Kant om att få feeling

"Två saker fyller mig med förundran, stjärnhimlen över mig och morallagen inom mig."
Immanuel Kant, Kritik av praktiska förnuftet (1790)

Som jag tänker mig det handlar denna blogg i hög grad om feeling. Om att få feeling, om vad som ger en feeling, om varför man får feeling. Vad upplysningsfilosofen Kant i det bästa jag nånsin läst om feeling, en passage mot slutet av Kritik av praktiska förnuftet (1790), kallade förundran. Som Aristoteles sa, "Det var från början förundran som fick människan att filosofera, och det är förundran som får henne att göra det även nu". I klartext, det är för att jag får feeling som jag bloggar; jag får feeling, alltså bloggar jag. För ett par år sedan skrev jag ett par byrålådeessäer om det estetiska begreppet det sublima och saker som jag fann sublima, och då kunde jag konstatera att i musiken var - och förblir, vet jag nu - en av mina starkaste upplevelser av förundran inför det sublima Pet Shop Boys version av "Always on my mind", denna oerhört mäktiga 80-talshit som till denna dag är min absoluta favoritlåt. Jag skrev då om hur Max och jag lyssnade på den tillsammans och försökte formulera hur fantastisk den är.

"Vi pratade förstås om låten och försökte formulera vad som är så bra med den,
men som vanligt är det svårt att göra det. På något sätt kom vi dock över begreppet "larger than life", jag tror att vi tog det från Backstreet Boys hit med samma namn där det betecknar kärleksrelationen, och fann det väldigt passande. Vi lyssnade på mycket musik som vi tyckte var bra, men det var och är inte mycket som ingav samma mäktiga känsla som "Always On My Mind"; mycket musik kan vara behaglig, bra och trevlig, men när vi lyssnade på PSB-låten räckte inte sådana ord till; av den sopas fötterna undan och man blir emotionellt chockad på ett bra sätt, upplyft och oändligt imponerad; underdånig inför denna enorma fantastiskhet."

Jag vet inte om Max håller med om min historieskrivning, men det är ungefär så jag minns det. Det viktiga är i alla fall upplevelsen av att ens känsla - ens feeling säger jag idag influerad av Anna Järvinen men det gjorde jag inte då för några år sedan - är så mäktig och stark att man inte kan uttrycka den i ord. Och hur roligt jag sedan tyckte det var när jag snavade över Kant och hans diskussioner om förundran och det sublima. Ord om just det där som är bortom ord. Det oändliga, de allra största känsloupplevelserna. (Hur de två begreppen är relaterade till varandra i hans teorier vet jag inte, jag är inte idéhistoriker.) Men som jag skrev då (år 2005): "Kant beskrev 1790 vad jag och Max kände då vi lyssnade på Pet Shop Boys!"

För att återanknyta till det inledande citatet. Den stjärnbeströdda himmelen sätter mig, den enstaka personen i mitt fysiska sammanhang i det oändligt stora världsalltet ("värld efter värld och system efter system") och gör till synes mig meningslös i min litenhet: i ett så sanslöst stort sammanhang blir individen mindre än en myra.

Den andra saken som fyller oss med beundran och vördnad, sedelagen, fungerar på ett annorlunda sätt. Sedelagen var hur Kant benämnde den sanna, objektiva moral som varje människa enligt honom har inom sig, och betraktandet av denna "höjer oändligt mitt värde som en intelligens genom min personlighet, i vilken sedelagen uppenbarar för mig ett liv, som är oberoende av det animala och även av hela sinnesvärlden." Med sedelagen höjer individen sig enligt Kant över det animala och fysiska, in i en storslagen mänsklig andlighet.

Det är två sorters oändlighet. Den fysiska, och den andliga. Och där nånstans tror jag att de allra största konstupplevelserna rör sig, bortom ord (men sublimt kan ju användas för att beteckna just det där som är bortom gränsen, det är inexakt men funkar tror jag). "Always on my mind", "God only knows", "Mitt bästa för dig", "Stay", "In the garden" live 1992, Bach. Sublim musik. Jag får sån jävla feeling.