Satan i gatan

Det är alltid en fröjd för mig personligen när jag lyckas med att verkligen uppskatta musik som är mainstream. Vi musiknördar har ju en förmåga att röra oss mer eller mindre i periferin och oftast fastna mest för saker som är mer eller mindre independent eller alternativt.

Veronica Maggios senaste skiva är Sveriges just nu mest sålda album, singeln "Jag kommer" ligger högt upp på digilistan och albumets samtliga 11 låtar är med på topp 100 på spotify. Jag tycker att det är en fantastiskt bra platta, och jag är väldigt fascinerad över att jag för en gångs skull har samma smak som resten av mina landsmän.

Veronica har i mina ögon sakta men säkert vuxit som artist, från första lagom irriterande "Dumpa Mig" som jag tyckte var relativt uthärdlig under en svettig bagerisommar, via förra plattans glimrande singel "17 år" till fullträffen på senaste albumet "Satan i gatan"

Jag hade en diskussion med E i samband med förra plattan, eller snarare i samband med att vi såg en affisch för en konsert i samband med förra plattan. Jag erkände att jag tyckte att det var en oerhört snygg bild som prydde denna affisch, medan E ondgjorde sig över att Veronica var ytlig och bara spelade på att vara snygg. Enligt E finns det oerhört många mer intressanta och spännande sångerskor från Uppsala som skulle kunna använda den uppmärksamhet Maggio åtnjöt vid tillfället till att faktiskt berätta något och inte bara visa upp ett par välmålade naglar.


Jag kunde hålla med om att det var en ytlig sida av mig som tilltalades av denna bild, och att jag också tyckte att det finns många artister som är mer spännande och intressanta än Maggio. Nu när hennes senaste platta är släppt måste jag dock erkänna att vinden har vänt. Från de i mina ögon något ytliga och ointressanta teman som dominerade hennes tidigare alster har tonen vässats, och jag tycker att hon formulerar sig på ett häpnadsväckande intressant och originellt sätt. Lite som en kvinnlig Markus Krunegård (han har för övrigt varit inblandad i låtskrivandet, tillsammans med Christian Walz som har skrivit merparten av låtarna ihop med Maggio) formulerar hon sig skarpt men ändå svävande kring de klassiska ämnena kärlek som tar slut och kärlek som tar vid. Hennes sång är precis perfekt, sval men ändå innerlig, cool men ändå varm, och när hon biter ifrån lite, som i textraderna

Oooh, ooh sång på sång
Det ekar över hela staden
Åh, nåt stort på gång
För det är kö från gatan upp till hallen

i "Välkommen in" smälter jag som smör en solig dag i Småland. Inte nog med att jag får tillfälle att njuta av att uppskatta musik som spelas på NRJ, jag får dessutom njuta av att ge en artist jag förvisso inte ogillat men ändå avfärdat lättvindigt full upprättelse.

Det är kul att se vad som händer när man ger en talang chansen att utvecklas genom att samarbeta med andra begåvade människor. Jag kommer osökt att tänka på alla de talanger som finns och frodas runt om i Sverige och som får allt svårare att slå igenom på grund av den rådande skivbranschkrisen. Visserligen kan man hävda att vem som helst numera kan spela in sin egen musik och lägga upp på nätet och på så vis nå hela världen, men alla de pengar som förut satsades på att renodla och utveckla en artist och ge denna relativ konstnärlig frihet är som bortblåsta. Jag har fått berättat för mig att de stora skivbolagen på den gamla goda tiden (läs:1990-talet) brukade resonera i stil med att 'på den tredje plattan händer det' när man signade en ny artist. De pengar man satsade på studiotid, musiker, låtskrivare, PR osv räknade man att få igen först när den tredje plattan nådde handeln, ett långsiktigt tänkande som helt raderats i takt med fildelningens världsherravälde. Jag vill ogärna gnälla, så jag tror att jag stannar här, men i vilket fall är det glädjande att få ta del av hur det 'händer' för Veronica Maggio på hennes tredje skiva.

LiL-poll: bäst-lökigaste svenska gubbrocktextraden

Se upp SIFO och Gallup, för här kommer Längre inåt Landet med sin andra, tunga opinionsundersökning! Förra gången var i augusti 2010 när vi frågade "Vilken Grymling är du?", och fick reda på att 41,67 procent av vår läsekrets identifierar sig med Göran Lagerberg (känns bra!).

Denna gången är frågan: vilken är den bäst-lökigaste svenska gubbrocktextraden? Med bäst-lökig menar jag en textrad som får en att sätta skämskuddarna mot öronen, men på ett plan också har en charm. Jag har funderat länge på kandidaterna, för det finns många, inte minst i Lundells oeuvre, och sorterat bort till exempel Tommy Nilssons raggningsrepliker ("får jag komma in när du öppnar dig som en vildros") eftersom de helt enkelt är för mycket lök och för lite bra. Jag har också haft svårt med Plura, för även om det finns många klyschor där (fel sida spåren, läderjackor och fabriksskorstenar), så är det inte lökigt nog. Detsamma med Perssons pack. Max påstår också att Mauro Scocco inte skrivit lökiga texter, och jag orkar inte forska nog för att hitta några motbevis. Wilmer X kan jag inte bra nog, heller.

Därför ger jag er denna poll: två Uffe och en LeMarc, och så får man själv fylla i de alternativ som man saknar, i kommentarsfältet.

Vilken är den bäst-lökigaste svenska gubbrocktextraden?

• "hon läste Camus / jag tror hon ville fly"
  


• "så bränner vi ner mjölkbutiken och älskar i lågornas sken"
  


• ”jag kan bli din konstnär, din krigare, din kung, din katedral”
  


• annat alternativ - lämnas i kommentarerna

View Results
Create a Blog Poll

youtube:
Lundell, "Jag hade en älskling en gång"
LeMarc, "Little Willie John"
Lundell, "Connemara"

Ett ögonblick av klarhet

Helgens mest inspirerande ögonblick (ja, jag vet att det snart är helg igen, men att man som skribent på en blogg med totalt två inlägg under hela april har ett skevt förhållande till aktualitet är väl ingen större överraskning) utspelade sig i den trygga villaförorten Snöstorp utanför Halmstad. Återigen spelar den här bloggens hemligaste medlem en huvudroll. Jag vill ogärna hänga ut honom alltför mycket men känner mig nödgad att nämna en del detaljer rörande F:s privatliv, dels för att det förstärkte ögonblicket i fråga, dels för att understryka det faktum att han faktiskt existerar och inte bara står med på listan här till höger för att vi tyckte att fyra namn kändes bättre än tre.

I fredags var jag hur som haver hemma hos denna fantastiska karl i nyss nämnda villaförort för att umgås i största allmänhet samt för att agera medproducent på hans kommande EP. Innan vi inledde arbetet i studion satt vi och tog igen oss en stund i vardagsrummet och svalkade våra strupar med ett glas. F är en inspirerande person för mig på flera sätt, men kanske främst för att han är så otroligt bra på att njuta av tillvaron som relativt nybliven tvåbarnsfar. Att umgås med en människa som är nöjd med sin situation i livet är väldigt tillfredsställande, och den aura av småbarnsfamilj-gemyt som finns i detta hem får mig alltid att trivas.

Nå, när vi suttit där ett tag reste sig Nyström för att slå en lov runt köket och passade på vägen tillbaka på att gå ut i trädgården för att liksom i förbifarten gå förbi syrenträden som pryder familjens framsida och dra ett djupt syren-andetag innan han återvände till konversationen, glaset och soffan där jag, lätt hänförd, satt och väntade. Jag lämnade det hela okommenterat men kände inom mig att jag precis hade fått uppleva något speciellt, ett ögonblick av klarhet.

Renässansmanshår

Jag var länge helt ointresserad av frisyrer, framför allt för att jag har en lockig och väldigt ostyrig hårtyp som inte går att göra så mycket med. Min frisyrhistoria fram till nyligen går fort att sammanfatta, i kronologisk ordning: kastrullklippning à la mamma, fönad crewcut med eller utan neonfärgslugg, tantfrisyr i väntan på hårdrockspudel, hårdrockspudel, indie-sidbena (krävde blötläggning och två timmars mössa varje morgon), pappa-frisyr (kort och praktisk).

Nick Holmes, blondinen i mitten - mitt stilideal 1995.

Fram tills för ungefär tre år sedan. Då upptäckte jag att jag faktiskt klarar att sporta en bra rockabillyfrisyr. Den körde jag i olika varianter och versioner ända till förra sommaren. Så det var med skräckblandad förtjusning som jag såg mig omrking i Slottskogen i Göteborg under Way Out West-festivalen förra året och konstaterade att ungefär 70 procent av alla manliga besökare hade denna klippning. Sedan dess har rockabillyhåret fallit lite i aktning hos mig (ja ja, jag är väl en ängslig närförortshipster dåra).

Efter en tillfällig sinnesförvirring med Sjunde inseglet-pottfrisyr i vintras försöker jag nu hitta fram till en ny, långsiktigt hållbar frisyr. Det är inte lätt. Men jag har några ledstjärnor på min vandring.

Här är han, 10-talets it-boy numero uno. James Franco - Hollywoodkändisen, konstnären, Gucci-modellen, NYU-skådespelarläraren, svenskättlingen och Yale-doktoranden. Hans hår är allt mitt hår vill bli.

Renässansman och frisyrförebild.

Nästa inspiration är Sean Penn. Aktad karaktärsskådis, regissör (The Pledge, Into the Wild), Madonna-ex, etc. Vem vill inte ha hans hårda-mjuka framtoning och rebelliska utstrålning? Sean Penns frisyr tar ingen skit. Det vill inte jag heller behöva göra.

Sean Penn

Min tredje inspirationskälla är den just 70 år fyllda tillika här på LiL nyligen uppmärksammade gubb-gubben Bob Dylan. Han har väl egentligen haft olika varianter av i stort sett samma frisyr ända sedan mitten av 60-talet, med några undantag.

Dylan på omslaget till Blonde on Blonde-plattan från 1966.

Sean Penn får också exemplifiera hur det här frisyrtemat INTE bör tolkas, genom hans karaktär i filmen Carlito's Way. Nog för att runda glasögon är poppis igen men jag har svårt att tro att grabbarna under bron kommer se ut så här sommaren -11.

NEJ! ABSOLUT INTE! Längre inåt landet rekommenderar INGEN att anlägga denna frisyr.

Slutligen ett avslutande klipp för alla oss Franco-filer. Frisyren i klippet lämnar mig dock frågande. Men det är klart, vi snackar om James Franco här. Han är såklart långt före sin tid, inte konstigt att jag inte hänger med.

The Colbert Report	Mon - Thurs 11:30pm / 10:30c
Renaissance Nemesis - Frank Jameso
http://www.colbertnation.com/
Colbert Report Full Episodes Political Humor & Satire Blog Video Archive

Två bra artiklar om Dylanmän i DN

På Bob Dylans 70-årsdag publicerade DN två roliga och intressanta artiklar om Dylankulten och hans fans. Dylan är ju den av gubbrockens ikoner som tas på störst allvar, som verkligen får kritikers pannor att rynkas under oohanden och aahanden om att "han borde få Nobelpriset" (ett påstående bara lite, lite mindre befängt och löjligt än påståendet att Astrid Lindgren borde ha fått det).

Jag har aldrig fattat vad som är så fantastiskt med Dylan. Visst, han har gjort massvis av grym musik. Och visst, han var en föregångare som inspirerat tusentals andra artister. Men varför skulle Dylan vara så mycket bättre, och framför allt så mycket mer intressant, än alla andra gubbrockare - Neil Young, Van Morrison, Richard och Linda Thompson, Jackson Browne, et al? Själv är jag ett mycket större fan av alla de nämnda än av Dylan.

Jag får inte heller av DN:s två artiklar någon vidare hjälp med att förstå Dylans unika ställning i rock-kulturen. Men en inblick i Dylanfansens värld, och en väldigt underhållande sådan - Wikingssons artikel påminner mig om varför jag trots allt tramsandet i grund och botten gillar honom och Filip Hammar: de är smarta och underhållande på riktigt när de sätter den sidan till. Och Fahls oförstående brottning med Dylankulten är en typ av artikel som jag skulle vilja läsa oftare: folk som inte själva är fans av en genre eller artist men ändå försöker begripa fenomenet.

Hanna Fahl, "Män som missbrukar Dylan", DN 23 maj
Fredrik Wikingsson, "Någonstans finns en käpp"; DN 23 maj

Sommarlåtar 2011 #4; Every Part of Me

Steve Earle släppte en ny platta härförleden - "I'll Never Get Out Of This World Alive". Jag hade ganska högt uppskruvade förväntningar; soundet skulle vara mer akustiskt än på senare tider, T Bone Burnett producerar, skivan är döpt efter en Hank Williams låt, etc., etc. Jag måste dock erkänna att låtarna hittills inte riktigt har fäst på för min del, men jag kanske behöver mer tid. Jag har tidigare hyllat T Bone Burnett och tycker fortfarande att han har varit med och skapat mängder av fantatsisk musik, men ibland kan jag tycka att hans sound blir lite tråkigt och liksom statiskt. Nå, jag får be att få återkomma i ärendet, tills dess bjuder jag på en av de låtar jag trots allt har lyckats fastna för, "Every Part of Me", som är en klassiskt känslig Steve Earle-ballad. Varsågoda!

Sommarlåtar 2011 #3: Stay With Me

Sommar är för mig tiden för jeansjackor och rock'n'roll. I takt med att solen och värmen gör dagarnas skum skönare att uppleva ställer jag lägre krav på intellektuell stimulans och högre krav på att få de vintergistna höfterna i rullning. Således är rock'n'roll en genre som dominerar högtalarna i mitt studentrum, och gärna då en så ren träff i solar plexus som möjligt.

Få eller inga låtar symboliserar "dricka-öl-med-grabbarna-och-samtidigt-hålla-ögonen-öppna-för-ett-gräl-eller-i-bästa-fall-en-dam"-rock'n'rollen som The Faces tidiga hit "Stay With Me". Vilket driv, vilken hets, vilken stilfull dekadens!

När jag lyssnar på den här låten blir jag sugen på att likt Göran Stangertz i filmatiseringen av Jack imitera en hund genom att springa på alla fyra på någon snofsig överklassfest på Strandvägen i Stockholm, alternativt dricka ljummen mellanöl i någon stadspark eller helt enkelt bara ställa till med lite dåligheter. Reptilhjärne-rock när den är som allra bäst!

Brölsaxen i våra hjärtan #8: SNL-outrot

Idag när Saturday Night Live just haft sin säsongsfinal, med Justin Timberlake som värd, Lady Gaga som musikgäst och Susan Sarandon, Jimmy Fallon med flera i cameos, så vill jag passa på och göra ett nytt inlägg i "brölsaxen i våra hjärtan".

För i den kammare i mitt hjärta där brölsaxkänslorna finns, finns garanterat denna brölsax med: SNL:s outro-theme. Har man hört varje gång man sett SNL, och varje gång är det lika bröligt och - gissar jag - New York-inyourface-igt. Att det är en ex-medlem från Tower of Power (Lenny Pickett) som spelar tenorsax i dagens upplaga av SNL-bandet är helt logiskt, liksom att Michael Brecker en gång varit med i bandet.

Musikens brölighet är gammaldags och signalerar SNL som "kulturinstitution": de skulle kunna byta ut den mot något mer samtida, i takt med digital shorts och youtube-tiden, men jag tror att SNL hade förlorat på det, förlorat en dimension.

Garrison Keillors glasögon

Garrison Keillor och hans glasögon. Bild från New York Times

Idag köpte jag nya glasögon, för första gången på tre år. Förra gången utgick jag lite från Bill Evans Portrait in Jazz, och den här gången från Garrison Keillor. Keillor är den folksy radioprataren som i en herrans massa år gjort varietéprogrammet A Prairie Home Companion från Minnesota i det amerikanska hjärtlandet. Jag visste redan ungefär för typ av glasögon jag ville ha, och när sen Keillor blev intervjuad i New York Times häromveckan apropå att han ska sluta som programledare och är extremt svår att ersätta, fick jag ett bra exempel på vad jag ville ha.

Efter att ha bildgooglat Keillor kan jag glatt konstatera att han är en go' modeförebild i största allmänhet för mig; hans casual stil är verkligen helt kongenial med hans persona som en rotrocksamerikansk hjärtlandsintellektuell med choklad i.

Keillor och mina drömmars trench

frisyren!

Sommarlåtar 2011 #2: En sommardag som stängs av

En gång är ingen gång, två gånger är en vana, brukar det ju sägas. När det gäller Anna Järvinen är det väl bara att erkänna: jag är en missbrukare.

Inte blev beroendet lättare av att Anna för några månader sen släppte ny skiva, "Anna själv tredje". Att säga att hon infriar redan högt ställda förväntningar är en underdrift. I mitt tycke är plattan helt knäckande bra. Det är som vanligt svårt att välja ut enskilda låtar från skivor vars helhet är större än delarna, men hittills står "En sommardag som stängs av" ut som en av de allra starkaste för mig.

Från det melankoliska klinkpianot och stråkarna i introt till Annas superkänsliga frasering i versen tas vi med över bryggan in i en fantastisk refrängmelodi.

allting kastas bort en sommardag som stängs av
vi såg en saga som var sann
ge mig en väg tillbaka
jag vet bara
åh jag vill se din stad igen
säg att jag kan

Och i outrot bevisar Anna än en gång att hon kan sjunga ett tralala bättre än någon annan sångerska, någonsin.

Samarbetet mellan Dungen och Anna Järvinen är bland det bästa musiksverige skapat. Jag grämer mig nåt sjukt över att jag missade deras spelning på Fasching i april - en konsert som jag nästan hade offrat tio dagar i Los Angeles för.

Det finns inget bättre soundtrack till sommarmelankoli - fågelsång, svalnande luft och kvällsljus silat genom lövverk mot funkisfasader - än Anna Järvinen. Jag är kär, igen.

HBO gör spelfilm om finanskrisen!

"some folks are born silver spoon in hand, lord don't they help themselves..."

Paul Giamatti som centralbanken Federal Reserves ordförande Ben Bernanke

Två av de saker som jag gillar mest i livet är Financial Times och Creedence. Trailern ovan har båda de sakerna - personerna jag läser om i FT varje dag som Paulson, Geithner, Bernanke och investmentbankcheferna, och "Fortunate Son". Den är som en oerhört exakt 30 Rock-parodi över precis vad jag och andra som jag - finanskapitalismnördar - drömmer om på nätterna och vaknar med dregel över hela kudden. Billy Crudup som New York Feds chef Timothy Geithner! Paul Giamatti som Feds Ben Bernanke, Princeton-professorn som blev berömd som expert på "den stora depressionen" (1930-talets) och sedan själv satt som en av USA:s viktigaste policymakers när den största recessionen sedan den stora depressionen slog till! James Woods som Lehman Brothers VD Dick "gorillan" Fuld, mannen som vägrade inse allvaret i situationen och lät banken gå i konkurs, USA:s största konkurs någonsin! Matthew Modine som Merrill Lynchs VD John Thain!

Oh be still, my heart.

HBO-filmen heter alltså Too Big To Fail (om begreppet TBTF, se wikipedia) och är baserad på boken med samma namn av New York Times-affärsreportern Andrew Ross Sorkin. Boken är en mastig berättelse om USA:s finanskris berättad inifrån styrelse-och konferensrummen för landets New York City- och Washington-baserade ekonomiska och politiska eliter (som för den delen är totalt sammanflätade). Sorkin har intervjuat flera hundra aktörer i krisen - folk på finansiella institutioner, politiker och byråkrater på finansdepartementet, och folk på de olika reglerande institutionerna som Securities and Exchange Commission, och skildrar den mänskliga sidan av finanskrisen, till skillnad från de många böcker om krisen skrivna av nationalekonomer (Krugman, Stiglitz, m fl) som fokuserar på makroekonomiska perspektiv. Boken är som sagt mastig och blir lite väl mycket ibland, men ger många fascinerande inblickar på finanskapitalismens högsta nivå. Kan med andra ord bli en bra film. Globalfilmen, välkommen tillbaka!

---
Björn af Kleen recenserar Sorkins bok i Expressen här. Anders Billing på Fokus tycker att Sorkins bok är den bästa av många i genren finanskrisböcker. Jag har skrivit en recension av boken tillsammans med två andra krisböcker, Simon Johnson och James Kwaks 13 Bankers och Raghuram Rajans Fault Lines, och den finns här.
HBO:s sida om filmen finns här. IMDB här.

Hollywood's funny girl problem och Bridesmaids

En mycket rolig film

The New Yorker hade för några veckor sedan en mycket intressant artikel om skådespelerskan/komikern Anna Faris, "Hollywood's funny girl problem". Jag hade inte sett Faris i något sedan den hemska filmen Scary Movie för cirka tio år sedan, så jag hade inga större förväntningar på artikeln, men det visade sig vara en fascinerande inblick i Hollywood, från en kvinnlig komikers perspektiv. De stora filmstudiorna jobbar tydligen utifrån antagandet att kvinnor går och ser komedier med män i huvudrollerna, men män går inte och ser komedier med kvinnor i huvudrollerna, så därför är det alltid mer lönsamt med komedier med män i huvudrollerna. Det gör att det finns mycket fler stora komiska roller för manliga komiker än för kvinnliga. Reportern har också pratat med producenter som hänvisar till "the date rule", som säger att på dejter så är det mannen som bestämmer vilken film som ska ses, och det gör ännu mer att filmer med män i huvudrollerna går bättre. (De stora bolagen ger enligt artikeln fler chanser för kvinnliga komiker i TV-komedier, jfr 30 Rock och Parks and Recreation, än i filmer eftersom genus-publiklogiken är annorlunda för TV än för bio.) Det är med andra ord en väldigt dyster bild man får av jämställdheten - eller, rättare: den totala avsaknaden av sådan - i Hollywood och i förlängningen hela USA som man får. - På filmdejter så bestämmer mannen vilken film man ska se?? Alltid? Iris Carmon sammanfattar på feminist-sidan Jezebel artikeln med rubriken "Hollywood Insiders Admit Hollywood Hates Women"...

Den nya filmen Bridesmaids, med Kristen Wiig som också skrivit manuset (tillsammans med Annie Mumolo) och är en av producenterna, har mot denna bakgrund diskuterats flitigt - se länkar längst ner -, för detta är en storbolagskomedi med bara kvinnor i huvudrollerna. Kristen Wiig har - att döma av intervjun i New York Times Magazine för några veckor sedan - något ofrivilligt gjorts till en feministisk spjutspets och stora förväntningar har ställts på henne och hennes film att visa att komedier med kvinnor i huvudrollerna faktiskt kan dra in stora pengar.

Jag såg filmen igår lördag, en dag efter premiären, i Santa Monica i en nästan fullsatt salong med en publik som asflabbade hjärtligt redan under (den mycket roliga) trailern för Bad Teacher, en sommarkomedi med Cameron Diaz, Jason Segel och Justin Timberlake, - ett gott tecken. Och filmen och publiken levde helt upp till den, jag vet inte om jag nånsin varit på en film där publiken skrattat så mycket. (Skrattar jänkare mer än svenskar på bio? Inte omöjligt.) Och då såg Kalle och jag ändå den fantastiska Judd Apatow-filmen Supersugen på Bergakungen i Göteborg, med varningen från personalen i kassan att publiken på Supersugen-visningarna tenderade att bli vild och störig! (Vi måste ha sett jävligt tråkiga ut för att förtjäna en sådan varning..)

Bridesmaids handlar om Annie, en kvinna 30+, spelad av Kristen Wiig, som är inne i en dålig fas i livet; hennes försök att starta ett bageri gick i stöpet i recessionen, hon har inga pengar och bor med två störiga, konstiga britter, och hon är ett förhållande med en väldigt snygg (spelas av Jon Hamm...) men grisig kille, ett förhållande som hon mår dåligt av. När hennes bästa kompis Lillian, spelad av Maya Rudolph, berättar att hon ska gifta sig, och ber Annie vara maid of honor, så ökar Annies stress. Dessutom har Lillian en ny rik, snygg kompis som blir Annies konkurrent om vem som kan bara den bästa vännen i tider av möhippa, klänningsköp och annat.

good times

Det är handlingen. Men detta är ju en komedi så handlingen är inte det viktigaste. Före filmen kom ut var det en del spekulation om huruvida Wiig, som i SNL och i filmer som Knocked Up, Adventureland och Paul gjort sig känd för wacky-roller, konstiga, monomana typer, skulle vara rolig som en mer nyanserad karaktär, en som kunde bära en film. Men hon funkar absolut: hon är med i i princip varje scen i filmen, och hanterar filmens kluvenhet - å ena sidan dramakomedi om relationer, å andra sidan magsjukeskämt - väl. Roligast är dock som alltid den crazy sidekicken, som här spelas av Melissa McCarthy, som jag mest känner igen som Sookie i Gilmore Girls. Hennes karaktär Megan är syster till den blivande brudgummen och kommer så in i det brudtärnegäng som syns på affischen ovan (McCarthy är längst till vänster). Karaktären Megan är en klassisk Apatow-film-karaktär, en ohämmad, burdus goofus i gubbkeps och bowlingskjorta som snor hundvalpar, raggar på män som möjligtvis är flygplanspoliser, och berättar pårökta historier om att tala telepatiskt med delfiner nere i havets djup. (Den sistnämnda scenen är fantastisk - en Will Ferrellsk nivå, när han är som bäst!)

Jag ger Bridesmaids 4,5 glada laxar på en skala 1-5.

---
Skrivet om Bridesmaids:
Irin Carmon, "The Stakes Are High For the Funny Girl Movie", Jezebel 26 april
Susan Dominus, "Can Kristen Wiig turn on the charm?", New York Times Magazine 1 maj
Megan Angelo, "Tossing the bouquet out of the genre", New York Times 6 maj
Jessica Grose, "Homance", Slate 10 maj
Mary Elizabeth Williams, "Bridesmaids: A triumph for vomit, and feminism", 10 maj
Rebecca Traister, "Seeing 'Bridemaids' Is a Social Responsibility", Salon 12 maj

New Yorker om Anna Faris och könsarbetsdelning i Hollywood:
Tad Friend, "Funny like a guy", The New Yorker, 11 april
Irin Carmon sammanfattar artikeln här: "Hollywood Insiders Admit Hollywood Hates Women", Jezebel 4 april

Sommarlåtar 2011 #1: Copperhead Road

Steve Earle 1988. Självklart iförd bandana.

Det var lite för längesen vi hade en riktig långkörare här på bloggen. Vi minns ju med värme Brölsaxen i våra hjärtan, LiL hyllar kvinnan, LiL-kvalitetsmärkta uteställen, etc.

Nu är det dags för nästa serie - Sommarlåtar 2011. Det har varit mycket sommarfeeling i mitt liv på sistone: jag har varit i Los Angeles och promenerat längs stranden med Stilla Havets vågor som sköljer över fötterna, jag har stått på en takterass i solen och sett Stockholm slå ut, jag har grillat bratwurst och druckit öl på en veranda på västkusten och sett solen sjunka i havet. Extremt inspirerande!

Första låten i serien blir mitt senaste gift. Om ni inte har hört Steve Earles magiska dänga Copperhead Road ännu, avbryt allt du håller på med och spring till Spotify. Låten kommer från Steves album med samma namn från 1988. Det är en sjukt bra skiva i sin helhet - den spänner mellan bluegrass, pubrock, folkvisa och metal - men titellåten är i en klass för sig.

Egentligen behöver jag inte säga mer än att introt bjuder på både syntsäckpipa (ett ljud som helt klart kan ta upp kampen med oljefat som mitt favoritljud) och mandolin. Sen kommer Steve in med sin raspiga outlawstämma och inleder en sjukt fet och långdragen låtuppbyggnad. När väl trummorna brakar loss är jag insnärjd sen länge och när syntsäckpipan kommer tillbaka vid 3:08 är extasen total. Allt förpackat i en för countryrock i vanliga fall väldigt opassande storvulen produktion - mycket eko, stora trummor och arenakänsla.

Jag får helt enkelt en så grym sommarpepp av den här låten, jag vet inte riktigt varför men så är det. Tack Steve för att du var så politiskt inkorrekt 1988.

Halmia-säsonger 2006-2010

Ett tema som jag ofta återkommer till är hur olik upplevelse av sporten fotboll man kan få som trogen supporter, beroende på vilket slags lag som man stödjer (dömts att stödja av sitt sociala arv). Som halmian vet man - jämfört hur det är för någon som är t ex blåvit eller gaisare - ganska lite om sitt lag idag, eftersom Sportbladet, Bank o Niva och Offside inte skriver någonting om ISH, och likaså ganska lite om sitt lags historia, eftersom det inte produceras lika bra historieböcker för mindre klubbar som för de större (IFK Göteborgs hundraårsbok är fantastisk!), Vad man som halmian vet, får man muntligt traderat för sig av de släktingar och vänner som man går på matcherna med.

För att hejda lite av glömskan så skrev jag år 2006 ner intryck från ISH-säsongerna 2001-2005. Här ska jag följa upp med motsvarande för säsongerna 2006-2010.

Halmia - Anderstorp 16 juni 2006, av någon anledning (HBK-match på Örjan?) spelad på Sannarp

2006: femma i division 3 sydvästra Götaland; Högaborg vann.
Idag år 2011 är man med med moderna tiders mått mätt relativt privilegierad som halmian, och det kan vara lönt att påminna sig om att år 2006 så var vi bara fjärde bäst i stan! Både Leikin - trea - och Snöstorp/Nyhem - fyra - slutade före oss i serien; en sjuk tanke. Högaborg var fullständigt överlägsna denna säsong, vann serien obesegrade med 19 vinster och 3 oavgjorda och 18 poäng före tvåan Åstorp. Sällan har jag sett bättre fotboll än i Halmias bortamatch mot Högaborg, som Högaborg som jag minns det vann med 3-0 och fullständigt spelade ut ISH. Högaborg hade ett märkligt spelsystem som jag minns som ett 4-0-6, oerhört offensivt och med full fart framåt och stort bollinnehav. Deras hemmaplan var också mycket trevlig och de var så överlägsna och spelade så bra fotboll att det bara var att lyfta på hatten.
- Denna säsong innehöll division 3 sydvästra Götaland hela fem lag från Halmstad, förutom de tre nämnda också Sennan och Astrio.
- Anderstorp var hopplösa strykpojkar i serien och fick bara ihop 12 poäng.
- Robert Carlsson var målspottare i Halmia och Patrick "Limpan" Lindberg och Daniel "Pagge" Olofsson två publikfavoriter. Carlsson vann den interna skytteligan med 9 mål, ett mer än Snöstorp/Nyhems Joe Sise, och på delad andraplats kom Florim Ahmeti och Besnik Rama på 4 mål var.
- Bisarrt nog gjorde båda ISH:s målvakter - Alexander Mårtensson och Jonas Fasterud - mål denna säsong! Mårtensson kvitterade till 2-2 i de sista minuterna i ett derby borta mot Astrio, när han nickade in en hörna.
- En annan minnesvärd upphämtning är hemmamatchen mot Sennan, som ledde med 3-0 i paus innan ISH hämtade upp till 3-3 i andra halvlek. Då svallade känslorna hos oss på läktaren! Hallandspostens reporter hävdade att ISH fick stående ovationer för första gången på decennier, och även om det inte var sant - jag hade sett det hända tidigare på 00-talet - så var onekligen stämningen laddad. Det kollektiva vrålet när domaren missade en klockren målchansutvisning på Sennans målvakt när Robert Carlsson kom ren i matchens slutskede vid ställningen 3-3 är en av de största publikreaktionerna jag varit med om som halmian.
Värt att citera ur föreningens verksamhetsberättelse för 2006:

"Terje Berntsen och Erik Isaksson har som alla tidigare år utfört ett mycket hedersamt arbete som intendenter. Under året tillkom Magnus Karlstrand och Anette Wilhelmsson och deras hund och Halmias maskot, labradoren Affe, som av och till iklädde sig vår förenings vita klädesdräkt under matcherna."

Ja, vem gillar inte en hund i ISH-tröja??
Målskyttar 2006 (uträknat från Everysport): Robert Carlsson 12, Florim Ahmeti, Daniel Olofsson och Besnik Rama 4 vardera, Elbasan Kosumi 3, Alexander Mårtensson, Slavisa Stijepic, Niklas Rosenberg, Martin Söderberg, Johan Fyhrlund, Issa Mehmeti, Patrick Lindberg och Jonas Fasterud 1 vardera.
Publiksnitt 2006: 165 personer. En minskning för tredje året i rad, efter 00-talets toppnotering 304 personer år 2003

svinkall träningsmatch på Sannarp, februari 2007. Halmianerna som syns på bilden
är bl a Issa Mehmeti och "Pagge" Olofsson

måljubel hemma mot Höganäs på sällskapets 100-årsdag, 16 juni 2007. De som syns är
bl a Abbe, Oscar Dahl, Afrim Shulemaja, Niklas Sjögren (?), Viktor Welander

intåg borta mot Markaryd, juni 2007. Pagge, Martin Svensson, Abbe, Niklas Sjögren,
Jonas Björkkvist, Robert Carlsson, "Hinneryd" m fl. Observera sjön i bakgrunden!

2007: trea i division 3 sydvästra Götaland; Markaryd vann.
En riktigt bra säsong för ISH som hela säsongen tävlade med Markaryd om att vinna serien. Serien förlorades i episk stil. ISH och Markaryd möttes i den sista vårmatchen och den första höstmatchen. Vårmatchen, som spelades i mitten av juni, var borta och det var helt jämnt och öppet i serien inför mötet. Liksom många andra halmianer åkte jag, pappa, kusinen, sysslingen, Max, och min kompis från Shanghai Wei till Markaryd för att gå på matchen. Vi njöt av den fina idrottsplatsen vid sjön, med en traktor bakom ett av målen, av den fantastiska rotvälska till dialekt som talas i Markaryd, och av en underbar svensk sommarkväll. ISH spelade bra och tog ledningen med 2-0 men i klassisk stil - bland annat så stresslog man (som jag minns det var det "Hinneryd", en publikfavorit men ingen större spelare) en frispark vid ledning 2-1 när man borde ha maskat, och fick en kontring mot sig som resulterade i baklängesmål - lyckades man till slut tappa till 2-2 och tappa säsongens "momentum". I returmötet hemma i augusti förlorade man och säsongen var i princip tappad. (Till slut gick t o m Fjärås förbi och ISH slutade trea i serien.)
- Peter Lennartsson (gammal HBK:are) var tränare; det gick spelmässigt alltså ganska bra med en tredje plats, men han ville ändå inte fortsätta efter säsongen. Enligt Jan-Owe Wickström i HP klarade inte Lennartsson föreningens höga förväntningar och gnälliga kultur: "kraven och otåligheten [från de tider när ISH var en större klubb] fanns uppenbarligen fortfarande kvar i väggarna." Som Abner Hintsa skrev på ISH:s svenskafans-sida 2009:

"Att spela i ISH har både positiva och negativa sidor. Det positiva är att det är en klubb med hjärta och hjärna som alltid siktar högt. Klubben har många trogna fans som lever för Halmia. Det negativa är att så fort vi har motgångar så klagar många på mycket, och de som klagar har alla olika synpunkter på spelarna och tränarna. "

- Detta var Viktor Welanders första säsong i Halmia och han var en succé.
- Den 16 juni 2007 firade ISH sin 100-årsdag med en match hemma mot Höganäs BK med fritt inträde. 612 personer kom på matchen och det var riktigt bra stämning och ISH tog ledningen med två mål av Abner Hintsa och ett av Robert Carlsson, men lyckades tappa till 3-3 vilket lade sordin på feststämningen.
- ISH spelade med tremannaanfall - Carlsson till vänster, Olofsson center och Welander till höger - och öste in mål. Bland annat slog man Hinneryd borta med 7-1!
- Motspelare jag minns: Fjärås måltjuv Mikael Boman, sänkte bl a ISH i mötet 27 april (1-0) och gjorde två mål på Örjans vall den 14 september (3-3)
- en startelva: säsongsavslutningen borta mot Snöstorp/Nyhem. Jonas Björkqvist - Patrik Sönnerstedt, Martin Svensson, Afrim Shulemaja, Issa Mehmeti - Johan Bengtsson, Abner Hintsa, Patrick Lindberg - Robert Carlsson, Viktor Welander, Daniel Olofsson.
- Målskyttar 2007: Robert Carlsson 15, Daniel Olofsson 12, Welander 10, Armen Grigoryan, Edison Morina och Johan Bengtsson 2 var, Afrim Shulemahja, Daniel Pålsson, Abner Hintsa 1 vardera. (Reservation för att tre mål - matchen mot Gantofta hemma - saknas på everysport.)
- Publiksnitt 2007: 286 personer.

bortaseger mot Hinneryd med 11-2, 2008. Foto av Roger Bengtsson, från Halmia.se

grönska i Mölndal: Dalen/Krokslätt borta, maj 2008

2008: förbättringen fortsatte för tredje året i rad och ISH vann division 3 sydvästra Götaland.
Det var en solklar serieseger; ISH hade 19 vinster, 2 oavgjorda och 1 förlust, förkrossande 83-25 i målskillnad (3,77 gjorda mål per match!) och tretton poäng ner till tvåan Skene. Bland annat så åkte Hinneryd också detta år på en svidande förlust på hemmaplan: 11-2 vann de rödvita gästerna med (målgörare: Viktor Welander 3, Johan Karlsson 2, Ronny Sabo 2, Abner Hintsa, Peter Lindau, Ervin Ribic, Robert Carlsson).
En go bortamatch jag var på denna säsong var mot IF Väster borta vid Näset i Göteborg, där jag tror att båda göteborgarna Viktor och Per som var med åtminstone delvis blev omvända till halmianer i en händelserik match på urtrist idrottsplats (publik: 70). Matchen vann ISH med 4-2 och om jag konstaterade ovan att ISH-relaterade saker sällan dyker upp i riksmedia, så träffade vi på bänkarna på långsidan en av få halmianer som figurerar där, nämligen i Expressen/GT, "halmiamannen" som visade sig ha haft sina barn på samma kooperativa dagis som där Viktor gick... Liten värld.
- Peter Lindau ny tränare, ISH:s elfte tränare på nio säsonger (!)
- Robert Carlsson och Viktor Welander fortsatte göra mål, nye spelande tränaren Peter Lindau stod för kvalitet framåt, och Johan Karlsson som värvats från Leikin gav stabilitet på innermittfältet. Ronny Sabo värvades under sommaren och gjorde en grym höstsäsong med 9 mål. Tidigare bollklubbaren Joel Borgstrand värvades också inför säsongen; vad jag kunde se gjorde han ingen större nytta när han väl spelade (inte var skadad) men andra som jag diskuterade med hävdade att han bidrog med rutin och ledarskap i truppen.
- Jag var på två bortamatcher denna säsong: riktigt fina Dalen/Krokslätt på lummiga, idylliska Krokslättsvallen på en varm majdag när Halmia vann med 4-1 och ölen flödade bland bortafansen, och 2-2 mot Tvååker i juni den kväll som Tyskland och Portugal möttes i EM.
- Detta succéår utsågs Halmia till årets halländska fotbollsförening, och Viktor Welander utsågs till årets spelare i division 2 och 3, med motiveringen: "Viktor gör, med sin kraft, snabbhet och unika målsinne, att matcherna blir oerhört jobbiga för motståndarnas försvar. Han har varit en viktig del av Halmias segertåg under säsongen." Ja, jag kommer ihåg hur vi en bit in på säsongen satt på läktaren på Örjan i början av matcherna och efter 2 minuter eller så skojade om att "nej, nu spelar de för dåligt, nu har de inte gjort mål på flera minuter - vad håller Welander på med?" Så överlägsna var ISH denna säsong, och så många mål gjorde Welander.
- Publiksnitt 2008: 276, vilket räckte till att vinna publikligan i serien. Högsta noteringen var seriefinalen hemma mot Skene den 17 september, som vanns med 2-0 efter två mål av Robert Carlsson. Då kom 525 personer.
- Welander gjorde hela 22 mål och Carlsson 2o, men detta räckte inte till att vinna skytteligan; den vanns av Fjärås Johan Gunnarsson på sjuka 31 mål! Sjua i skytteligan hamnade en viss Niclas Taube från IF Väster med 14 mål. Kinna-bekante Per Kiltorp kom tolva med 10 mål.
- ISH:s målskyttar: Welander 22, Carlsson 20, Sabo 9, Peter Lindau 6, Johan Karlsson och Ervin Ribic 5 var, Christoffer Andersson och Andreas Nilsson 4 var, Abbe 3, Martin Svensson, Christoffer Holmgren, Johan Bengtsson, Jonas Björkkvist, Daniel Olofsson och Henric Lilja 1 var.

säsongspremiär: Ytterby borta, april 2009

halmianer deppar efter 1-3 hemma mot Jonsered i lämpligt emo väder, 10 augusti 2009

2009: sexa i division 2 västra Götaland, efter många långa år i division 3.
46-42 i målskillnad på 22 matcher.
Säsongen började hemskt med en 0-2 förlust borta mot Ytterby IS, ett lag med grym klubblåt men som vann matchen genom helt ocharmigt bruntande och tack vare Halmias/Lindaus obegripliga uppställning som mest liknade 3-6-1, ett obegripligt steg bort från fyrbackslinje som genast korrigerades till matchen efter. Jag var på matchen och tyckte att Ytterby såg skräp ut (det gör väl i och för sig alla lag de allra första omgångarna av säsongen, efter hårda försäsonger), men de gick faktiskt vidare till att vinna serien! Trots den negativa starten blev det en bra säsong där ISH under våren var med i toppstriden, med ett mycket underhållande om än ineffektivt spel. Niclas Taube ("tänkt som ersättare för Robert Carlsson" - RC flyttade till Göteborg för jobb före säsongen och började spela för Västra Frölunda i ettan) hade värvats från IF Väster som ISH mötte den föregående säsongen, och blev en riktig förstärkning. Hypade brasservärvningen Rodrigo "träbenet" Soares blev mindre lyckad... Målvakten Jonas Käck var också han ny och spelade riktigt bra.
Säsongens roligaste match för min del var borta mot Varbergs Bois i slutet av maj på en riktigt fin, solig varm dag, när Halmia vann med 5-1 efter lysande spel. Bland annat minns jag det ultimata snabb ytter-i-4-3-3-målet, när Welander kommer in i straffområdet från högerytterposition på en crossboll från centralmittfältet (Abbe?), tar med sig bollen i farten med en touch och hamrar in den bakom en chanslös målvakt. Var också på bortamatchen efter det, en dag med ösregn i norra Göteborg (Hjällbo) där ISH mötte ett rätt skickligt Gunnilse och vann med 3-0 efter en del flyt och två mål av Welander och ett av "Limpan". Desto tyngre var hemma mot Jonsered i augusti, när ruggigt effektive Gabriel Altemark-Vanneryr gjorde hat-trick i första halvlek och därmed sänkte Halmia trots att ISH dominerade matchen, och säsongsavslutningen hemma mot Ytterby, en match som vi förlorade med 1-6! Överlag så var höstdelen av säsongen betydligt svagare än vårdelen, och många gubbar på läktaren muttrade om att "motståndarna läser vårt spel nu och kontrar sönder oss".
Patrick Lindberg gjorde inte bara mål borta mot Gunnilse, utan också succéinhopp hemma mot dem: inbytt i 61:e minuten, sedan drömspel på högerkanten i 63:e, framspelning till Lindau och 2-2-målet.
En laguppställning: hemma mot Asmundstorp 23 maj, 6-0. Jonas Käck - Christopher Andersson, Sebastian Starkenberg, Andreas Nilsson, Henric Lilja - Abner Hintsa, Oscar Dahl, Johan Karlsson - Viktor Welander, Niclas Taube, Nicklas Lööv. Bänk: Peter Lindau, Jonas Björkqvist, Ervin Ribic, Patrick Lindberg, Martin Svensson.
Hemma mot Ramlösa Södra 25 juli, 2-1. Jonas Käck - Christopher Andersson, Sebastian Starkenberg, Joel Borgstrand, Christopher Holmgren - Abner Hintsa, Johan Karlsson, Oscar Dahl - Peter Lindau, Niclas Taube, Viktor Welander.
- Publiksnitt 2009: 261. ISH tvåa i publikligan efter Varbergs BOIS med 278. Som Nikke Svensson på ISH-sidan konstaterade blev det ingen publikboost alls av att vi gick upp en serie till 2009. Efter första halvan av säsongen låg ISH 25:a av alla landets division 2-lag.
- Skytteligan i serien vanns av Roberto Vilahamn från Ytterby och Gabriel Vanneryr från Jonsered med 25 var. Trea kom en Gunnilse-spelare med 16 och fyra kom ISH:s Welander med 14.
- Målskyttar 2009: Viktor Welander 14, Taube 10, Lindau 5, Rodrigo Soares 3, "Abbe", "Doffe", Ribic, Johan Karlsson, Lööv 2 vardera, Patrick Lindberg 1. (Med reservation för att 7 mål saknas i everysports redovisning.)

ISH - Klagshamn, 2010. Foto av Kurt Johansson, från halmia.se

2010: tvåa i division 2 södra Götaland; Varberg Bois vann serien sju poäng före ISH.
Målskillnad 43-29 på 22 matcher.
En laguppställning: säsongspremiären, hemma mot Fässberg 19 april: Jonas Käck - Christopher Andersson, Fredrik Gasslander, Martin Svensson, Ervin Ribic - Björn Carlsson, Niclas Taube, Rikard Boman - Bujar Mazreku, Peter Lindau, Viktor Welander.
Fortsättning på Lindaus "det viktiga är inte att vinna, utan att vinna med stil"-filosofi, med offensiv 4-3-3 med betoning på bollinnehav och kortpassningsspel. Jag behöver väl inte säga att det är det i särklass mest underhållande spelet som jag sett ISH spela under de senaste tio åren? Inte desto mindre med en del ilska bland fansen över att man inte spelar effektivare, och att man med kortpassningsspel på mittfältet med tre man på topp gör sig känsliga för kontringar. Nämnda matchen mot Jonsered år 2009 är kanske det tydligaste exemplet på en sådan mardröm.
- Även om det taktiskt fanns stor kontinuitet mellan 2009 och 2010 så var det spelarmässigt inte så: massvis av spelare lämnade ISH inför säsongen. Oscar Dahl flyttade till Stockholm, Borgstrand och Abbe slutade spela, Starkenberg, Holmberg, Björkkvist, Karlsson, Lindberg m fl försvann.
- Jonas Käck den bästa målvakt som ISH haft på ett bra tag, blev årets målvakt i serien och konkurrerade under 2009 ut Jonas Björkkvist som ändå spelade bra när han fick spela. Det var mycket tack vare Käck, som är fenomenal på frilägen vilket ISH tenderar att få många emot sig, som antalet insläppta mål för ISH sjönk från 42 år 2009 till 29 år 2010. Käck utsågs till seriens bästa målvakt.
-Lindau satsade - av vilja eller nöd vet jag inte - på att skola om offensiva spelare till backar vilket förstås gjort laget än mer obalanserat; båda ordinarie ytterbackar under 2010, Ribic och "Doffe" var från början offensiva yttermittfältare/anfallare. T o m Niclas Taube, från början center, spelade mittback ett par gånger denna säsong!
- Welander gjorde en relativt svag säsong, långt ifrån 2007-2008 års målfester i trean. Fredrik Johansson från Motala var en tung och snabb center som jag verkligen gillade och som bara spelade bra när jag såg honom spela, men som mest var inhoppare och som flyttade igen efter säsongen.
- Abner Hintsa sa upp sitt kontrakt inför säsongen, eftersom han var skadad och inte kunde spela och ville spara pengar åt föreningen (!).
- Publiksnitt 2010: 258, liksom 2009 näst bäst i serien efter Varbergs BOIS som detta seriesegerår hade ett snitt på 395. Sämst var Lilla Torg med 99 och Fässberg med 108. Säsongens toppnotering för ISH var seriefinalen mot BOIS, med 791 åskådare.
- Seriens skytteliga vanns av BOIS David Antonsson på 18 mål. Bäste halmian var högerbacken (!) Ervin Ribic med 9 mål, med vilket han kom sexa i skytteligan.
- ISH:s målskyttar: Ribic 9, Welander 7, Fredrik Johansson 5, Bujar Mazreku, Peter Lindau och Robin Thomasson 4 var, Niclas Taube 3, Ronny Sabo och Rickard Boman 2 var, Jonas Lindh, Fredrik Gasslander och Björn Carlsson 1 var.
- ISH-bloggen sammanfattade säsongen 2010 här.

Västkustfeeling

mönstrade draperingar, porches, rottingstolar, rödvin och hundar: ett drömliv i softat ljus på västkusten

bild från filmen Jane Austen Book Club (2007)

Om jag får lov att fortsätta bygga blogginlägg på New York Times sommarfilmguide så vill jag göra det med att konstatera att de har en lång intervju ("porträtt") med skådespelerskan Maria Bello (den blonda kvinnan som sitter ner på bilden ovan), apropå att hon är med i filmen Beautiful Boy tillsammans med bland andra William H. Macy.

Maria Bello i NYT, maj 2011

Maria Bello bor tydligen i Venice (bilden ovan är tagen i hennes hus där), en delvis bohemisk, delvis sunkig, mestadels gentrifierad stadsdel längs med havet i västra Los Angeles, några kilometer från Mar Vista där jag själv bor. Och faktumet att hon bor i Venice fick mig att tänka på en diskussion som jag och Arvid hade häromdagen, en nästan oundviklig diskussion för svenskar i Kalifornien: om man bodde i USA, skulle man helst vilja bo på Östkusten eller Västkusten?

Östkusten är, tror jag att man kan säga, "standard-USA" för de flesta svenskar, för det ligger ju så mycket närmre (att flyga från LA till östkusten tar en sju timmar ungefär), och New York City är den stad i USA som flest svenskar besöker. Östkustens städer är också mycket mer "europeiska" (stadsplaneringsmässigt: tätare, mer kollektivtrafik och torg) än vad Los Angeles är. Men Kalifornien har såklart också en förankring i svenskars medvetande: både en och annan flyger väl till LA eller San Francisco, och även om man inte har varit här så har man i alla fall sina intryck från filmer, musik och TV. I vilket fall, vi åt en lunch på en trevlig restaurang på en gågata i Monterey, och tog upp diskussionen. Vi lutade båda åt Östkusten. Mycket närmre; mindre tidsskillnad; mer som hemma.

Men, påminde Maria Bello-intervjun mig om, Kalifornien har ju sitt berömda "mellowness" och, som i filmen Jane Austen Book Club som Bello spelar en av huvudrollerna i, ett fantastiskt ljus. Jag var efter första maj-demonstrationen downtown idag och shoppade i Santa Monica, och var klar strax efter sex på kvällen. Att då komma ut ur gallerian, lite trött och törstig, och vänta på bussen i det fantastiska kvällsljuset var stort - jag åker till Sverige för tio dagar imorgon, så därför tror jag att jag lade märke till det särskilt häftigt. Östkusten må vara närmre hemma på alla sätt, men södra Kalifornien har tveklöst något speciellt. Som kvällen i San Luis Obispo, som Arvid redan bandanabloggat om: ett kaliforniskt Stars Hollow. En mysig liten collegestad med all american familjer i collegetröjor (Cal Poly, Berkeley, etc) och där stans hipsters kan smita ner till Kreuzberg, CA för att dricka sitt kaffe. Bra livskvalitet, tror jag.

San Luis Obispo

Jag kan vara ärlig med hur glad jag blev när jag var i Pittsburgh och där fanns ett torg - i Los Angeles finns inga torg, utan eftersom alla förväntas ta sig till ställen med bil så finns det ingen anledning att samla olika attraktioner - restauranger, barer osv - inom gångavstånd. Det är en stor fördel med Östkusten (och San Francisco). Men samtidigt - Västkusten har ljuset och sin mellowness. Det är svårt att välja mellan kusterna; och som tur är måste jag inte göra det.

bra västkustfilm

Paul Rudd, organisk bonde

organisk bonde - jävligt 10-tal

New York Times hade idag en stor sommarfilmsbilaga, med bland annat en lång lista över alla sommar-säsongens premirer, med beskrivning. Vissa låter mer lockande, och mer 2011, än andra; eller vad sägs om detta:

OUR IDIOT BROTHER Emily Mortimer, Elizabeth Banks and Zooey Deschanel are sister who see the need to care for their unworldly brother, an organic farmer (Paul Rudd). Jesse Peretz directed.

[som om inte den beskrivningen var nog så utläser jag från imdb att också Steve Coogan, Rashida Jones och Adam Scott är med, och att Rudds rollkaraktärs hund heter Willie Nelson.]

Från listan kan jag också konstatera att för dem av oss som gillar Kristin Scott Thomas så kommer hon med flera nya filmer, däribland den franska thrillern The Heir Apparent; att den japanska filmen Littlerock om två japanska turister vars bil går sönder i en förort till Los Angeles låter intressant; och att ännu en intressant japansk film verkar vara United Red Army, en tretimmarfilm om konflikten mellan student-terrorist-gruppen Röda arméfraktionen och polisen.