsa böcker är inte helt lättbegripligt för folk som aldrig satt sin fot på ett universitet.)

Tre, (skrattar ironiskt) lyssnar du fortfarande på "Kyssingen"?

Detta är den låt som var min favorit när jag var fyra-fem år gammal, "Flickan, jägarn och priset" med Falkenbergs största dansband Matz Bladhs. Jag föddes i Hyltebruk (mindre än en timme från Falkenberg) och min mormor bor där, så Matz Bladhs var och är ett av de stora lokala dansbanden i mina hemtrakter. De är ett klassiskt dansband - z i namnet, mycket saxofon, covers på låtar som "Ljus och värme" och "Tusen bitar" och mellan 1981 och 1997 gav de varje år ut en LP som hette Leende dansmusik, med året som tillägg. Som barn var jag ett stort fan och en mycket uppskattad julklapp från morfar var ett år en signerad poster! Senare visade det sig att morfar hade fejkat autograferna - han hade skrivit dit dem själv. Ridå!

I alla fall, den låt som jag som fyra-fem-åring refererade till som "Kyssingen" (ordet kyss nämns i texten) var "Flickan, jägarn och priset". Enjoy:

Nu när man rör sig mest i miljöer där Matz Bladhs inte på något sätt är en allmänt vedertagen referens, så tycker jag att det är en lustig tanke att detta en gång i tiden var min favoritmusik. Nog för att jag gillar country och att det finns ett släktskap till även den tamaste dansbandsmusik, men riktigt så hardcore är jag inte idag att jag går omkring med Matz Bladhs eller Per-Erics i hörlurarna på Göteborgs gator. Och jag kan fundera på: vad är det som gör att man gillar viss musik när man är barn? Kan man gilla vad som helst som råkar vara i ens omgivning - för någon Bourdieusk baktanke om att gilla vad som är "hippt" har man knappast -, eller är man styrd mot viss musik? Och: vad har musiken man gillar som barn för koppling till musiken som man gillar senare? Jag tänker mig ändå att det finns en anledning till att jag nu som vuxen gillar dansband och svängig country så mycket, att det här dansbandssvänget är inympat i mig och fungerar som en guldstandard för "sväng", så att "Sleepin' on the Foldout" med Brad Paisley, som jag hörde för första gången när jag var 26 år gammal, eller "Jambalaya" med Queen Ida slår an en sträng djupt inom mig och jag känner igen: detta är vad jag gillar!

LIL kvalitetsmärker uteställen, #9: The Cinema Bar

munspelsrock på The Cinema Bar, en söndag i slutet av maj

Sedan februari 2009 har vi på LIL-redaktionen kvalitetsmärkt åtta stycken uteställen, i Malmö, Göteborg och Stockholm, och nu har det blivit dags att så att säga "go global" med konceptet, och kvalitetsmärka ett uteställe i annat land. Närmare bestämt USA, ännu närmare bestämt Los Angeles, ännu lite mera närmare bestämt härliga Culver City.

Jag pratar såklart om countrybaren The Cinema Bar! En mycket liten och mörk "dive bar" (typ "sunkhak"), med livemusik och gratis inträde varje kväll (hatten skickas runt), burk PBR för $3 och grymt trevlig personal och dito stammisar, som är en perfekt blandning av folk i åldrar mellan 18 och 60, countrymänniskor, folkmusikmänniskor, och bara allmänna dive bar-människor. Wilco-stuk (män med stora polisonger och dito mustascher!), bluegrass, hard country, blues, singer-songwriter: allt detta kan du få (gratis) på The Cinema Bar, medan du sippar en iskall Pabst. Och mellan seten spelas musik från den bästa jukebox jag någonsin avnjutit, där det inte är något konstigt om Clashs "English Civil War" kommer mellan låtar av Hank Williams och Mavericks. The Cinema Bar är helt enkelt en perfekt "modern" countrybar: de gillar country på riktigt, men inte bara country.

På tips-sidan yelp kommer en del träffsäkra kommentarer om TCB. En kommentator placerar precist in stället på sunkighetsskalan och konstaterar att nivån är just right: "the place was just the right side of divey -- not too much to be scary (cf: Lotus Lounge, which I love nonetheless), not too hip to be full of dirty hipsters. " En annan får drömmar igångsatta på TCB: "When I walked into Cinema Bar, I thought I had walked into the deepest part of my own imagination- the part that thinks that it would be a good idea to throw career aspirations and relationships and financial solvency out the window and open up a dive bar."

Avslutningsvis vill jag bara säga som Toby Keith: "I love this bar".

---

tidigare kvalitetsmärken: Nya Tröls, Stage Door, 100 knop, Red Lion, Nefertiti, Bara vi bar, Blecktornskällaren, Hornstull Strand.

A Mighty Wind

Åtta år försent skulle jag vilja tipsa om den fina lilla mockumentären A Mighty Wind från 2003, en film som i alla fall jag har missat helt och hållet.

A Mighty Wind är skriven och regisserad av Spinal Tap-regissören Christopher Guest och handlar om upptakten till en hyllningskonsert till den fiktiva folkmusikhjälten Irving Steinbloom. Vi får följa tre folkmusikgrupper som ska spela på konserten - The Folksmen, The New Main Street Singers, och duon Mitch and Mickey.



Filmen har en perfekt tonträff för den amerikanska folkmusikscenen - lite ostig, lite småtöntig, stundtals extremt pårökt och knarkig, men alltid med en överväldigande kärlek till musiken. Många av karaktärerna är fruktansvärt roliga och väldigt trovärdiga. Eugene Levys (kanske mest känd som pappan i American Pie-filmerna) Mitch är höjdpunkten, med sin socialt tvivelaktiga och LSD-utzonade framtoning. Ett mästerligt stycke skådespeleri. Harry Shearers (Ned Flanders, Principal Skinner et al i Simpsons) skepparkransprydda bassångare/kontrabasist Mark Shubb är också minnesvärd - han är en stor komediant som inte fått tillräckligt med cred. Fantastiska Jane Lynch är också värd att nämna - hon var ruskigt bra nu senast i Party Down och så också här som LA-new age-folkmusik-hippie.



All musik i filmen är skriven av Christopher Guest och det är ett imponerande arbete. Låtarna både driver med och hyllar med kärlek den amerikanska folkmusikgenren under 60-talet.

Helt enkelt ett väldigt underhållande stycke film om en musikgenre som är lätt att båda älska och hata.

Blommor topp 5, #3 - Vallmo

Vallmo - förlamande fin

Nu har turen kommit till tredjeplatsen på min lista över mina fem favoritblommor. Den platsen innehas av vallmo.

Vallmo skulle jag misstänka är en blomma som många har som en av sina favoriter. Den är röd, rund och harmonisk i formen, och växer vilt i de sydsvenska åkermarkerna. Den är ett romantiskt färgstänk i våra senmoderna odlingslandskaps monokulturer.

Vallmo har också en suggestiv aspekt, en mörk sida - en variant av blomman används för att framställa opium, råvaran till morfin och heroin. Är man lite poetiskt lagd kan man alltså hävda att vallmo bär på en både underbar och livsfarlig skönhet.

Min egen relation till vallmo är också tvetydig, och starkt präglad av 1) tonår, 2) kärlek och 3) Gotland. Första gången jag på allvar slogs av vallmons storhet var en sommarkväll någon gång i slutet av juni 1997. Jag var kär i en tjej men för feg för att ta några initiativ så inget hände någonsin, vi gick bara fram och tillbaka på de gotländska klapperstenstränderna, under tallarna strax ovan strandlinjen, och längs fälten in över land. På de där fälten växte massor av vallmoblommor som var smärtsamt vackra i kvällsljuset, och såklart en perfekt backdrop till min likaledes smärtsamma tonårsupplevelse av förälskelse, tafatthet och förlorade chanser.

Vallmo blåser därför liv i bitterljuva tonårsminnen som fortfarande femton år senare kan bränna till i blåa stunder. Lite som blommornas svar på Henrik Berggren.

Henrik Vallmo Berggren

Väldigt kär/Obegripligt ensam

Jag skriver tydligen enbart om så kallad kommersiell musik nuförtiden, men det må vara hänt.

Min goda vän och kollega Linnea Henriksson, välkänd från gruppen Prylf och från sina uppmärksammade framträdanden i Idol 2010, släppte i måndags sin debutsingel "Väldigt kär/Obegripligt ensam". Låten har skrivits i samarbete med Orup ("Regn hos mig-mannen"), och låter väldigt samtida, om det nu är en adekvat beskrivning. Jag gillar hur som helst låten skarpt, och vi på Lil-redaktionen lyfter på hatten och ser fram emot debutalbumet.