Medan solen lyser bortom hallonbergen

Allan Edwall må vara död, men så icke hans visor! Jag är väldig obevandrad inom vis-världen, så det kanske inte var någon skräll att jag inte hade mer än en avlägsen aning om att hans låtskatt överhuvudtaget existerade fram till dess att Nyström spelade upp några väl valda bitar efter en brakmiddag på Flintyxvägen i sensomras. Dessa väl valda gjorde emellertid ett starkt intryck på mig, och några timmar på spotify senare har jag bekantat mig så pass väl med Edwalls lyrik att jag känner mig mogen för ett blogginlägg inom ämnet.

Kalle Lind skriver raljerande i "Människor det varit synd om" om hur Edwall spelade minst tre roller i alla Astrid Lindgren-filmatiseringar under 1970-talet, och det är tveklöst för dessa roller han är bäst ihågkommen, i synnerhet för dagens yngre generationer.

Men förutom att han var en mångsidig (från "Emil och griseknoen" till "Fanny och Alexander") skådespelare var han även en visdiktare av rang. Jag skulle inte ens tveka för att kalla honom skald.

Skivan "Färdknäpp" från 1981 är den jag hittills fastnat mest för, och det var från just den här skivan Nyström valde ut några låtar den där sensommardagen; "Kom" och "Du och jag" tillhör alltjämt mina favoritvisor. Den bitterljuva kärleken och kapitalismens avigsidor, samt sympati för de svaga och ofta alkoholiserade bröderna på samhällets botten kan sägas vara Allans huvudteman.

I "Du och jag" visar han prov på en skarpsynthet som är få förunnade, en otroligt koncis sammanfattning av ett alldeles vanligt, svenskt, sorgset men vackert liv. Att han är skådespelare snarare än skönsångare missgynnar alls inte hans framförande av visan, han biter till på rätt ställe och sjunger nästan viskande under de mildare passagerna. Ironin är både drypande och dräpande, men mitt i all denna stenhårda diskbänksrealism finns en djup kärlek till livet och medmänniskorna ständigt närvarande.



Ungdomen,
kärleken.
Plus det där som man kallar för passioner.
Längtande,
trånande.
Och så denna dragning till varann.

Okloka,
purunga.
Inget visste man om krassa verkligheten.
Ensamma,
urdumma.
Samt att du var tjej och jag var man.

Och så händer detta som så ofta händer
i vårt fosterland och uti andra länder
blott för detta faktum att du var en kvinna och så det att jag var man.
Unga kroppar mötas hetsigt blod som brinner
varje ledig stund, så ofta som man hinner
blott för detta faktum att du var en kvinna och så det att jag var man.

Rådhuset,
lillgrabben.
Och en liten tvåa uti Hallonbergen.
Svärmorsa
svärfarsa
Du var dum och jag var likadan
Vattkoppor,
kikhosta.
Mat och hyra och man lever jäms med rumpan.
Missnöje,
urtråkigt.
Du blev sur och jag blev likadan.

Livet är en sand som i ett timglas rinner.
Oh, du dyra liv som tynar och försvinner
trots det ljuva faktum att du var en kvinna och så det att jag var man.
Innanför vår tvåa mister livet färgen medan solen lyser bortom Hallonbergen
blott för detta faktum att du var en kvinna och så det att jag var man.

Halvpackad,
skärtorsdag
i en trevlig våning efter firmafesten.
Klädpoker,
otrogen
för att visa att man var en man.
Slagsmålet,
tandborsten.
Och en sovsäck på ett golv hos en jag kände.
Rättshjälpen,
hemskillnad.
Du fick grabben du för jag var man.

Du fick möblerna och nya grammofonen
samt min halva lön i underhåll för sonen
blott för detta faktum att du var en kvinna och så det att jag var man.
Jag blev dömd att leva ensam med förtreten.
Uteliv och fotboll dövar ensamheten
blott för detta faktum att du var en kvinna och så det att jag var man.

Midsommar,
nytändning.
Plus det där som man kallar för passioner.
Passande,
nödvändigt.
Samt en liten dragning till varann.
Hopflyttning,
svärmorsa.
Samt en liten grabb som hon har haft från förut.
Styvfarsa
Volkswagen.
Håret börjar glesna lite grand.

Livet är en sand som i ett timglas rinner. Oh, du dyra liv som tynar och försvinner.
Låt oss leva upp den lilla bit vi hinner. Du är kvinna jag är man.

Under partiet om otroheten visar Allan prov på "vis-timingen" (nu talar jag främst om albumversionen och inte den youtube-dramatisering som jag bäddat in här) som är ett omisskänligt signum hos många inom detta skrå. När man spelar väldigt mycket ensam med en (förhoppningsvis) följsam gitarrist vänjer man sig lätt vid att berättelsen kommer först, rytmen senare. När man sedan spelar med dragspel, klarinett, fiol, kontrabas och hela baletten är det svårare att förhålla sig lika fritt till pulsen, vilket medför en del slitningar. I passagen om klädpokern på skärtorsdagen blir det extra tydligt, då Allan lever sig in i denna ödesdigra händelse och hamnar lite före övriga orkestern.

Apropå "vis-timing" berättade en god vän till mig som spelar med Göteborgs Symfonikerna om hur svårt det var att ackompanjera Sven-Bertil Taube vid en serie julkonserter som gjordes i konserhuset i Göteborg förra året. Låt gå för att Edwalls fria förhållning till tempo mest blir en skön krydda i denna fortfarande ganska behändiga sättning som han använder sig av, men när en orkester på hundra man skall försöka följa en skakig gammal Taube som inte sjungit en hel låt i samma tempo under hela sin karriär blir resultatet kanske inte bara charmigt.

Det om detta. Genom hela "Färdknäpp"-skivan visar Edwall prov på fantastiskt textskrivade, och hans framföranden är som små teaterstycken, omväxlande och ofta väldigt humorisitiska. Lyssna till exempel med glädje på den dumbom han låter framföra "Som de flesta", som tycker att det där med att tycka saker överlåter man bäst till de som vet, eller den liknöjda uteliggare och alkoholist som sjunger "Sommarvisa".

Jag blev faktiskt en smula överraskad över hur välkomponerad och vass vislyrik Allan Edwall hade förmåga att skapa, kanske för att man i dagens samhälle automatiskt är en smula skeptisk mot skådespelare som sjunger in en skiva. Nu när mina fördomar rämnat håller jag honom som en av våra största skalder, och det är kul hur jag som tidigare oinvigd har mött en våg av igenkännande och gillande bland mina vänner och bekanta när hans visor har kommit på tal. Förhoppningsvis kommer bilden av Allan Edwall, skald, leva lika länge som bilden av Allan Edwall, Emils stränga far.