Kristian Wedel, ordkonstnär

Häromdagen var jag på Härlanda bibliotek, mitt lokala folkbibliotek, för att hitta litteratur om östra Göteborg. Utbudet var magert alternativt utplockat/utlånat; jag kom över en jubileumsskrift från Kålltorps egnahemsförenings (där vill jag bo!) 75-årsjubileum men inte mycket mer om just östra Gbg. Men förstås lånade jag också några andra Göteborgsböcker. Däribland kåsören Kristian Wedels Sextiotre skäl att åka till Hisingen. Ännu en pärla i Göteborgslitteraturen och den kåserande litteraturen av en det småputtriga kåseriets mästare, Kristian Wedel. Som är oväntat ung ser jag på Wikipedia; han är född 1971 men hans kåserier är så knastriga, finurliga och småputtriga att de blir tidlösa; kunde lika gärna vara skrivna av någon född 1925.

Jag har tänkt mig att skriva några fler inlägg här på bloggen om stilistik och om skribenter som jag tycker skriver bra och dåligt. Kanske framför allt intresserar jag mig för sportjournalistkommateringen, fotbollsskribenters ytterst irriterande och gemensamma ovana att strössla sina texter med alltför många kommatecken, antagligen i syftet att få till någon slags förhöjd spänning i texten, en stackato-effekt. Kristian Wedel dyker dock upp i detta tema som en rak motsats: inte som ett avskräckande exempel på hur man inte ska skriva, utan tvärtom som en förebild: så här man kan skriva bra.

Without further ado vill jag presentera tre citat från Sextiotre skäl att åka till Hisingen, som jag tycker exemplifierar Wedels fjäderlätta, eleganta kåseristil. Något för oss wannabe-kåsörer att läsa och inspireras av.

1
Siv Albertsson och Siv Bengtsson på Hattnytt vid Vågmästarplatsen.

”Hattnytt är från golv till tak fullt av pillerburkar, rosa tårtliknande kvarnhjul, bubbliga solhattar, baretter, tyrolerhattar, baskrar och skateboardkepsar.
Här finns kubbar som är så glade att bäraren i princip måste berätta tröttsamma vitsar. Här finns gräddvita Panamahattar som är så snitsiga att några bomullsplantager borde ingå i köpet, baskrar som är så gudomliga att Greta Garbo borde ingå, kepsar som tydligt kräver sin ståplatsläktare, stråhattar som skulle glädja vilken hederlig häst som helst och blanka cylindrar som nästan luktar punsch redan i butiken.”

2.
Bilverkstad vid Hjalmar Brantingsplatsen.

”I ett gult trähus med tjärat tak vid Hjalmar Brantingsplatsen står Ove Lundström i blå overall under en vit Passat med trasig stötdämpare på höger bak. Radion säger: ”…och det var röstningsnummer fyra, Fernandoz, En dag den sommaren”, medan den gamla stötdämparen lossar i ett svart snöfall av fnas och oljedamm.
- Bilarna är bra nuförtiden, säger Ove. Han tillägger att det var annat på hans första arbetsplats för drygt 40 år sedan. De fick in en fiskbil en gång. Reparatören plockade ut några fisklådor som låg kvar och då säckade hela bilen ihop.
Kurt och Oves bilservice är egentligen ett slags fornminne – ett stilla solgassigt 1950-tal med liten knastrig grusparkering och bruna träportar mot ett dunkelt inre av glykolflaskor, kepsar, slangklämmor, oljefilter, tändstift, slangstumpar. Det dammgrå oljeskiktet blänker; ett handfat med liten skär handborste släpper vattnet ner i en tunna; på baksidan växer meterhöga tistlar över en kulle av gamla avgasrör.”

3.
Kyrkogårdspromenad.

”Att promenera på kyrkogårdar är en nött litterär genre där alla förolämpande klichéer verkar tillåtna. Fyrmästaren? Han var nog barsk med röd skäggkvast och nio salta barn. Hemmansägaren? Han tuggade väl potatis under slokhatten. Sadelmakaren? En ängslig krämare som räknade skinnen varje morgon.
Å andra sidan kan offren inte klaga (får man hoppas) och vem kan hålla någon ordning på världen utan sina fördomar.
Såna här ruskdagar i mars darrar buxbomen runt gravarna och lyktorna glittrar under regnet. Den tusenåriga linden ligger utslagen som en blöt solfjäder. Kyrkan står bakom en vägg av vatten.
Man kan också gå på morbidpromenad och jaga inskriptioner. /…/”