Jag blir alltid skeptisk och nästan avogt inställd till band som hypas i media. Om ett band hyllas i Nöjesguiden brukar jag ta det som ett säkert tecken på att det inte är värt att lyssna på. Barnsligt kanske, men bränt barn skyr elden. Därför är det så otroligt befriande när en NME-hype från Glasgow visar sig vara det bästa nya band jag hört på väldigt länge!
Så mycket har skrivits om bandet som bildades redan 2001 men först nu släpper sin debutskiva, en skiva som redan nu räknas som en klassiker på vissa håll. "Glasvegas" har jämförts med Oasis debutplatta, somliga säger att det är en lika viktig platta som Nevermind, etc..
Jag tycker att Glasvegas låter som ett Broder Daniel med bättre sångare, låtar, och mycket bättre texter. Sångaren James Allan sjunger på underbart bred glasgow-accent skarpt socialrealistiska texter om en mobbad unge som lärt sig hemifrån att man måste slå tillbaka, om hur polisen knackar på mitt i natten och berättar att ens son fallit offer för gängvåld, om en socialarbetare som skall få knarkare att välja livet, om en person som varit otrogen och betett sig allmänt vidrigt och nu befinner sig på gränsen till vansinne.. Mörka teman som ackompanjeras av storslagna trummor, bombastiskt gitarrmangel och melodier starka nog att vrålas från vilken fotbollsarena som helst. Det låter som en blandning av klassisk brittisk rock som the Clash, Jesus & Mary Chain och Oasis med fötterna stadigt förankrade i samtiden.
Jag brukar alltid vara förtjust i små detaljer som underfundiga formuleringar, snygga gitarrslingor eller hur sångaren betonar vissa meningar, och sådant finns det gott om. Lyssna på hur James betonar "My name is Geraldine / I'm your social worker" i "Geraldine", första singeln från plattan, eller hur den fullkomligt magiska gitarrmattan gör entré efter första versen i "It's my own cheating heart that makes me cry". Rockmusik när den är som bäst!
Skivans höjdpunkter är många, men de spår jag har som favoriter förutom redan nämnda låtar är "Daddy's gone" och "Go square go". Mot slutet av plattan mattas kvaliten av något och när Beethovens månskenssonat ligger som bakgrund till en spoken word om knivvåld (!) som sista spår är det inte lika fantastiskt bra längre. Glasvegas är dock förlåtna, som helhet är det här årets bästa platta hittills tillsammans med Håkan Hellströms senaste!
1 kommentar:
Jag har nu lyssnat på plattan på repeat i en hel vecka och den blir bara bättre och bättre! Rekommenderas starkt! De släpper en julskiva den 1/12, och de kommer till Sverige i vår, så det finns mycket att se fram emot!
Skicka en kommentar