Proustpassager, #1: som en sten runt vilken snön har samlats

Jag håller sedan flera år tillbaka på med att läsa om Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, som jag läste för första gången 2002-2003. I och med att jag redan läst den en gång, och gör rätt så omfattande anteckningar som ligger i böckerna, så kan jag nu läsa sporadiskt och hoppa in i oktober på en sida som jag slutade läsa på i april. Anteckningarna blir delvis för att hålla reda på handlingen och personer som introduceras, men också för att kunna återfinna favoritpassager.

Just såna passager får bli tema för en ny serie här på bloggen: Proustpassager. Eftersom jag nu håller på med att läsa om del sex, Rymmerskan, så börjar jag med ett stycke därifrån. Det är taget från när berättaren Marcel visar en bild på sin flickvän Albertine för sin gamla bästa vän Robert Saint Loup, som är militär och inte träffar Marcel så ofta. Passagen handlar om Roberts brist på förståelse för Marcels - förvisso galna - kärlek till Albertine, och exemplifierar på ett tydligt sätt ett av Prousts stora teman: hur varje människa lever i sin egen psykologiska värld och inte alls behöver ha gemensamma referensramar med omgivningen, vilket allt som oftast dömer försök att förstå varandra att misslyckas. Robert är inte imponerad av Albertines fotografi:

"'Hon måste vara underbar', fortfor Robert, som inte märkte att jag räckte honom bilden. Plötsligt upptäckte han den och tog den ett ögonblick i sina händer. Hans ansikte uttryckte en häpnad som gränsade till bestörtning. 'Är detta den flicka du älskar?' sade han slutligen i en ton där förvåningen dämpades av fruktan att förarga mig. Han gjorde ingen kommentar men hade anlagt den förnuftiga, försiktiga, och ofrånkomligen något nedlåtande min som man får inför en sjuk vilken hittills varit en högt begåvad man och en nära vän men inte längre är något av detta emedan han drabbats av galenskap och talar om en himmelsk varelse som uppenbarat sig för honom, och fortsätter att se denna varelse där man själv, som är vid sunda vätskor, inte kan upptäcka något annat än ett duntäcke. Jag förstod genast Roberts häpnad, ty det var samma häpnad som åsynen av hans älskarinna hade väckt hos mig, med den enkla skillnaden att jag i henne funnit en kvinna som jag redan kände, medan han trodde sig aldrig ha träffat Albertine. Men skillnaden mellan vad den ene och den andre såg hos en och samma person var säkerligen lika stor. Den tid var långt borta, då jag i Balbec så sakta hade börjat komplettera mina synintryck med smak- lukt- och känselintryck när jag såg på Albertine. Sedan dess hade djupare, ljuvare och mer obestämbara förnimmelser tillkommit, och därefter också smärtsamma. Kort sagt, Albertine var, på samma sätt som en sten runt vilken snön har samlats, endast själva utgångspunkten för en jättelik konstruktion där mitt hjärta ingick som en del. Robert, som inte kunde se alla dessa skikt av förnimmelser, uppfattade endast en skärva, som däremot var bortskymd för mig. Vad som bringat Robert ur fattningen när han fått syn på Albertines fotografi var ingalunda samma bestörtning som grep de trojanska gubbarna, vilka vid åsynen av Helena utbrast:

Mot minsta blick från hennes ljuva öga
vårt grymma olycksöde väger lätt,

utan den rakt motsatta, som kommer en att säga: 'Var det för så litet han har ängslats och sörjt och slösat så mycket!' Vid åsynen av en person som berott någon nära vän smärta, omstörtat hela hans liv och kanske rentav drivit honom i döden, är denna reaktion sanningen att säga oändligt mycket vanligare än de gamla trojanernas, ja, den är faktiskt regel. Det beror inte bara på att kärleken är individuell till sitt väsen eller på att det faller sig naturligt att, när man inte själv erfar den, anse den möjlig att undvika och filosofera över andras oförstånd. Nej, skälet är detta: när kärleken nått det stadium där den ger upphov till sådana olyckor, har anhopningen av känslointryck i området mellan kvinnans ansikte och älskarens ögon (det kolossala, smärtande ägg som omsluter och döljer det som ett snötäcke döljer en källa) redan gått så långt, att den punkt där älskarens blickar fäster sig, den punkt där han möter sin lust och smärta, befinner sig på lika långt avstånd från den punkt som andra människor ser, som den verkliga solen från den plats på himlen där dess förtätade sken låter den framträda för oss."

Berättaren tar alltså Roberts reaktion som utgångspunkt för en mycket lång utläggning om kärlekens individuella psykologi och obegriplighet. Inte bara tematiskt utan också stilistiskt är det en rätt typisk Proustpassage, med specialiteter som poetiska liknelser ("som en sten runt vilken snön har samlats"), mer bisarra liknelser och metaforer ("kolossala, smärtande ägg"), inflätningar av talspråk i tänkta motrepliker ("Var det för så litet han har ängslats och sörjt och slösat så mycket!"), och klassiskt litterära referenser (sköna Helena).

---
tidigare Proustbloggat på LIL: "Proust om hjärtats jämvikt", januari 2009.

CSNY:s look

Vi har sagt det förr och säger det igen: Crosby Stills och Nashs första skiva är den ultimata stilbilden. Idag vill jag bara inflika: den andra skivan, Déja Vu, som CSN gjorde, utökade med Neil Young är inte så dum den heller!

Crosbys mustasch-frisyr-kombo, hunden, jackan på snubben längst till höger,Neil Youngs händerna-på-bältesspännet-pose....

... och att skivan låter bra är ju inte fel heller!

Steve Earle, Filadelfiakyrkan 16/10 2011

Med en veckas perspektiv på den konsert som jag, Erik och Arvid bevittnade i Filadelfiakyrkan i söndags är det dags att plita ned några sammanfattande ord.

Efter en något dämpad men hjärtlig förvärmning på Rörstrandsgatan där det politiska läget i allmänhet och Juholt och sossarnas läge i synnerhet avhandlades var det med något bekymrade sinnen men höga huvuden vi anlände till spelplatsen där Steve Earle och the Dukes & Duchesses stod beredda att underhålla oss. Konserten inleddes med förstasingeln från senaste albumet I'll never get out of this world alive, Waitin' for the sky, och fortsatte med ett par ytterligare låtar från samma skiva. Sedan varvades hits från förr med ett flertal nyare alster, i en väl avvägd spellista.


Jag erfor en inledande besvikelse över ljudbilden, som på senaste skivan domineras av en visserligen lite väl framträdande men dock väldigt behaglig kontrabas, och som live ersattes av elbas vilket gjorde att svänget och dynamiken blev en smula lidande på låtar som Little Emperor och The Gulf of Mexico, åtminstone i mina kräsna öron. Överlag kan det väl konstateras att det finns roligare arenor för rockmusik än Filadelfiakyrkan, exempelvis hade säkerligen både Cirkus och Debaser Medis varit lämpligare.

Innan en alltför negativ ton fullkomligt tar överhanden över detta blogginlägg vill jag säga att Steve Earle är ett yrkesproffs och att han utan tvekan ger valuta för de 450 kronor som man fick spendera på biljetten. Bandet är proffsigt och stabilt, Steve sjunger/grymtar helt fantastiskt och tre timmars konsert (inklusiva paus) gör att det är svårt att klaga. Det kändes emellertid som en dag på jobbet för Steve & c:o och tack och lov har de en otroligt hög lägstanivå, för jag är säker på att det finns mer att kräma ur det här gänget. Att jag skulle vara besviken vore en grov överdrift, men kanske hade jag hoppats på lite mer.


Sin vana trogen bjuder Steve på en eklektisk konsertupplevelse där det bränner till ordentligt i den irländska avdelningen, bland annat med en grym version av The Galway Girl, och i flera av de fina balladerna, medan mer brötiga alster som Meet Me in the Alleyway och Taneytown lämnar mig tämligen likgiltig.

Det som verkligen engagerar bloggtrojkan, och stora delar av publiken, är när han i de sällsynta men innerliga mellansnacken pratar om betydelsen av invandring (“The truth is that immigration is our past, our present and, if we have a future, that as well”) och fackföreningar.
När han senare avslutar konserten med att, ensam kvar på scen, böja ned huvudet och knyta näven är lyckan fullkomlig, och våra bekymrade sinnen flyger tillsammans med alla eventuella invändningar ut genom kyrkportarna. We love you, Steve!


---

Recensioner i SvD och Expressen (Göteborgs-spelningen)

Eriks pepplista

Dessa är, som vi fått konstatera många gånger på sistone, tuffa tider för en drömmare. Borgarregeringen gör sitt bästa för att öka ojämlikheterna i förutsättningar och levnadsvillkor mellan olika medborgare i landet, medan oppositionen ofta verkar sysselsatt med ett självskadebeteende.

Utifrån detta läge har jag gjort en pepp-spellista på spotify: eriks pepplista. Det är en lista att dricka kaffe till på morgonen för att få upp humöret och energinivån. Urvalet består mest av gammal hardcore från 80- och 90-talen. Närmare bestämt är det fokuserat på youth crew hardcore och relaterat, alltså musik med en uppbyggelig (ja!) inställning och försök att tänka positivt - se till exempel texterna till Bolds "Respect" och Youth of Todays "Positive Outlook" nedan... Här finns en del låtar om vegetarianism och straight edge, men också anti-krig (Satanic Surfers) och antirasism (7 Seconds, Leftöver Crack). Men det är inte sakfrågorna jag är ute efter utan överlag en "positive outlook"!

I grund och botten så lyssnar jag såklart på den här musiken, och bloggar om den, eftersom jag gillar hur den låter; sedan jag som tolvåring fick ett nytt favoritband i Millencolin har punk och hardcore varit en av mina absoluta favoritgenrer. Men den är också fascinerande ur ett mer socialt perspektiv, den här världsförbättrar-HC:n, med alla sina högljudda utfästelser om att vara "sann", att vara "trogen" ("True Till Death"!) och att aldrig "sälja ut" och ge upp sina ideal. (Jfr "Promises Kept" med Champion, från 2004, en av få nyare sXe-låtar på listan.) Som sociologen Ross Haenfler, själv sXe, visar i sin bok Straight Edge: Clean Living Youth, Hardcore Punk, and Social Change (2006) så handlar sXe alltid om små subkulturer (i Denver, New York City, osv...) där alla känner alla och grupptrycket gärna blir starkt, också eftersom deltagarna ofta är väldigt unga. (Killarna i Bold, som då hette Crippled Youth, var typ 15 när de spelade in "Respect" som är med på listan.) De ser hur äldre edgare lämnar edge och blir besvikna, men mitt intryck från Haenfler är att de ofta sedan går samma väg själva.

Det finns också, trots den starka dedikationen till jämlikhet (t ex 7 Seconds "Not Just Boys' Fun") rätt mycket macho-attityd i musiken, t ex hos supermacho metalcorebandet Earth Crisis eller football-kitschiga (!) men briljanta youth crew revival-bandet Ten Yard Fight. Och, hos en del textförfattare (dock aldrig Ray Cappo!) en hyllning till styrkan i sig som har lite obehagliga undertoner. Såna som Ray Cappo (Youth of Today, Shelter, Better Than A Thousand) och Inside Out med deras fantastiska "No Spiritual Surrender" har också en del riktigt flummiga kopplingar till hare krishna. Kort sagt, steget mellan stollighet och absolut briljans är ofta ovanligt kort när det gäller moralistisk hardcore. När den är som bäst är den i alla fall fantastisk: kombinationen tung musik och snälla texter i låtar som "Believe" eller "Positive Outlook" gör dem till några av mina absoluta favoriter.



Inside Out, "No Spiritual Surrender"
IO är bandet som Zach de la Rocha var med i före Rage Against the Machine bildades, och t ex den här låten är lika bra som de bästa RATM-grejerna.
"Try to make me bow down to you.
Try to take my identity.
Try to make me just another pebble on the beach.
A green mind twists the plan.
A cold hand trying to silence me.
You try to grasp me, but I'm out of reach.

No Spiritual Surrender
No Spiritual Surrender"


Bold, "Respect"
Respect is a word we've all heard before
Now it's time to think about it
Because it's something more
It's more than caring
It's watching what you do
Respect others, and they'll respect you
RESPECT
RESPECT IS WHAT WE NEED
Have a positive mind
Respect mankind
Respect your fellow man
You can try if I can
(chorus)"

Chain of Strength, "True Till Death"

Better Than a Thousand, "We Must Believe"
"Look at his hair, look at his clothes
Jump to conclusions, but we'll never know
Look at his past, look at his skin
Never knowing the person, but still we condemn
Everyone says "This guy's going nowhere"
Do you think these words will help him grow?
What is the cost to encourage another?
Human potential-we'll never know
WE MUST BELIEVE-no one has to be a slave to destiny
WE MUST BELIEVE-in everyone's potentiality
WE MUST BELIEVE-yes, I believe in your ability
/.../"


Bold, "Always Try"
"Trying to do better constantly
Sometimes it may be hard to see
People always stopping me to ask me why
While they just stand by
Always try
Always

No one's perfect no one's always right
But what is important is keeping your goals in sight
It's what's important and vital in life
To try to see the light

Always try
Always"


Youth of Today, "Positive Outlook"
"Through the clouds i see the light my conscience tells me what's wrong and right morals and goals deep inside a bunch of feelings i can't hide, but that's me it's the way i live my outlook on life is positive!
so what should i hide or try to conceal all of these feelings that i feel like to sit and talk about them i want to stand and shout them!!"


Ten Yard Fight, "Believe"
"So many times, I've been asked why
Why do you bother, why even try
But I have to believe, we have to believe
It can be better than all we see
For you...and me!
We have to believe [x2]
Nothing compares with the strength we share
Unity, because we care
I won't forget what we've been through
You believe and me and I'll believe in you"

Lucinda Williams - Everything Has Changed

I can't feel my love anymore
I can't feel my love anymore
mystery and the splendor
don’t thrill me like before
I can't feel my love anymore

I don’t want to talk to anyone
I don’t want to talk to anyone
all the words that used to work
are melted in the sun
and I don’t want to talk to anyone

Faces look familiar,
but they don’t have names
towns I used to live in
have been rearranged
Highways I once traveled down
don’t look the same
Everything has changed
Everything has changed

I can’t find my joy anywhere
I can’t find my joy anywhere
all the magic vanished into the misty air
and I can’t find my joy anywhere

Now I don’t know where my faith has gone
Now I don’t know where my faith has gone
from the wonder I had a sense of
to the brightest star that shone
and now I don’t know where my faith has gone

Faces look familiar,
but they don’t have names
towns I used to live in
have been rearranged
Highways I once traveled down
don’t look the same
Everything has changed
Everything has changed

Herzog läser McCarthy

I år började jag äntligen läsa den amerikanske författaren Cormac McCarthy. Jag har varit sugen länge, men det som fick mig att till slut ta tag i mig själv var ett avsnitt från april i år av radioprogrammet Science Friday på NPR, USA:s motsvarighet till Sveriges Radio.

Avsnittet handlar om förhållandet mellan konst och vetenskap genom historien och är en diskussion mellan programledaren och tre inbjudna gäster: fysikern Laurence Krauss, den tyske filmaren Werner Herzog, och Cormac McCarthy. Det är ett väldigt intressant program som bland annat diskuterar urtida konst och att tidsrymden från påbörjad till avslutad grottmålning kunde vara 5000 år, en svindlande tanke.

Men, höjdpunkten i programmet är inte detta utan istället då Werner Herzog läser ett stycke ur Cormac McCarthys fantastiska västernepos All the Pretty Horses.



Det var den här sekvensen i programmet som fick mig att gå direkt till biblioteket och låna All the Pretty Horses. Så bra som Herzog läser McCarthy är han nästan skyldig att läsa in hela Border-trilogin som ljudbok, för mänsklighetens skull. Årets julklapp 2012?

Här kan man lyssna på hela avsnittet:

Ulf Lundell - stilikon

Mer om Ulf Lundell. Vi får aldrig nog. Vår hyllning av Uffes nya look häromsistens bekräftas av att allas vår favoritstilikon nu förärats officiell fashionista-status av mansmode-livsstilstidningen Café. Det är en bra liten artikel, som bland annat intervjuar skribenten Johan Hurtig om Lundells halsband: "Antingen är det en Navajoindian som noga valt ut stenar på prärien och långsamt trätt ett halsband eller så är det ett dagisbarn som noga valt ut plastbitar på dagis och långsamt trätt ett halsband."

För rörliga bilder på modeoraklet, se till exempel senaste Babel på Svt Play, där Uffe intervjuas om sin senaste bok Allt är i rörelse. Vi bjuds också där på härliga citat, såsom:

Intervjuare: "Titeln då, Allt är i rörelse, vad betyder den?"
Ulf Lundell: "Ja vad kan det betyda, det kan betyda både det ena och det andra, det kan vara en... ja, jag håller på och läser en bok här som handlar om pessimismen, om att livet... Livet är bara en rök. Allt är i rörelse. Det kanske är den socialdemokratiska rörelsen." (Min kursivering)

Jag blir mer och mer sugen på att läsa Allt är i rörelse.

‎"1–1 och gamnacke. 1–2 och – ridå!"

För länge sen här på bloggen startade jag artikelserien "Sportjournalistisk språkmisshandel" med ett inlägg om Mats Härds kommatecken. Uppföljaren kom med ett inlägg om Ulf Stenbergs frågetecken.

Och idag kommer del tre med ett inlägg om - Jan-Owe Wickströms bindetecken!

JOW, eller "Wicke" som han kallas, är sportjournalist på Hallandsposten som Max och jag vuxit upp med, och är en fast referenspunkt för alla oss fotbollsintresserade från Halmstad (exempel). För icke-hallänningar är han kanske bara ett namn som dyker upp i samband med Roxette-biografier eller Robert Wells "Mitt liv som komphund", men i Halmstad-sporten är Wicke ett household name.

Han är också något av ett stilistiskt unikum, med en stor fäibless för ordet "där" som konjunktion och användning av bindestreck jämt och ständigt, inte minst för dramatisk effekt. Smaka på detta klipp ur en artikel om en 4-0-förlust för Halmstads BK mot AIK i juli i år:

"Första förändring som Jens Gustafsson gjorde var att göra – ingenting.
Samma lag som i den senaste förlustmatchen /../ Och samma scenario – förlust, vilket gav Jens en mardrömsstart som A-lagstränare.
Med facit i handen efter Teteh Banguras 4-verkeri var det naturligtvis – tokfel."
(HP, 12 juli)

Ser ni mönstret? Andra goa exempel kommer från en artikel från en vecka tidigare, också den om en HBK-förlust mot AIK:

"Regnet hade nästan symboliskt börjat falla när Teteh Bangura definitivt sänkte Halmstads BK med sitt 1–3-mål med fem minuter kvar och fick den stora AIK-klacken att börja sjunga 'Hammarby – här kommer Halmstad'.
/.../ men i min värld är Marcus Olsson ingen avslutare och således ingen forward utan en – kantspelare.
/.../
Michael Svensson kan vara just den försvarsgeneral som laget saknar – en vinnarskalle och ledare.
Sedan kanske klubben skulle kolla upp om inte Teteh och Mohamed har några fler fotbollsspelande Bangura-släktingar nere i Sierra Leone.
För det är det som HBK skriker efter just nu – en matchvinnare." (HP, 4 juli)

Och så den magiska sekvensen:

"– Vi gjorde det bra i första halvlek, men ändå inte tillräckligt bra för att vinna. Och vi gör fortfarande för många misstag, påpekade Pep och ruskade på huvudet och slog ut med armarna när 1–1 och framför allt 1–2 kom på tal.

För målen förändrade allt. Igen.

1–1 och gamnacke. 1–2 och – ridå!"

Bindestreck och utropstecken - vilken emfas!

Wikströms andra stilistiska specialitet är som sagt "där" som konjunktion. Så här kan det se ut:

"Jag säger/skriver det igen – den här förnyelseprocessen skulle ha påbörjats för flera år sedan. Nu ska allt göras på en gång och bristen på pengar bakbinder klubben där 2011 därför blir ett överlevnadsår, dels ekonomiskt, dels sportsligt att klara det allsvenska kontraktet." (min fetning) (Wicken blogg 9 juni)

Ist'llet för att skriva att "bristen på pengar bakbinder klubben där 2011 därför blir ett överlevnadsår", ett märkligt val, så skulle man kunna skriva:

"bristen på pengar bakbinder klubben och 2011 blir därför ett överlevnadsår"

eller:

"bristen på pengar bakbinder klubben, vilket gör 2011 till ett överlevnadsår"

Båda alternativen i mitt tycke naturligare val. Men den som läser Wikström regelbundet kommer att se att han konsekvent väljer "där" för att binda ihop meningarna; detta tillsammans med bindestrecksandvändningen gör att han antagligen är en av Sveriges mest lättigenkänneliga sportjournalister.

Ett annat exempel:

"Men då måste förstås HBK börja plocka trepoängare. Och det var laget, trots några ströchanser, inte riktigt nära mot Syrianska i går där Kalle Johnsson håller på att växa ut till en riktig målvaktsklippa."
"I dag var en ledig dag med solig golf i scrambletävlingen Golfhäftet på Ringenäs, där Lenke och jag lyckades knipa en tiondeplats bara fyra slag efter det segrande paret." (Wicken blogg, 13 juni)

Bindestrecket tycker jag är överanvänt men man förstår var det kommer i från; det är ett sätt att fördela emfas i meningarna. Men "där" som konjunktion - det är så konstigt!

Jag tror och ser fram emot att "Wickes" grammatik och stil kommer få oss att häpna - länge till.

Steve Earle - I'll never get out of this world alive

Jag har inför söndagens konsert lyssnat väldigt mycket på Steve Earle, och då inte minst hans senaste album eftersom de setlistor som florerar på internet tyder på att den dominerar konserterna han ger under denna turné. Det är ingen av mina favoritskivor och mitt första intryck var en mild besvikelse, men efterhand har jag kommit att tycka bättre om den, framförallt tror jag att det akustiska soundet och svänget lämpar sig väldigt bra live. Låtar som "Little Emperor" och "I am a wanderer" kan nog få taket på Filadelfiakyrkan att lyfta, om alla mina osunt högt uppskruvade förväntningar skulle infrias.

Som ett led i uppladdningen inför söndag har jag även läst romanen "I'll never get out of this world alive", som med samma titel och nästan samma utgivningsdatum som skivan är ett exempel på hur nedladdningstidevarvet tvingar konstnärer att uppfinna hjulet på nytt för att nå ut. Att missta romanen för ett PR-trick vore dock helt felaktigt, det är en sann fröjd att ta del av Earles grova men rikt utsmyckade prosa.

Romanen utspelar sig i slumkvarteren i San Antonio, TX. I centrum står Doc, en godhjärtad heroinist som blivit av med sin läkarlicens och numera försörjer sig och sitt beroende genom att hjälpa och behandla horor, narkomaner och illegala invandrare som ej kan eller vill söka sig till ett officiellt sjukhus. Hans huvudsakliga inkomst består av att genomföra aborter, och efter att ha genomfört en sådan operation på en mexikansk flicka vid namn Graciela tycker han sig ana att det är något speciellt med flickan. Snart inser han att hon har helande krafter, och tillsammans tar sig Doc och Graciela an och och både behandlar, botar och bättrar stora delar av det klientel som befolkar södra San Antonios Red Light District. I boken figurerar även Hank Williams spöke, som förföljer Doc sedan den dag då han gav Hank dennes sista morfinspruta tio år tidigare, tillsammans med bl.a. JFK, en gargantuisk mexikansk knarklangare, och en irländsk präst.


Steve rör sig hemtamt på samhällets skuggsida och porträtterar varmt men oförhärligande alla inblandade med en kondenserad och närmast hårdkokt berättarstil. Språket flödar och böljar fram och med min begränsade engelska tvingas jag läsa många meningar två gånger för att förstå dem, utan att alltid lyckas. Jag förstår dock utan vidare att Earle visar prov på stor berättarförmåga, och att han egentligen inte är författare lyser endast igenom på några få ställen.

I'll never get out of this world alive är en vacker historia som är en fröjd att läsa, karaktärerna är skickligt utmejslade och intrigerna är, framför allt mot slutet, andlöst spännande. Jag kan dock tycka att skildringen av Hank Williams spöke, som utgör en kuriös men betydande bifigur, emellanåt bär lite väl tydliga spår av de kalla kårar-ungdomsböcker jag förvisso läste med stor behållning som grabb, beskrivingarna av gastens fysiska uppenbarelse är en smula löjeväckande och bryter därmed åtminstone för mig förtrollningen.

Lyss till mig; jag vill yppa, hvad jag vet äfven jag

Detta är i sammanhanget inget annat än en parentes. Berättelsen drar åt många olika håll samtidigt utan att tappa sin klara och tydliga riktning och det är utan tvekan skickligt gjort. Jag har inte läst Doghouse Roses (2001), som består av en samling noveller och är Steve Earles första försök som författare, men jag blir sugen på att göra det efter att ha läst I'll never get out of this world alive. Fast först och främst är jag sugen på att se Steve inta Stockholm på söndag.

Ny svensk country

Idag vill jag lyfta fram tre svenska - och LIL på olika sätt närstående - countryakter: HONKS, Full Effekt och Fredrik Nyström.

HONKS är ett Malmöbaserat band med rötter i Älmhult, vilket hörs och allmänt märks i liveklippet nedan, som kommer från denna småländska metropol.

Också Full effekt kommer från Södern, närmare bestämt Malmö, och har sina rötter i Halmstad och Blekinge.

Och vår egen Fredrik Nyström är förstås Halmstadbaserad och har gjort en riktigt bra skiva i country/americana-facket, Getting There.


Getting there på spotify

Ulf Lundell - Vädermannen

Det är inte alldeles enkelt att vara ett Uffe-fan, som vi har konstaterat vid ett flertal tillfällen här på bloggen. Det finns en skam i att gilla det som är banalt och klyschigt, samtidigt som de största upplevelserna inom konsten inte sällan finns att uppnå i det som ger resonans hos de mest grundläggande mänskliga känslorna. Uffe balanserar likt en drucken man sällsynt ostadigt på en plattform där han i sin bästa stunder är inne i det sublimas trakter, medan han ibland med breda steg kliver ner i pekoralens dalar. Samtidigt finns det något befriande i denna våldsamt kreativa mans förhållningssätt till konsten, att släppa igenom allt, att alltid följa ett ostadigt hjärta och spotta ur sig romaner, skivor och målningar utan att skämmas det minsta.


Nyligen läste jag Lundells roman Vädermannen, som kom ut 2008. Min uppfattning är att Ulf har mer att ge världen som sång- och dansman än som författare, och även om denna roman knappast får mig att tänka annat tvingas jag konstatera att det finns behållning att hämta även i hans litterära yttringar.

Den gamle och havet

Vädermannen är en bitvis ganska svamlig historia om en man i Ulfs ålder som liksom Ulf är konstnär (fast endast bildkonstnär), liksom Ulf har hus på Österlen, liksom Ulf har alkoholproblem, liksom Ulf är svag för yngre kvinnor, liksom Ulf längtar bort var han än är, och liksom Ulf är osocial och vresig. Georg Boell, som han heter, åker till Österlen mitt i vintern för att sälja huset och sedan återvända ner till sin kvinna vid Medelhavet. På grund av en snöstorm blir han kvar längre än tänkt och istället för att följa den ursprungliga planen stannar han kvar i huset och följer ensam årstidernas växlingar med omväxlande djup fascination och frustration, medan hans kvinna stannar nere i Frankrike och där träffar en annan.

Romanen puttrar på utan att något särskilt händer de första trehundra sidorna, sedan utvecklas en slags detektivhistoria som aldrig nystas upp, och sedan är det slut. Det är emellertid inte handlingen, utan de vackra naturskildringarna och de självrannsakande tankarna om sig själv, konsten, och livet som är behållningen. Lundell skriver med tydlig inspiration från Beat-generationens poeter, och då främst Kerouac, med mycket talspråk och meningsbyggnadsfel. Fem meningar på rad bestående av ett enda ord följs ofta upp av en mening på en halv sida. Ibland är det frustrerande tungt att läsa, men i vissa passager sugs man med och då är det riktigt njutbart och spännande att ta del av Georgs öde. Det skulle vara lätt och tacksamt att driva med den hopplöst idealistiska (dock till viss del självmedvetna) kvinnosynen, men att göra så vore att missa poängen.

Ulf på Österlen

Istället tecknas faktiskt ett fint och inkännande porträtt av en konstnär som åldrats och som tvingas göra upp med de ungdomliga idealen. Kvinnor förekommer naturligtvis i hög grad, trots att Georg gör sitt bästa för att få lugn och ro i sitt hus.

Min inledande skepsis kommer på skam ju mer jag läser, och även om detta inlägg håller sig med den lätt raljanta ton och distanserade hållning som kännetecknar hela mitt förhållande till Ulf blir jag stadigt allt mindre distanserad och måste till slut erkänna både för mig själv och andra att Vädermannen, trots allt, är en mycket läsvärd roman. För varje dag som går blir det lite lättare att vara ett Uffe-fan.

Höstlåtar

Nu när hösten börjar ge sig till känna på allvar kan det vara läge att lägga lite tid på att få till en riktigt go lista höstlåtar. Det har jag i alla fall gjort, och här kommer några höjdpunkter från den.

War on drugs - Baby Missiles

Det retar mig att jag lyckades missa dessa amerikaner när de giggade här i Stockholm på Lilla hotellbaren 21 september. Hos War On Drugs förenas nämligen väldigt mycket musik jag gillar - Springsteen, Tom Petty och Perssons Pack med indieklanger och livsbejakande Håkan-körer. Dessutom är skivan monoton och repetitiv, lite krautig, och det trycker vi såklart på gilla-knappen för. Musik att gå ut och vara glad till.

Gillian Welch - Hard Times

Fantastiska altcountry/folkduon Gillian Welch kom med ny platta i somras, och den här låten är en av pärlorna därifrån. En väldigt bra låt att läsa Cormac McCarthy och gråta ned sina hängslebyxor till.

Steve Earle - Goodbye

På Steves comebackplatta Train a'comin från 1997 finns den här fina lunkande kompositionen om att ta farväl. Passar bra för höstbluseiga söndagar där man sparkar löv, dricker te och tänker på alltings förgänglighet.


ZZ Top - Got Me Under Pressure

Den här ZZ Top-låten om att vara förälskad i en kvinna som skrämmer en kan väl var och en känna igen sig i. Billy Gibbons frasering precis före andra refrängen när han sjunger raderna "she's about all I can handle, it's too much for my brain, she's got me under pressure" måste vara ett av åttiotalets största rockögonblick, i samma sublima liga som bryggan i Saknade te havs och andra odödliga moments.

Kathleen Edwards - Hockey Skates

En av de många konserter jag ser fram emot denna mäktiga konserthöst 2011 är Kathleen Edwards uppvärmning inför Bon Iver på Annexet fjärde november. Från debuten "Failure" från 2003 plockar jag låten Hockey Skates, en vemodig och väldigt vacker komposition om konfliktfyllda relationer med härligt countryplonk och lågmäld pedal steel.

Eileen Jewell - Santa Fe

Avslutningen på den här höstlistan kommer från Idaho-bördiga altcountryundret Eileen Jewell som ger oss en smäktande ballad om förlorad kärlek. Motivering överflödig.

And I fell in love with trains,
Haunted by the old refrain
You ride the Southern, I’ll ride the Santa Fe
Santa Fe

And I’d give the world if it were mine
To let these memories slip my mind
And wake up next to you one more time
One more time

Bubblare: Christian Kjellvander - Long Distance Runner, Girls - Love Like A River, Little Dragon - Crystalfilm (grymt snygg fan-made video!!), Alexis Weak - Drömmare

Tift Merritts formkurva pekar uppåt

Min favoritartist från 2000-talet än så länge är Tift Merritt, för hennes skivor Bramble Rose (2002), Tambourine (2004) och Another Country (2007). Tre oerhört gedigna och rika skivor fulla av starka låtar och ett mycket brett känslospektrum - från den ljuvliga melankolin på "Trouble over me" till självsäkert bredbent soulrock med "I am your tambourine" och "Shadow in the way" till introspektionen på Another Country-låtar som "I know what I'm looking for now" och "Tell me something true". Det är så gött att lyssna på Tift också för att hon är en personlig artist och en känsloskildrare á la singer-songwriter, men också helt uppenbart ett musikfan själv - hon sänder musikradio! - som kan göra briljant old time country-homage i "I know him too" (steelen!), powerpop, 70-talsrock med southern soul-influenser.

Den senaste skivan, See You Around the Moon, är dock inte hennes bästa hittills. Hon har förnyat sig på varje skiva och denna gång blev det i mitt tycke inte så lyckat; den är för poppig och har en märklig, alltför slick produktion.

Men i våras såg jag henne live på underbara Bootleg Theater i Los Angeles och fick åter häftigt uppskruvade förväntningar på nästa skiva. Hon spelade solo, omväxlande på akustisk gitarr och piano, inför en liten men entusiastisk publik på 40-50 personer, och det var en YNNEST att få sitta där med min mikro-öl och ta del av en så intim spelning: Tift skojade, pratade med publiken, och var typ fyra meter från mig. Det var också en grymt bra spelning; vanligtvis föredrar jag helbandssättningar framför person-med-gitarr, men med Tifts fantastiska pipa var det nästan bara ännu bättre att rösten fick mer plats. Och vad jag egentligen vill skriva här om är: hon körde flera nya låtar, och de lät otroligt bra. Den här artikeln utgår från den spelning hon gjorde i San Francisco någon dag efter att jag såg henne i LA, och påminde mig om att några av de nya låtarna ligger ute på youtube.

Därför: I give you: "Southern Downtown", "Lingering On" och "Real Understanding" med Tift Merritt, skräpiga liveinspelningar från vårturnén 2011.

Söderbärke Mikroölfestival

Enligt kännarna är hösten ölens årstid. Själv är jag något mer tveksam, eftersom höstens ölutbud domineras av mörka lager och tunga, alkoholstinna ales, medan jag mer är en ljus lager- och fruktig ale-snubbe.


Det går dock inte att förneka att en av världens viktigaste ölbegivenheter, den bayerska oktoberfesten, äger rum på hösten, och det är en av mitt livs största drömmar att en gång åka till München och medverka på en sådan tillställning.

I senaste numret av Kupé (som för övrigt är en läsvärd tidning, snudd på en guilty pleasure) står det om en ölfestival i den lilla byn Söderbärke i Bergslagen som äger rum i folkets hus och satsar på mikrobrygd öl - det låter som ett riktigt Längre inåt Landet-resmål och ett närapå fullgott oktoberfest-subtitut. Söderbärke Mikroölfestival pågår 28-29 oktober, jag önskar lycka till! Bilderna kommer från hemsidan och är från SMÖF anno 2008 och 2009.

Skillnaden mellan alfasyror och isoalfasyror har aldrig varit mer uppenbar

Öl byggde dessa kroppar

Livat i holken

Helg på hösten

Första helgen i oktober, vad gör man?

"Det är en jävla ynkedom"

Jag är stolt över att inte vara en del av näthatet och vill, som sagt, mycket hellre lyfta fram saker jag gillar än saker jag ogillar. Dock är det oerhört svårt att gilla Marcus Birro.

Jag har gått och knutit näven i fickan ett bra tag nu, och efter att ha läst krönikor, sett honom som fotbolls-"expert" i tv samt tävlande i På Spåret har nu bägaren runnit över i och med de senaste dagarnas händelseutveckling och jag känner mig tvungen att kommentera saken.

Efter att Birro överraskande meddelade omvärlden att han tänker kandidera till partiordförande för KD i söndags fick han kalla fötter och drog tillbaka sin ansökan eftersom han misstänkte att hans jobb i TV4:s program Kvällsöppet skulle äventyras av denna kandidatur. Dock var skadan redan skedd, och MB fick sparken innan programmet ens hunnit börja sändas. Inte mycket att snacka om, TV4:s Mia Lindqvist uttalade sig såhär: ”Kvällsöppet är ett program där vi tar upp väldigt mycket politiska frågor och det är helt omöjligt för oss att ha en programledare som är starkt förknippad med ett särskilt parti."

Oskyldigt offer?

Alla förstår logiken i detta uttalande, alla utom Birro själv som kallar TV4 för "jävla idioter" och pratar om att han skall hem till sin 'gråtande familj' och ge dem beskedet att de kanske måste flytta från Stockholm. Med ett språkbruk fullkomligt ovärdigt en kristdemokrat och ett sinne för proportioner som är hisnande framstår Birro i allt annat än smickrande dager.

LiL bevakar upplösningen av div 4 Elit Halland

Divisionen med det något missvisande namnet 4 Elit Halland avgjordes alldeles nyss. LiL:s utsända bevakade seriefinalen mellan Alets IK-Snöstorp/Nyhems FF som spelades på Alevallen inför 221 vittnen (högsta publiksiffran sedan Chelsea var på träningsläger i Alet 1972). Det var de grönklädda gästerna i SNFF som drog det längsta strået och vann med 0-2, vilket gav serievinst och direktuppflyttning till division 3. Alet, som inför sista omgången ledde serien, hamnade i och med förlusten på tredje plats och missade därmed kvalplatsen som Lerkils IF knep tack vare hemmavinst mot Ginsten.

Alet, i röda tröjor och blåa byxor, körde fast i dimman

Det var en rafflande match som bjöd på dramatik på högsta nivå. Inne i centrala Halmstad var det minuter före avspark strålande sol, men Alevallen låg insänkt i en kompakt dimma som var så tjock att domaren var tvungen att bryta matchen ett kort tag efter 26 spelade minuter. Dittills hade spelet böljat fram och tillbaka, det formstarka SNFF stack upp mot ett Alet som inför matchen endast hade tre poäng på de tre senaste matcherna. Efter uppehållet tog dock hemmalaget tag i taktpinnen, och därför kändes det ologiskt när Snöstorp gjorde 0-1 på en kontring.

Jag har bara sett Snöstorp spela en match förutom den här i år, en galen match på Söndrums IP som Astrio vann med 1-0 efter fyra röda kort för SNFF. Disciplinproblemen i österlaget verkar inte vara helt lösta, strax efter målet provocerade Johan Södergren (f.d. Karlsson) Inel Arslanovic så till den milda grad att den senare kände sig nödgad att sparka ner Södergren. Assisterande domaren såg hela förloppet och Arslanovic visades ut.

Foto: B. Andersson

I andra halvlek tog Alet över allt mer. Jonas Sandqvist på innermittfältet fördelade bollar ut på båda kanterna, och ett varierat och inspirerat anfallsspel ledde till ett flertal farliga chanser för hemmalaget. Samtidigt rapporterade speakern att Tölö slagit Varbergs GIF och att Alet därmed skulle ta tillbaka serieledningen vid ett kvitteringsmål. Spänningen steg, solen skingrade småningom de sista resterna av dimman, och precis när det kändes som att Alet skulle få in en kvittering satte Vidan Ademi 0-2 till gästerna på en ny kontring. Vid 0-1 levde matchen i högsta grad, vid 0-2 i minut 85 var det - ridå. Trots att Maths Salo byttes in i slutet kunde inte Alet rå på Snöstorp vars sejour i division 4 Elit bara blev ettårig.

På det hela taget en trevlig och underhållande match som var förvånansvärt välspelad.

Nu måste jag sluta blogga och cykla in till IS Halmias sista hemmamatch den här säsongen, idag står Tenhult för motståndet. Väl mött där!

Läs om matchen i Hallandsposten här.

P.S Korven kostade 15 kronor och var något för hårt grillad, men god

Stoppa pressarna!! Lundells nya skägg!

Gissa om jag satte kaffet i vrångstrupen när jag öppnade DN i morse.

På ett mittuppslag i kulturdelen portätteras nämligen allas vår Uffe inför släppet av sin nya bok "Allt är i rörelse", och herregud gubbar och kärringar, vilket skägg!! Vilken look! Så jävla mäktigt!

Det är en fantastisk bild. Uffe poserar mot en bakgrund av göteborgska lyftkranar med en sned sen septembersol som lyser upp torrdockan på Eriksberg. Ulf Lundell och västkusten, ett marriage made in heaven. Han har skuggade, hornbågade glasögon på sig, en smula bakåtkammad, vildsint frisyr och ett stort skägg av Guds nåde - jag har nog aldrig avundats någon ett skägg så mycket som jag nu avundas Uffes. Lägg till det svart väldigt uppknäppt skjorta, indianpärlhalsband och brun mockajacka. Extas.

Utsikt över Delft
Artikeln är också väldigt bra, det är Jens Liljestrand, författaren/journalisten som gjorde upp med sexscenerna i Uffes bok "Saknaden" i samma tidning i våras, som hållit i pennan. Det visar sig att Liljestrand har ett förflutet som stenhård Uffe-diggare, och det är ett kärleksfullt porträtt han skriver som jag tycker verkligen fångar motsägelserna hos Uffe. Som en av LiL-bröderna senast i Stockholm, som först på tunnelbanan deklamerar att han tänker säga upp bekantskapen med Lundell, det är bara för mycket av allt det ostiga och gubbiga, men som senare på kvällen faller handlöst på nytt till låten Ett stenbord i Toscana och tar tillbaka allt. Det är sådär med Uffe, det är som Mark Kozelek har sammanfattat det: "All the love in an instant makes my life stop, but then my hate for you makes my feelings altogether drop". Det är en pendelrörelse, det är tes-antites-syntes, det är kärlek.

Nu ska jag sluta blogga och lyssna på Connemara på repeat hela dagen.