Max 2011-listor

Film

Play (Ruben Östlund)

De Ofrivilliga är en av de bästa filmer jag sett, och förväntningarna var enorma inför Östlunds nya. Play är på sätt och vis kanske en ännu skarpare film, och jag tar med mig en mängd motstridiga känslor från visningen. Den viktigaste känslan är dock att jag är så oerhört tacksam för att Ruben Östlund gör film, och jag ser fram emot att följa hans fortsatta arbeten. Hur han med knivskarp precision lyckas skildra väldigt olika människoöden och situationer på ett sätt som gör att man känner sympati med samtliga inblandade, även om man ibland förfasas över hur de beter sig, är enormt drabbande.

Melancholia (Lars von Trier)


Inte lika skarp som Antichrist, men fasansfullt vacker.


Bridesmaids (Paul Feig)


Årets bästa komedi. När den här sortens humor kombineras med ett bra manus är det bara att applådera.


Dogtooth (Yorgos Lanthimos)


Underligt, obehagligt och spännande om uppfostran och indoktrinering.


Winters Bone (Debra Granik)



Debra Graniks mästerliga skildring om den 17-åriga flickan Ree (mästerligt spelad av Jennifer Lawrence) som får ta hand om en hel familj var en av årets absoluta höjdpunkter.


Apflickorna (Lisa Aschan)



Glädjande att två av årets bästa filmer är svenska! Aschans tonårsskildring om identitet, maktspel och konkurrens var inkännande och välgjord, med en befriande portion humor.



Böcker

En samvetskategori. Jag har som vanligt inte läst mycket nytt, men jag gillade verkligen Haruki Murakamis två första delar av 1Q84, och Kim Thuys roman Ru om att växa upp i skuggan av Vietnamkriget.


Musik

Ett bra musikår lider mot sitt slut, även om det känns som att jag mest har lyssnat på musik från 2010 i år, och fruktar att jag först nästa år kommer att upptäcka allt som släpptes 2011. Nå:

Låtar:

Iron & Wine - Walking Far From Home
Josh T. Pearson - Woman When I've Raised Hell
Linnea Olsson - Giddy Up!
Lucinda Williams - I Don't Know How You're Livin'
Beyoncé - Love On Top
Glen Campbell - A Better Place
Jonathan Johansson - Stockholm
Bon Iver - Holocene
The Decemberists - Rox in the Box
PJ Harvey - This Glorious Land

Skivor:

The Decemberists - The King is Dead
Bon Iver - Bon Iver
Lucinda Williams - Blessed
Steve Earle - I'll Never Get Out of This World Alive
Veronica Maggio - Satan i gatan


Övrigt

Årets internetfenomen:

Dirty Loops

Genom att göra supermeckiga fusion-versioner av tonårshits har den svenska trion redan blivit ett stort namn internationellt - trots att de ännu inte skivdebuterat. Senaste videon, en cover av Justin Biebers Baby (som jag inte hade hört innan men som uppenbarligen är en stor hit "over there"), lades upp några dagar före julafton och har i skrivande dryga 720 000 visningar på youtube.

Årets podcast:



Filip och Fredriks podcast

Vecka efter vecka levererar den nästan löjligt produktiva duon en oerhört underhållande genomgång av aktuella och inaktuella händelser. Efter att ha tagit del av ett stort antal produktioner signerade Filip & Fredrik är det en fröjd att höra hur deras obskyra referenser, imponerande allmänbildning och snärtiga replikväxlingar äntligen får fritt spelrum i detta deras överlägset viktigaste bidrag till svensk kulturhistoria.

Arvids 2011-listor

Skivor
1. Zoe Muth and the Lost High Rollers - Starlight Hotel
Erik har uttryckt det väldigt bra nedan, denna platta är helt enkelt helgjuten. Klassiskt country-låtsnickrande, fantastiska musiker, och Zoes magiska röst. Musik för hela livet.
2. Anna Järvinen - Anna själv tredje
Anna Järvinens tredje skiva var vårens och sommarens mest spelade soundtrack i mina hörlurar. Också denna gång samarbetar hon med musikerna i Dungen, och resultatet är väldigt, väldigt bra.
3. Explosions in the Sky - Take Care, Take Care, Take Care
Årets fynd för min del är postrockbandet från Texas, Explosions in the Sky. Jag slogs nästan medvetslös av deras mångbottnade ljudorkaner på Way Out West i somras, och sedan dess har jag ägnat mycket tid åt att bekanta mig med deras produktion. Sinnesutvidgande rock.

En hedrande tredjeplats.

Plats 4-10:
Little Dragon - Ritual Unions
Drake - Take Care
Eileen Jewell - Queen of the Minor Key
Alexis Weak - Till Minne Av
Bon Iver - Bon Iver
Gillian Welch - The Harrow and the Harvest
Girls - Father, Son, Holy Ghost

Bubblare: Jonathan Johansson - Klagomuren, Alison Krauss & Union Station - Paper Airplanes, My Morning Jacket - Circuital, Veronica Maggio - Satan i gatan, Mohammed Ali - Vi, Marissa Nadler - Marissa Nadler

Låtar
Tre-i-topp:
Bon Iver - "Holocene"
2011 var året då Bon Iver blev lika stora som Lennart Hyland, och den här var låten som gjorde det.
Explosions In The Sky - "Last Known Surroundings"
Existentiellt, andligt, asbra.
Lützenkirchen - "Afterhour Is The Pusher (Flea Remix)"
2011 års mest förhäxande high brow-techno kom från Lützenkirchen, vars Afterhour is the Pusher i Fleas version är det svängigaste jag hört sedan ZZ Tops Got Me Under Pressure.

Men också:
Zoe Muth - "If I Can't Trust You With A Quarter (How Can I Trust You With My Heart)"
Mavado - "Star Bwoy"
Burial - "Street Halo"
Alexis Weak - "Drömmare"
Jonathan Johansson - "Centrum"
Lucinda Williams - "Born To Be Loved"
The War On Drugs - "Come To The City"
Me And My Army - "Anthem"
Ryan Adams - "Dirty Rain"
Little Dragon - "Crystalfilm"
Mattias Hellberg - "Born Into Being Alone"
Skriet - "Glömska och åska"
Duvchi - "Turtleduvs"

Konserter
Explosions In The Sky - Debaser Medis, Stockholm, november
Little Dragon - Way Out West Göteborg, augusti
Pulp - Way Out West, Göteborg, augusti
Gillian Welch - Cirkus, Stockholm, november
Kathleen Edwards/Bon Iver - Annexet, Stockholm, november
Steve Earle - Filadelfiakyrkan, Stockholm, oktober

Böcker
Jag har inte läst så mycket som utkommit i år, men två som var bra är
Tom Rachman - The Imperfectionists
Jonathan Franzen - Frihet
Min största läsupplevelse i år är annars Cormac McCarthys The Border Trilogy - stenhårda, fruktansvärda, otroligt vackra böcker som tvingar en att se livet i vitögat.

Filmer
Play (Ruben Östlund)
Melancholia (Lars von Trier)
Black Swan (Darren Aronofsky)
The Fighter (David O. Russell)
Winter's Bone (Debra Granik)
Bridesmaids (Paul Feig)

TV
Parks and Recreation och Community satte guldkant på vardagslivet. Treme likaså. Men den mäktigaste TV-upplevelsen 2011 var tveklöst Game of Thrones. Så sjukt spännande och välgjort, och en kraftfull allegori över det gladiatorsamhälle vi är på väg att skapa och som borde få oss alla ut på gatorna.

Ögonblick
Ett urval av 2011 års bästa stunder (av de som lämpar sig för publicering):
Skidturerna i trädgränsen ovanför Tegefjäll, Åre, februari
Grateful Dead:s American Beauty på slingrande bergsvägar i Yosemite, Californien, april
Kvällsbad i västerhavet efter vedbastu, Hönö, midsommar
Solnedgång och techno, Schwedenparty, Bohuslän, augusti
På toppen av Tanit, Sella, Spanien, oktober
Haiku i Hammarbyhöjden, Stockholm, december

Eriks 2011-listor

Zoe Muth har i mitt tycke gjort årets skiva

Skivor
1. Zoe Muth and the Lost High Rollers, Starlight Hotel
En förkrossande bra countryskiva: mandolintrillningarna, steelen, melodierna. Redan på första låten "I've Been Gone" kommer en steelsolo-mandolin-överlämning som i genialitet och kraft närmar sig sax-munspelsöverlämningen i "The Promised Land", och därefter avlöser den ena countrydängan den andra på ett helgjutet album.

Patrick Wolf: "The City". Video inspelad på Santa Monica Beach i Los Angeles

Låtar
1. Patrick Wolf, "The City"
2. Deportees, "A Heart Like Yours in a Time Like This"
3. Marissa Nadler, "The Sun Always Reminds Me of You"

Anna Järvinen, "Lilla Anna"
the Belle Brigade, "Losers"
Brad Paisley, "This Is Country Music"
Dawes, "My Way Back Home"
Decemberists, "Rise To Me"
Dominik Eulberg, "Echomaus"
Feist, "Bittersweet Melodies"
Fredrik Nyström, "The Distance"
Israel Nash Gripka, "Fool's Gold"
Lucinda Williams, "Buttercup"
Lykke Li, "Sadness is a Blessing"
Maggie Björklund, "Summer Romance"
My Morning Jacket, "Moving On"
Nicki Bluhm, "Wall of Early Morning Light"
Ryan Adams, "I Love You But I Don't Know What to Say"
Smif-N-Wessun, "Monumental"
Yuck, "Georgia"

Filmer
1. Jane Eyre (av Cary Fukunaga)
2. Bridesmaids (av Paul Feig)
3. Too Big to Fail (av Curtis Hanson)

Konserter
1. Brad Paisley i Lisebergshallen, Göteborg, augusti
2. Tift Merritt på the Bootleg Theater, Los Angeles, maj
3. JS Bachs Juloratorium, Engelbrektskyrkan, Stockholm, december
4. the Belle Brigade på Spaceland, Los Angeles, juni
5. Steve Earle, Filadelfiakyrkan, Stockholm, oktober

Läsning
Jag har inte läst någon ny skönlitteratur alls. Däremot lite ny facklitteratur varav The Crisis of Neoliberalism (Harvard UP) av Gérard Duménil och Dominique Lévy var den bästa: massvis av empiri (diagramfest!) och en originell marxistisk tolkning av finanskapitalismen och dess kris.
Men bäst läsning har för mig inte varit böcker utan tidningar: Financial Times och New York Times varje dag när jag bodde i USA, och så New York Review of Books och London Review of Books.
Av gammal skönlitteratur som jag har läst under året så har jag fått två favoriter: Elin Wägners rappa, humoristiska (och samhällskritiska) Norrtullsligan (1908), och Marianne Alopaeus poetiska och stilistiskt briljanta Mörkrets kärna (1965).

Radio
P4 Country, Nordegren i P1, Obs!, Kulturradion Biblioteket, Studio ett.

Teve
Fotbolls-VM (damer), Colbert Report (i en tid av vansinnig höger, ett nödvändigt ironiskt korrektiv), På spåret, Claes Hellgren, Parks and Recreation.

Årets klubb
Bellevue Jazz (Göteborg)

Årets bar
The Cinema Bar; the Bootleg Theater (båda i Los Angeles)

Årets citat
"F-S=T2 (Frihet utan sammanhang lika med tomhet i kvadrat)." - Ulf Lundell

Skapa mening och gå upp på berget emellanåt

Julaftonskväll. Med Drakes fantastiska Take Care i lurarna läser jag en intervju med Ulf Lundell i Nya Upplagan och påminns återigen om varför denne man har en särskild plats i våra hjärtan.

"Jag vet inget om gud. Den enda gud jag kan se är den gud som avspeglar sig i naturen och och jag är inte så säker på att den guden är så synnerligt kärleksfull. Vilket gör kärleken till ett ännu större mysterium. Jag gillar att läsa Beckett, Schopenhauer, hårda filosofer, zenmunkars visdomar, sånt. Livet är lika vackert som det är fasansfullt. Vi vet inte varifrån vi kom, egentligen inte vad vi gör här även om vi förstås gör så gott vi kan, vi vet inte vart vi ska. Man får ta vara på livet bara, leva det så mycket det går. Skapa mening och gå upp på berget emellanåt när det blir för trångt på människotorget där käbblandet tenderar att studsa mot väggarna. Så här års tror jag på rödhakarna och trastarna."

Hyllas den som hyllas bör - en julhälsning

Jag tar ett litet avbrott i dan före dan-värmningen framför brasan. Vi har ju tidigare här på LiL diskuterat fäder och att dela med oss av lämpliga style-bilder på dem. Eftersom vi ju står inför familjens högtid par excellence kan jag inte låta bli att lägga upp dessa fina bilder på två fäder i min närhet, nämligen min egen far (översta bilden) och hans vän sedan 67 år (som också på sitt håll är en far).

Två bilder säger mer än tusen ord - vilka förebilder!

Elden! Hammaren! Kulturgubbeskjortan! Hörselkåporna!

Jackan! Skägget! Blicken! Sågen!

God Jul!

Fyra drömresor

Jag har alltid gillat att göra upp planer som man i realiteten inte nödvändigtvis behöver genomföra. Att diskutera möjligheter blir i alla fall ett sätt att vidga sina vyer. I denna anda ska jag här gå igenom fyra stycken drömsemestrar. De råkar alla vara tyska, men det är så klart ingen uteslutande lista: andra önskeresor som Rügen, Istanbul, cykelsemester i södra Sverige, och Boston står kvar. Men här är fyra idéer på göttiga resor.



1. Handbollsresa till Flensburg
Besk, besk öl, nordtysk kustromantik och handboll på toppnivå! När jag åkte tåg till Hamburg från Göteborg för två år sedan så åkte jag genom Flensburg, med en lång bit kvar till Hamburg, och slogs av hur enkelt det vore att ta sig till Flensburg om man ville det. Och med tanke på min försmak för nordtysk öl som Jever och Flensburger och för handboll så blev jag såklart sugen på en sådan resa.


2. Resa i Doktor Faustus fotspår


Thomas Manns klassiska roman Doktor Faustus från 1947 skildrar den modernistiske tonsättaren Adrian Leverkühns resa från en överambitiös (faustisk!) ungdom till genialt skapande till galenskap och död. I beskrivningar av den brukar alltid det faustiska temat - kompositören ingår en pakt med djävulen om att sälja sin själ för att få en förhöjd konstnärlig förmåga - betonas men Doktor Faustus är också en serie av briljanta miljöskildringar från Tysklands kulturella klasser mellan de två världskrigen, i en serie städer; Leverkühn flyttar från Halle till Leipzig till München, och det är de tre städerna som jag skulle fokusera på.


3. Resa i JS Bachs fotspår


Johann Sebastian Bach (1685-1750) är väl den "klassiska musikens" största namn, och utan tvekan den klassiska kompositör som jag lyssnat på mest och gillar mest, såväl kantater och större verk som b-moll-mässan som kammarmusiken. Han försörjde sig som musiker och kompositör hos adliga mecenater och i kyrkor, och jag tänker mig att man skulle kunna lägga upp en resa på de tre städerna Eisenach, där Bach föddes och växte upp, Weimar som är en klassisk kulturstad (Goethe!) och där Bach hade sitt första jobb som hovmusiker i sju månader 1703, och återigen var hovmusiker 1708-17, och så Leipzig där Bach var kantor i Thomaskyrkan 1723-1750.

Johann Ambrosius Bach, pappa till JS Bach

De här tre städerna tror jag skulle vara en göttig resa inte bara för Bach-kopplingarna utan också i största allmänhet: Weimar och Leipzig är två av Tysklands klassiska kulturstäder, och Eisenach är om inte det så åtminstone en liten stad (43 000 invånare) där Martin Luther bodde i två omgångar, där Bach föddes och där det tyska socialdemokratiska partiet SPD bildades 1869. I Weimar skulle man kunna kultursemestra i Goethes, Schillers och Bauhaus fotspår, och i Leipzig (525 000 invånare) gotta sig i vad New York Times 2010 rankade som topp 10 resmål i världen.

Südtribune på Westfalenstadion i Dortmund: kapacitet på denna läktaren är 25 000

4. Fotbollsresa till Dortmund
Südtribune är Europas största ståplatsläktare och Dortmund med 80 000 platser säljer slut på biljetterna vecka ut och vecka in; Ruhrområdet är ett av fotbollseuropas hjärtan. Själv har jag bara varit på Bundesliga-fotboll med Dortmunds värsta rival Schalke 04 i Gelsenkirchen och stödjer Schalke i ligan, men inte desto mindre vill jag någon gång åka till gulsvarta Dortmund och se hemmalaget spela.

"Fy fan, det är så äckligt med julöl bara" - öltest #9

Snön ligger vit på taken, och Längre inåt landet samlar nära och kära och provar ett urval av årets julöl för att vägleda eventuella läsare till att välja rätt drycker inför helgen.

Detta vårt nionde öltest i ordningen ägde rum i en källare på Ynglingagatan i Vasastan i Stockholm. Era tre bloggare var självklart där, dagen till ära dessutom förstärkta av Karin kommunfullmäktigeledamoten, Edvin bälgaspelstraktören, och John trumbullraren.

Snön stampades av stövlarna, pepparkakorna dukades fram, ljusen tändes, och till tonerna av Franska trion, Wham och Justin Bieber sköljde vi följande tio julöl genom våra strupar.



Åbro Sigill
Betyg: 2+, 3, 3, 3, 3, 3
Omdömen: "Vad mörk den är", "luktar skit", "blir sugen på julmust", "bra syra", "jos-aktig", "slank ner", "ale - Anchor Steam", "tunn", "behaglig"

Hibernation Ale
Betyg: 3-, 3+, 4-, 2, 3+, 3+
Omdömen: "Mikro", "Samuel Adams", "idealisk tomteandedräkt", "hade varit godare utan jul", "funkar året om", "för mycket information", "för mycket att läsa på Twitter", "räv"

Anchor Christmas Ale
Betyg: 2+, 2, 1+, 3-, 2, 2
Omdömen: "Parfym", "dansk syntet", "konstnärssjäl", "ett år gammal coca-cola", "fan vilken bra låt! [om Last Christmas]", "starkt", "kryddig", "syrlig", "saknar kropp", "mer surt än beskt", "kryddnejlika", "möglig apelsin", "någon jävel har satt kryddnejlika i grapefrukt", "lite mer lättdrucken"

Nynäshamn Mysingen Midvinterbrygd
Betyg: 1, 1, 1+, 1, 2-, 1+
Omdömen: "Luktar rök", "banan", "rökig banan", "rökt banan (barndomsminnen)", "fy fan vad unket", "sjunken roddbåt", "kanske funkar till sill", "JÄRN", "starkt - man blir full", "danskjävlar", "man drar sig för att dricka upp"

Mikkeler Santas Little Helper
Betyg: 4+, 4, 4+, 3-, 3+, 3+
Omdömen: "Luktar gott", "friskt", "välbalanserad", "hade man gillat julöl hade man gillat den här", "det här måste vara svenskt", "jag gillar det här, alltså gillar jag julöl", "stark som få-ån", "den vill väl", "pappa är full på ett bra sätt", "känns dyr", "mandel", "mindre citrus än genomsnittet", "spritig ton"

Sofiero Julöl
Betyg: 1, 1+, 2, 2-, 2, 2
Omdömen: "Luktar brödigt - Sofiero!", "luktar dåligt", "pissoar", "unket kiss", "travbana", "lättdrucken", "billigt", "äckligt", "smakar inte julöl! [positivt]"



Jämtlands Julöl
Betyg: 5-, 4+, 3-, 4, 4, 4
Omdömen: "Nu kom den där citrusen igen", "luktar precis som Sofiero", "den var godare", "det här var Samuel Adams", "det måste vara mikro", "passar bra till pepparkaka", "skulle kunna vara Jämtland", "man börjar vänja sig vid julölsgrejen", "len", "lite besläktad med gammeldansken", "har vi gammeldansk?", "ja", "har vi det?!", "ja!!", "vore konstigt om det här var Grebbestad", "man känner sig inte dålig i bihålorna", "det måste vara Nils Oscar"

Nils Oscar Julöl
Betyg: 1, 2-, 2+, 1-, 1, 2
Omdömen: "mm - julöl!", "luktar fan exakt likadant", "kaffe-kaffe-stout", "luktar inte så gott", "sötsur", "Samuel Fröler", "tänker mig att alla julöl ska smaka såhär", "jävligt deppigt om det här är Nils Oscar, om de tar 50 spänn för den här sörjan", "det är friskt", "hur fan är detta friskt?", "påträngande", "platt", "monoton", "som när ens värsta granne ringer mitt i maten", "den stör", "obehaglig beska", "äcklig från början till slut", "om det här är Nils Oscar ska jag gråta blod", "ett hyfsat minne"

Grebbestads Julöl
Betyg: 1, 1-, 2+, 1+, 1, 1-
Omdömen: "Jag känner ingen lukt", "inte jag heller", "ett mirakel", "tobak", "måste vara fulöl", "smakar inte alls som Nils Oscar", "skulle kunna vara Samuel Adams", "smakar vatten med smuts", "Grebbestad", "nu kommer huvudvärken igen", "billigt äcklig", "slöseri på öl", "ofrivilligt intetsägande", "det är det som är bra med den"

Samuel Adams Winter Lager
Betyg: 4, 3, 3-, 3, 3, 3-
Omdömen: "Frukt", "jag måste ta en större klunk", "rätt gott", "skulle kunna vara den perfekta introduktionen till julöl", "känns normal", "lättdrucken och behaglig", "om inte detta är Samuel Adams ska inte jag bada bastu idag", "den smakar Roslagsbanan", "LE - basist/livscoach/privatspanare", "inte särskilt god", "inte särskilt äcklig heller"

Köpenhamn: en reserapport och ett mikroöltest

Efter en långhelg i Nordens cykel-, smörrebröd- och mikrobryggerihuvudstad är man mör, men lycklig. Omväxlande väder, avslappnat tempo, flanerande stadsvandringar, wienerbröd och sist men inte minst fantastiskt resesällskap. Här kommer tre höjdpunkter:

Jaægersborggade
Denna hajpade gata är ett relativt nytillkommet vattenhål i den danska huvudstaden. Till och med DN har skrivit om den, och det var så vi fick upp ögonen för den. Framför allt lockade grötbaren Grød. I en liten vitmålad källarlokal en hav trappa ned från gatan serverar två unga män gröt, te och kaffe, och endast det. Inte en ciabatta eller latte så långt ögat når - det går inte ens att beställa en macka. Här är det gröt eller ingenting. Vi var hungriga när vi kom, och eftersom risgrynsgröten inte var färdig valde vi en råghavregröt med äpple, torkade tranbär och linfrö toppad med en sirapsaktig sås. Mjölk på gröten är det inte tal om. Vi slog oss ned vid lokalens enda bord, ett långbord hugget ur en massiv tall med barken kvar på sidorna, och Grød överträffade våra förväntningar. Himmelskt mättande och gott.

Kaffe och gröt - två av livets väsentligheter

Vi släntrade vidare längs Jaægersborggade, som bland annat också huserar en karamellfabrik, en kaffeconnaiseur-bar, ett non-profitkafé, bageri, gallerier, etc. Trevligt och ännu inte alltför gentrifierat.

Det nye Carlsberg glyptotek
Ett av Köpenhamns mest kända muséer, men jag vill ändå passa på att omnämna det här på bloggen. För tillfället står det nämligen värd för en väldigt sevärd utställning om Paul Gaugin. Genom en blandning av realia om Söderhavet och ett urval av Gaugins tavlor ges en inkännande och ganska gripande bild av hans konstnärskap. Gaugin hade trivts i Längre inåt landets sällskap: också han verkar ha brottats med ett andligt sökande och en hemlöshet i sin längtan efter civilisation och kultur å ena sidan och natur och ursprung å den andra. Den senare vann, och till slut tycks han hittat hem på en liten ö i Stilla Havet. En sevärd utställning.

Nørrebro bryghus
På denna supertrevliga brewpub strax norr om sjöarna i centrala Köpenhamn spenderade vi lördagskvällen med hemgjorda burgare, livemusik och ett litet improviserat öltest. Till tonerna av Cigarettes and Alcohol inmundigade och betygsatte vi följande fyra av bryggeriets öl:

Bombay Pale Ale
Betyg: 4
Omdömen: "Skogstjärn", "nationalromantik", "vinden blåser", "sus över ängarna", "distraherad av skogsrå"

Rugporter
Betyg: 4- (2+ mot slutet)
Omdömen: "Kaffe", "omogen växtbeska - aloe vera", "karamellpuss", "potatis", "luktar fanimej jäst och knäckebrödsbak", bastant skum", "det är ju vackert alltså", "connemarasvärta", "skogaholmslimpa i nedsmält form", "håller inte i längden", "nu smakar den sur kaffesump"

Dansk rågöl - går ut hårt men håller inte hela vägen över mållinjen

New York Lager
Betyg: 3
Omdömen: "Doftar smör", "saffransbulle", "rik", "emo", "juice - äppeljuice"

Ceske Böhmer
Betyg: 3+
Omdömen: "Bra pilsner!!!", "fruktig", "bra efterfestöl", "lite ÖL - inte så mycket mer", "luguber"

Brewpub!!!!

Efter att vi tappert testat oss igenom denna del av brygghusets sortiment vidtog ett livegig med det unga danska popbandet Le Clé och deras lika unga eller yngre fancrowd bestående av devota kompisar och kompisars kompisar. Gud, vad hade jag inte gett för att vara en del av det gänget när jag själv var sjutton. Jag har sällan sett ett sådant röj på en popkonsert. Flickorna skrek sig hesa och pojkarna headbangade så kepsarna flög åt alla håll. Såsom nyss fyllda trettio tog jag det säkra före det osäkra och höll mig lite i bakgrunden. Man vill ju inte komma hem från Köpenhamn med en redig nackspärr som enda souvenir.

Kepsar, tomtebloss och ett jävla ös

Och som om inte detta vore nog: utanför Tivoli såg jag mitt livs andra virkade bandana bäras av nån slumpmässig dansk fashionista. Nu har den alltså tagit steget över Atlanten från San Louis Obispo till Köpenhamn - hetaste stiltipset för pre-spring 2012?

Nordstan

Jag såg häromkvällen ett avsnitt av SVT:s nya dokumentärserie Nordstan, som jag först felaktigt uppfattade som någon slags dokusåpa. Tvärtom mot vad jag befarat och trott visade det sig vara en väldigt fin och inkännande dokumentär om de människor som befolkar norra Europs största varuhus, företrädesvis de på samhällets skuggsida. Soundtracket görs av Lil-favoriterna Franska Trion, som för övrigt underbart nog nyss släppt en julskiva. Oerhört sevärt, du hittar den här!

Linnea Olsson - Dinosaur

Som många av er inte missat har Program 3 på Sveriges Radio denna vecka sänt live från en glasbur på Gustav Adolfs Torg i Göteborg för att på så vis samla in pengar som skall finansiera flickor i utsatta länders skolgång. Vackert så. Längre inåt landet låter den nepotism som även tidigare under året gått att skönja återigen visa sin nuna i och med följande konstaterande; Linnea Olssons framträdande tillhör tveklöst höjdpunkten av detta spektakel! Hennes soloskiva släpps i februari 2012, och att döma av det vi fått höra hittills kommer det att bli ett av nästa års höjdpunkter. Håll till godo med följande klipp så länge:

Svenskans vackraste ord

sidledsförflyttning
källarskott
smuggelspel
sprattelgubbe
kullagerfint

...som uttalade av Claes Hellgren

Guilty pleasures, #3: Volbeat

"Den brylkrämade frontfiguren Michael Poulsen berättar stolt att hans band Volbeat just knuffade ner Robyn från förstaplatsen på den svenska albumlistan. Ett fullsatt Hovet jublar. Det känns symboliskt. Hur stor Robyn än blir, hur bra koll vi svenskar än tror oss ha på electro och balla klubbhybrider, är vi innerst inne en nation av raggare.

Om ett band lyckas förena den rörelsens ölmagade femtiotalsromantik med den lika folkliga hårdrocken har de funnit nyckeln till många svenska hjärtan. Det underlättar att Volbeat fyller låtarna med den sortens 'whööö-hööö'-körer som de flesta människor börjar skråla efter en halv dunk hembränt.

Likt klädkedjor som JC och Carlings har Volbeat också lyckats exploatera, och svenni­fiera, den tidigare sympatiskt underjordiska rockabillykulturen – raggarnas snobbigare kusiner. Danskarna får tatueringar, turn­ups och Elvislugg – attribut som många betraktar som odödliga – att plötsligt bli töntiga."

Fredrik Strage recenserar Volbeat i DN 11 oktober 2010



Jag gillar Volbeats schlager-melodiösa brölrock, som verkar falla i hårdrock-facket - de spelar på Metaltown-festivalen i Göteborg, till exempel - men antagligen mer på grund av att hårdrockare gillar Volbeat också, än för att Volbeat i sig är hårdrock. Det finns, som Fredrik Strage konstaterar i recensionen som citeras ovan, en underström av trallpunk i deras musik och det gillar jag förstås, men framför allt är det nån slags rockabillyromantisk hårdare rock med en "ful" mansröst, en brölare åt James Hetfields håll men utan tyngden.

Och det är just brölet jag är intresserad av här: det känns som en väldigt viktig beståndsdel i att göra Volbeat till "låg" musik. Jag har ingen förklaring till varför det är så men jag tror att det finns nån slags Susan Faludisk förklaring om manlighet och kulturellt kapital att göra där.

I alla fall så har Volbeat gjort många grymma låtar!

LiL goes tumblr, 2: LiL hoppar på Ryan Gosling-tåget

.... och när jag ändå håller på och bildbloggar så vill jag återigen låtsas vara tumblr-bloggare och reblogga en bild, ur höstens för mig rätt obegripliga Ryan Gosling-tumblr-trend:

från Biostatistics Ryan Gosling!!!

Och anledningen till att hunken Gosling blir aktuell för LiL i det här fallet är så klart: t-shirten! STEVE.

(andra anmärkningsvärda modedetaljer: strumplösa loafers. Hundens strumpa!)

Habitus

Ett spöklikt lugn vilar över Längre inåt landet. Kanske är vi alla för upptagna med att lyssna in oss på de olika versionerna av Bachs Juloratorie - inklusive den med Regensburger Domspatzen under ledning av påvens bror, präst-dirigenten Georg Ratzinger, förstås -för att ha tid med att blogga. Kanske förbereds mansrollsstudiecirklar 24/7, eller kanske läggs tiden och uppmärksamheten på spinning och handbolls-VM.

I vilket fall som helst så är detta ett tillfälle så gott som något för att ladda upp ovanstående härliga bild ur Pierre Bourdieus mastiga sociologiklassiker Distinktionen från 1979. Den handlar enkelt uttryckt om sambandet mellan socioekonomisk status/klass och smak, och hur vi urskiljer oss från varandra och från och till de vi vill och inte tillhöra genom att gilla respektive avfärda "rätt" saker. Bourdieu har redan spökat här på bloggen i inlägg om ölställen och fotbollsklubbar, så han och hans begrepp habitus förtjänar ett eget inlägg, som en del av den stora konversation som är LiL.

Hur hade en motsvarande karta till den som vi har ovan för 1970-talets Frankrike sett ut för Sverige idag? Till exempel: är öl också idag i vårt land varken höger eller vänster, varken starkt ekonomiskt eller kulturellt kapital, medan bubblande vitt vin är samma fast mer till höger politiskt? Är dragspel verkligen mer höger än vänster? Och borde inte whisky vara längre högerut? Att cykelsemestrar är rätt bra ekonomiskt kapital och ännu bättre kulturellt torde det dock inte råda någon tvekan om..

---
Och ett kul perspektiv på highbrow, middlebrow och lowbrow i USA från 1850-talet till 1950-talet kan man få här.

Owe Thörnqvist på Rival 20/11 2011

Owe Thörnqvist är en levande boogielegend inom svenskt musikliv, och igår hade jag äran att få bevittna turnéavslutningen på höstens turné "E Ba JA Ba åsså Ni Ba" (sic). 82 år ung är Owe still going strong och uppvisar en imponerande vital upplaga av sig själv. Det blir mycket botaniserande i och kring Owes liv, både som artist och människa, och själva musikframträdandena blandas med långa utläggningar, bildspel och filmklipp. Jag kommer osökt att tänka på programförklaringen av Bosse Parneviks tv-program "P som i Parnevik" från 1993 som löd:

Ett program AV Bosse Parnevik, MED Bosse Parnevik, OM Bosse Parnevik, KRING Bosse Parnevik och framför allt FÖR Bosse Parnevik.

Byt ut namnet Bosse Parnevik mot Owe Thörnqvist och ni har en adekvat programbeskrivning av "E Ba JA Ba åsså Ni Ba".

Owe som ung

Som relativt oinsatt inom ämnet Owe Thörnqvist får man alltså en rågad skopa information, och det är lätt att inse att mannen är en stor talang och väl värd sin status som legendar inom svensk underhållning. Han sjunger bra, drar dåliga ordvitsar, spelar fantastiskt bra munspel och fyrar liksom i förbifarten av ett välformulerat solo på vibrafon på ett utmärkt sätt. Att han har skrivit otroligt mycket musik framkommer också det, programmet är brett och innehåller visor, kupletter, boogie, jazz, rock'n'roll och country. Dock blir det emellertid stundvis något för mycket information, som exempelvis det talade partiet i den för övrigt mycket vackra balladen "Genom dina ögon", där Owe i detalj redogör för sina ögonskador och dess latinska titlar.

Hillevi Rombin

Ont om damer verkar den gode Thörnqvist inte ha haft, och han skäms inte för att kokettera över hur han har förvärvat en handfull av dessa, däribland fd miss universum Hillevi Rombin och hans nuvarande kvinna Berit Gullberg. Personligen blev jag något förvånad över den höga halten av erotik i hans sånger, men att han på sin ungdoms tid var sedd som en rebell är idag ändå svårt att greppa med tanke på den oerhört käckt godmodiga stämning som råder i de allra flesta sånger. En annan sak som överraskar är hur uppdaterad den gamla rockaren är, han talar nästan otvunget om facebook och ipad 2 och lyckas till och med klämma in en nyskriven vers om Carema-skandalen, som uppdagats så sent som i veckan.

På det hela sammantaget måste man konstatera att Owe med orkester levererar en gedigen underhållning en kulen söndagskväll, och få om någon i den bedagade men månghövdade publiken verkade vara beredd att invända mot detta.

Om musik i allmänhet och Brian Blade Fellowship i synnerhet

När man som jag konsumerar, spelar och skriver musik i stort sett varje dag är det några frågor som dyker upp med jämna mellanrum. Vad är det som gör att man gillar viss musik och inte annan? Vad skiljer en bra låt från en dålig? Självklart finns det inget entydigt svar på detta eftersom det är en högst subjektiv upplevelse att lyssna på musik, men trots detta finns det objektivitet att skönja. Vad är det som gör att fler människor berörs av Beach Boys "God Only Knows" än av Tommy Nilssons "Vill du ha sex med mig"? Frågan kan tyckas raljant men jag är faktiskt allvarlig; vi talar här om två låtar skrivna med ett åtminstone jämförbart mått av seriositet, även om den förstnämnda kanske siktar något högre, som båda är framförda med innerlighet och känsla. Av "God Only Knows" får jag svindlande känslor av evigheten, universum och alltings förgänglighet, medan Tommys låt ger mig illamående och obehag. Som sagt är detta en subjektiv upplevelse, men jag är övertygad om att en övervägande majoritet av en tänkt testpanel skulle hålla med mig, kanske inte just om att man blir illamående av sex-låten men åtminstone om att Brian Wilsons låt håller högre verkshöjd. Men hur kan man egentligen komma fram till något sådant när det handlar om toner och ord som är satta tillsammans i ett sammanhang (popmusik) där det egentligen inte finns något uttalat rätt eller fel? Frågan är naturligtvis något naivt formulerad och jag har egentligen inga svar att ge, men jag tycker det är en oerhört intressant diskussion. När man jobbar med musik känner man ofta en instinktiv skillnad mellan det som funkar och det som inte alls känns bra, trots att det skulle vara nästan omöjligt att sätta ord på vad som skiljer det ena från det andra.

Med denna något svamliga inledning avklarad är jag så framme vid huvudämnet för detta inlägg, som handlar om musik jag tycker oerhört mycket om. Jag talar om Brian Blade Fellowship.

Brian Blade och hans Fellowship

Brian Blade (född 1970) är en amerikansk trumslagare som har varit en av den moderna jazzens främsta namn i snart 15 år, och som har samarbeten med bland andra Wayne Shorter, Joshua Redman, Herbie Hancock, Brad Mehldau, Chris Potter och Joni Mitchell på meritlistan. 1998 bildade han tillsammans med pianisten Jon Cowherd bandet Fellowship, som förutom Blade själv på trummor då bestod av Marvin Butler och Myron Walden på saxofoner, Dave Easley på pedal steel och Chris Thomas på bas. Till bandets andra skiva "Perceptual" (2000) förstärktes manskapet med den briljanta gitarristen Kurt Rosenwinkel, och det är just den plattan som jag tänkte skriva lite om. Faktum är att det är en av de skivor jag lyssnat mest på någonsin.



Det är något med Brian Blades musik som samtidigt inspirerar mig och berör mig på djupet. Musiken har rötter i den amerikanska jazztraditionen men är inspirerad av både pop och country och där möts tre av de genrer som jag tycker allra mest om. Låtarna är väldigt långa och består ofta av sviter av flera kompositioner som flyter in i varandra. Det är oerhört välskrivet, välarrangerat och väl utfört, låtarna är oftast svindlande vackra men ibland hårt svängande, och just hur de olika delarna hänger ihop bidrar till att summan av allt detta blir större än de enskilda beståndsdelarnas värde. En av de mer slitna klyschorna när det gäller att beskriva modern jazz som påverkats av pop och rock är att 'gränsen mellan komposition och improvisation suddas ut', en klyscha som jag tycker om och som aldrig har varit sannare än i det här fallet.

Blade himself

Alla låtar på skivan är fantastiska, och det är inte något jag bara slänger ur mig utan något som jag har kommit fram till efter år av uppmärksam lyssning. Det finns så mycket att upptäcka, förutom de vackra melodierna så finns det så många små stämmor och bakgrunder som man lätt missar vid de första genomlyssningarna, men som bidrar till att bibehålla en stark riktning i musiken genom hela albumet. Just hur de olika delarna obemärkt glider in i varandra, som exempelvis hur ett glödande pedal steel-solo överlappas av en liten upprepande fras i saxofonerna som sedan leder in till nästa del, är det unikt starka med den här musiken. Att allting kryddas av gästspel av två av mina absoluta favoriter Daniel Lanois och Joni Mitchell gör inte heller saken sämre. Alltsammans är inramat av Brian Blades fullkomligt fantastiska trumspel; jag lovar att det hade varit en stark upplevelse att bara lyssna på trumspåret från hela plattan!

Bästa låten, om man nu nödvändigtvis måste välja ut en sådan, är "Crooked Creek", som börjar med ett tassande gitarkomp i 5/4-takt, varpå trummor, steel-gitarr och piano fyller i innan temat börjar. Snart växer den inledningsvis vackra och återhållsamma melodin till ett storslaget crescendo som leder in till ett styggt svängigt gitarrsolo av Kurt Rosenwinkel, innan Dave Easley tar över ledartröjan med ett av de märkligaste och mäktigaste pedal steel-solon jag någonsin har hört. Saxofonbakgrunderna som kommer in efter hand hjälper till att bygga upp en episk stämning, och efter att bandet har kokat ett tag tas allting ner och det inledande temat upprepas. När man tror att låten snart är slut leder ett pianointerlude in till ett altsaxofon-solo av Myron Walden som efter en försiktig inledning bygger upp till ett nytt mäktigt crescendo där Brian Blade smiskar trummorna som aldrig förr, innan en glimrande coda rundar av hela stycket och lämnar lyssnaren skakad och urblåst.

För att knyta an till inledningen så tror jag att det är en kombination av en mängd saker som gör att jag aldrig tröttnar på "Perceptual". Först och främst är det naturligtvis de vackra melodierna och de starka låtarna, men dessa blir så mycket starkare av de snygga och smarta arrangemangen, som i sin tur blir så mycket starkare av det förnäma framförandet, och att samtliga musiker är otroligt skickliga på sina instrument. Allt detta sammantaget tror jag ändå att det som verkligen gör att den här skivan sticker ut är stämningen. Oavsett vilken låt man talar om så är det en väldigt specifik stämning och känsla som genomsyrar hela skivan, och som får mig att ögonblickligen minnas den gång då jag hörde den för första gången. Just den här unika stämningen, smaken, färgen, eller vad man nu skall kalla det, gör att jag aldrig slutar att återvända till den här plattan, och utan den hade de enastående enskilda prestationer och vackra melodier som "Perceptual" består av inte alls varit lika berörande.

---

Bonus: Brian Blade Fellowship framför Evinrude-Fifty (Trembling) live 1998

Vandlighet

Van visar var det andliga rockskåpet ska stå med den här rökaren som på skiva - Common One från 1980 - är femton minuter lång. En rockdikt (?) om Coleridge och Wordsworth som får feeling uppe i Lake District.

"Can you meet me in the country
In the summertime in England
Will you meet me?
Will you meet me in the country
In the summertime in England
Will you meet me?
We'll go riding up to Kendal in the country
In the summertime in England.
Did you ever hear about
Did you ever hear about
Did you ever hear about
Wordsworth and Coleridge, baby?
Did you ever hear about Wordsworth and Coleridge?
They were smokin' up in Kendal
By the lakeside
Can you meet me in the country in the long grass
In the summertime in England
Will you meet me
/.../"

Den frispråkige LO-ombudsmannens inre vandring

Olle Sahlström, Gå hem (Atlas, 2011)

Häromveckan kom jag över en bok som sällsynt väl passar in på vad jag har försökt göra här på LiL de senaste åren. Jag har ju blivit intresserad av - andlighet. Nej inget religiöst, jag ser mig som ateist, men en sekulär andlighet. Jag har bloggat om Van Morrisons och Uffes andliga sökande och intresset har inte avtagit. Vi skojar mycket om det här med andlighet så klart, för det är ju svårt att ta "andlighet" på allvar, men det finns också något ärligt menat och känt i det hela. Och så nu härförleden i Stockholm så kom jag över en bok som kombinerar min fascination för andligt sökande idag med min fascination för fackföreningsrörelsen: den tidigare LO-ombudsmannen Olle Sahlström, som har skrivit böcker om den patriarkala traditionen i arbetarrörelsen såväl som om Transportarbetareförbundets globaliseringsstrategier, har nu skrivit en bok om sitt andliga sökande!

Närmare bestämt har Sahlström, som för några år sedan lämnade arbetarrörelsen efter ett liv av aktivism, skrivit en bok utifrån tre (pilgrims-)vandringar i Frankrike och Spanien. Det är anteckningar från vägen och pauser, med tankar om hans liv, om politiken, och framför allt om det andliga och specifikt kristna sökandet. Sahlström karaktäriserar sig själv: "Jag är en pilgrim och har varit det sedan många år utan att förstå det."

Det parti i boken som jag kanske tycker passar allra bäst in på hur jag själv tänker kommer - och det känns bisarrt att säga det - från läsningen av en karmelitmunk och katolsk präst; sittandes i en kyrka läser Sahlström Wilfrid Stinissen och reflekterar:

"Jag stannar här under förmiddagen. Sitter i ett av sidoskeppen och läser Wilfrid Stinissens bok 'Kristen djupmeditation'. Genom att människan är bunden vid jorden, skriver han, 'står hon i tiden'. Hon flyger inte över jorden, hon går på den, steg för steg. Hon bör därför erövra världen och sig själv, bit för bit, ögonblick för ögonblick, i tiden.
Samtidigt som vi är bundna vid jorden och i tiden genom vår dödlighet, är vår horisont också oändligt vid, fortsätter Stinissen. Vi kan med vår tanke omfatta hela universum. Och vi är förmögna att uppfatta ett evighetsperspektiv. Det innebär att vi tvingas uthärda och acceptera en 'existentiell spänning' i våra liv; i tiden och rummet tar vi steg för steg. Men på den obestämda längtans nivå söker vi efter helhet, mening, fullhet. Därför kan vi aldrig riktigt bli helt tillfreds.
När jag nu går kan jag också, i vissa stunder, förena ögonblickets skärpa, närvaron mitt i steget, med en känsla av evighet. Stunden utmed vägen står i förbindelse med något annat, bortom tid och rum. Något jag berör och som berör mig, men som jag inte kan sätta ord på.
Vandringens sällhet."

Jag tror inte att man behöver vara kristen/troende i allmänhet för att kunna hålla med om värdet av en sådan karaktärisering: å ena sidan ens ytterst ändliga, markbundna liv, å andra sidan ens förmåga att föreställa sig det oändliga; spänningen däremellan. (Jfr Dickinson: "the brain is wider than the sky".) Och även om man inte är troende, och det tycker jag inte att man ska vara, så måste man på något sätt tampas med denna spänning: förtiga den kanske, men åtminstone för min egen del skulle en sådan strategi inte fungera.

Spänningen mellan mondänt och andligt framkommer också i mer banal form i följande passage som i sin lite tonåriga trotsighet jag ändå tycker är fin:

"Thviers. Den lilla staden högt uppe på kullen har inte vaknat. Yrvaket läser jag av min mobiltelefon, under dagen och natten är den alltid avstängd. Ligger där och bläddrar sömnigt bland sms:en.
Det är 'Wanjakris', 'Monakris', facklig och socialdemokratisk kris. Och jag hör de välbekanta ropen, långt där borta någonstans, som från en annan värld. Radio, teve och tidningar vill att jag ska uttala mig. Analysera krisen. Men jag säger nej.
Jag har en annan väg att gå."

Jag har kommit på mig själv - och jag har en del vänner som är ytterst politiskt aktiva, "politiker" t o m - på sistone att åtminstone någon gång referera till politiken som "andefattig". Och det tror jag att den är, och att den också i någon mån bör vara. (Fan ta intellektuella skönandar som även i och från politiken värderar poesi högre än reella resultat för jämlikhet och frihet.) Denna andefattighet gör också att idén på en människa som är blott politiker, en ren politiker, är så skrämmande: en nihilistisk (ett ord till som jag börjat använda som värdeord!) röstmaximerare vars hela referensvärld utgörs av dagens slaskpress med deras opinionsmätningar och påståenden om vad "medelklassen vill ha".

Mitt andliga intresse är tunt. Det uttrycker sig mest i form av Van Morrison-lyssnande, skogspromenader på söndagar och amatöristiska försök till mindfulness. Och jag är glad så länge det är så. En sekulär, Uffeistisk motsvarighet till Sahlströms:

"Min kyrka finner jag på vägarna. Och jag skulle önska att mässor kunde äga rum där. Vid vägkanten, i en skogsdunge, på en äng, på torget i en by. Hemma hos någon som bjöd in oss att delta.
Dit skulle jag skynda."

"känslan av att inte behövas gav mig en hård spark"

Om Ulf Lundell är man 1.0 så är DLK:s Mart Hellgren minst man 1.5; efter Uffes odlande av myten om den oberoende, starke mannen som inte behöver nån kommer DLK med den i nyliberalismens tider mest geniala svenska låttiteln, den ironiska: "Vem behöver nån som behöver nån?"

"hård helg, jag hade varit i göteborg
nu var jag hemma, och ensamheten strök mig på min kind
jag ringde runt, men vad var det jag ville?
jag borde varit lycklig, men jag kunde inte det då
känslan av att inte behövas gav mig en hård spark

var glad och stark, var glad och stark
för vem behöver nån som behöver nån?
(x3)

/.../
jag har ju musiken och musiken den är jag
ny dag, men när publiken har tröttnat
vem ska ge mig självförtroende då?
känslan av att dansa på slak tråd ger mig ingen nåd

var glad och stark, var glad och stark
för vem behöver nån som behöver nån?
(x3) /.../"

Uppdatering: frisyr

Nu tycker jag att det är dags för ett skamlöst självupptaget modeblogginlägg igen. Det handlar såklart om den ständiga frågan om frisyr.

Jag bloggade i våras om några frisyrförebilder jag hade då, och nu är det dags för en status på hur det går. Jag har numera, ungefär, ett mellanting av följande frisyrer:

Gibson

Dylan

Stone

Rogen


Bra eller dåligt? Det får framtiden utvisa, men jag trivs med min frisyr och än så länge är de positiva kommentarerna något fler än de skeptiska blickarna. För jag antar att det trots allt syns på mig vartåt det hela barkar:

Bra sno stilen-inspiration med Nerd Boyfriend

På en "sno stilen"-modeblogg, visst vill man då ha såna här goa popkulturella referens-stilar att inspireras av:

Frasier Crane i Cheers

Sidney Poitier med Gene Wilder och Richard Pryor

Jack Nicholson

Dessa hittar man på den lysande bloggen Nerd Boyfriend! Kombinationen av härliga popkulturella inspirationskällor och bra koll på vad för kläder som finns att köpa därute gör NBF til en riktig höjdare. Men jag väntar fortfarande på att de ska börja ta med gamla CSNY-omslag...

Kathleen Edwards på Annexet 4 november 2011

Gör det igen för oss Kathleen Edwards! Det var den tanke som gick på repeat i min hjärnas rostiga rullbandspelare efter kanadensiskans magiska gig i Stockholm i fredags.

Det är en skam att hon bara gavs en ynka halvtimme att breda ut sin vackra singersongwritermelankoli över. Men är man uppvärmningsakt till Bon Iver får man tydligen inte mer än så.

Vi var en tapper och entusiastisk skara rutiga skjortor som samlats framför scen i Annexets opersonliga flyghangar till konsertlokal. Kathleen Edwards var på ett strålande humör, lycklig över att vara tillbaka i Stockholm sa hon. Tillsammans med två kompmusiker broderade hon ut sina på skiva ofta relativt ordinärt producerade men oerhört välskrivna låtar till ett skirt täcke av lunkande, avskalade toner av fiol, steel guitar och sin fantastiska röst. Jag kan/minns bara vissa låttitlar, som fina Six O'clock News från debuten Failer från 2003 och magiska Bon Iver-proddade Change The Sheets, men det känns inte heller så viktigt. Det var helheten som var styrkan.



Och alltmedan publikhavet växte framför scen tilltog konserten i intensitet och i den avslutande låten var Annexet som vax i hennes händer. Jag längtade efter mer, och jag längtade bort till kanadensiska småstäder, skogar och landsvägar.

Och som tur är kommer hon att göra det igen för oss - Kathleen Edwards kommer till Sverige på en egen turné våren 2012. Vi ses på Nalen den sjunde mars, Kathleen. Vi längtar!

Proustpassager, #2: vi liknar inte byggnader som man kan öka på med stenar utifrån

LIL:s serie Proustpassager fortsätter med ett resonemang ur del 2, I skuggan av unga flickor i blom. Det handlar om ett av PSEDTSF:s stora teman, nämligen Marcels vilja att bli konstnär (närmare bestämt författare), och funderingar om hur man blir en sådan. Jag kommer säkerligen att återkomma till några av resonemangen om konstnärskapet - vad baron Charlus fäbless för dammode säger om vilken stor författare han hade varit, och hur hushållerskan Françoise arbete med en köttgryta inte står Michelangelos skulpturer efter i komplexitet, osv - men denna gång utgår funderingen ifrån Marcel själv och hans inre arbete, inte från potentiella konstnärer som Charlus och Françoise eller någon av de många faktiska konstnärer som befolkar boken: violinisten Morel, tonsättaren Vinteuil, författaren Bergotte eller målaren Elstir.

stranden i Cabourg, den badort som stått modell för romanens Balbec

Marcel är ung, i övre tonåren (?) och spenderar sommaren på (den fiktiva) badorten Balbec i Normandie. Han har blivit vän med en grupp tjejer, titelns "unga flickor i blom", och har ett livligt socialt liv. I dagens passage funderar han över strategier på hur han ska kunna bli en stor författare, och motsättningen som han ställer upp är: umgås med vänner i ytligt prat, eller utforska sin egen inre värld? I Proust är varje individ till synes oändligt komplicerad och mångfasetterad; att känna sig själv är ett svårt projekt såväl eftersom man ständigt förändras som att man, enligt Proust, har än större anledning att ljuga för sig själv än för andra. Så även om jag kan tycka att detta solipsistiska utfall är oväntat, och knappast något som Proust skulle kunna skriva under på (betänk att det är en mycket ung Marcel som tänker i denna passage), med tanke på den oerhörda materialinhämtning till PSEDTSF som verklighetens Proust sysslade med innan han isolerade sig och gick upp i sitt skrivande, så är detta ingen isolerad eller obegriplig passage i Proust.

Here goes:

"De människor som har möjlighet att leva för sig själva - det vill säga konstnärerna, och visserligen var jag ju sedan länge övertygad om att jag aldrig skulle kunna räknas till dem - är också förpliktade att göra det, och vänskapen är ett avsteg från denna plikt, ett uppgivande av det egna jaget. Till och med de samtal som utgör vänskapens uttrycksmedel är ett ytligt prat där man inte har något att inhämta. Man kan prata ett helt liv utan att någonsin göra annat än att i oändlighet upprepa ögonblickets tomhet, men under konstnärens skapande i ensamheten tränger tanken inåt, på djupet, den enda riktning som inte är spärrad och där man, visserligen med större ansträngning, kan nå fram till ett resultat av verkligt värde. Och vänskapen är inte endast värdelös liksom konversationen - den är dessutom förödande. Ty människor som utvecklas efter enbart inre lagar kan inte undgå att känna leda i sina vänners sällskap, det vill säga när de lever på ytan av sig själva i stället för att fortsätta sin upptäcktsresa på djupet - och denna känsla av leda tvingas man av vänskapen att söka utplåna så snart man åter är ensam; man påminner sig med rörelse de ord ens vän yttrat och vill övertyga sig om att de har något väsentligt att ge en. Men vi liknar inte byggnader som man kan öka på med stenar utifrån, utan träd som ur sin egen sav hämtar näring till nästa knöl på sin stam, till sitt lövverks översta våning. Jag lurade mig själv och avbröt växandet i den enda riktning i vilken jag verkligen kunde utvecklas och vara lycklig, då jag lyckönskade mig till att vara älskad och beundrad av en så god, intelligent, och eftersökt person som Saint-Loup, och när jag inriktade min intelligens inte på mina egna dunkla intryck som det egentligen varit min plikt att reda ut, utan på de ord min vän yttrade." (s 532f)

Här finns några formuleringar som jag verkligen tycker om:

"Man kan prata ett helt liv utan att någonsin göra annat än att i oändlighet upprepa ögonblickets tomhet"

"vi liknar inte byggnader som man kan öka på med stenar utifrån, utan träd som ur sin egen sav hämtar näring till nästa knöl på sin stam, till sitt lövverks översta våning"

Som sagt så håller jag nog inte helt med om andemeningen i passagen; även om ytligt prat som går runt, runt är frustrerande så tror jag att det, även inom På spaning, finns mer av den sociala samvarons betydelse för det konstnärliga skapandet än vad som framgår här. Men som en pusselbit - även om det är en opassande o-dialektisk metafor - i den proustska konstdiskussionen är det ändå en göttig och fascinerande passage.

Gillian Welch på Cirkus 2 november 2011

Åh fy FAAAAN vad bra.

Det var de fem orden som gång på gång malde i min hjärna klockan 22.35 igår kväll, när maratonspelningen med amerikanska duon Gillian Welch var över.

Trogna läsare av den här bloggen vet att vi skrivit om Gillian Welch flera gånger tidigare, så förväntningarna hos er korrespondent var höga när han tog Djurgårdsfärjans sista tur från Slussen till Gröna Lund. Ett potpurri av låtar från duons fem fantastiska plattor surrade i huvudet och var ett perfekt soundtrack medan vi klöv neonljusen som speglades i den mörka saltsjön.

Efter en inledande besvikelse i form av att er korrespondents kamera inte fick följa med in i konsertsalen, började giget. Första set var lovande men lite trevande. Lejonparten av låtarna kom från GW:s senaste alster The Harrow and the Harvest, men vi bjöds också på pärlor som Orphan Girl från debutplattan Revival, och superhitten I Want To Sing That Rock n' Roll mest känd från soundtracket till Coen-filmen O Brother Where Art Thou. Publiken var nästan misstänkt entusiastisk.

Andra set byggde vidare på den solida uppladdningen från första, och kvalitets- och intensitetskurvorna steg exponentiellt kring varandra som en DNA-spiral in i himlen. Vi togs med från en fantastisk specialversion av Six White Horses med hambone-dans av Gillian, över en helt knäckande Revelator med en David Rawlings i absolut världsklass som bland annat citerade Princes Purple Rain i sitt typ fem minuter långa gitarrsolo ("det bästa gitarrsolo jag hört i hela mitt liv", sa yrkesbasisten Fredrik efteråt), till avslutningen med en gåshudsframkallande Caleb Meyer och de två slitna örhängena Jackson av Johnny Cash och Jefferson Airplanes White Rabbit (!!!!!) som i GW:s versioner blev som helt nya låtar. Och publiken? Ja, vad ska man säga. Kollektiv orgasm.



Så till några slutsatser dagen efter. Gillian Welch och David Rawlings behärskar ett makalöst brett register. Hela vägen från ett mycket finkänsligt, lågmält och vemodigt uttryck till ett rent djävulstecken-och headbang-framkallande rock n' roll-sound. De har en fantastisk personkemi som verkligen smittar av sig på publiken och sannolikt är en väldigt viktig beståndsdel i deras konstnärskap. Och de har inte minst en låtkatalog av Guds nåde, en tidlös, outslitlig och stundtals bibliskt tung skara sånger som verkligen bränner sig fast i lyssnaren.

I korthet: den andra november 2011 var en sinnesutvidgande kväll.

Proustpassager, #1: som en sten runt vilken snön har samlats

Jag håller sedan flera år tillbaka på med att läsa om Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, som jag läste för första gången 2002-2003. I och med att jag redan läst den en gång, och gör rätt så omfattande anteckningar som ligger i böckerna, så kan jag nu läsa sporadiskt och hoppa in i oktober på en sida som jag slutade läsa på i april. Anteckningarna blir delvis för att hålla reda på handlingen och personer som introduceras, men också för att kunna återfinna favoritpassager.

Just såna passager får bli tema för en ny serie här på bloggen: Proustpassager. Eftersom jag nu håller på med att läsa om del sex, Rymmerskan, så börjar jag med ett stycke därifrån. Det är taget från när berättaren Marcel visar en bild på sin flickvän Albertine för sin gamla bästa vän Robert Saint Loup, som är militär och inte träffar Marcel så ofta. Passagen handlar om Roberts brist på förståelse för Marcels - förvisso galna - kärlek till Albertine, och exemplifierar på ett tydligt sätt ett av Prousts stora teman: hur varje människa lever i sin egen psykologiska värld och inte alls behöver ha gemensamma referensramar med omgivningen, vilket allt som oftast dömer försök att förstå varandra att misslyckas. Robert är inte imponerad av Albertines fotografi:

"'Hon måste vara underbar', fortfor Robert, som inte märkte att jag räckte honom bilden. Plötsligt upptäckte han den och tog den ett ögonblick i sina händer. Hans ansikte uttryckte en häpnad som gränsade till bestörtning. 'Är detta den flicka du älskar?' sade han slutligen i en ton där förvåningen dämpades av fruktan att förarga mig. Han gjorde ingen kommentar men hade anlagt den förnuftiga, försiktiga, och ofrånkomligen något nedlåtande min som man får inför en sjuk vilken hittills varit en högt begåvad man och en nära vän men inte längre är något av detta emedan han drabbats av galenskap och talar om en himmelsk varelse som uppenbarat sig för honom, och fortsätter att se denna varelse där man själv, som är vid sunda vätskor, inte kan upptäcka något annat än ett duntäcke. Jag förstod genast Roberts häpnad, ty det var samma häpnad som åsynen av hans älskarinna hade väckt hos mig, med den enkla skillnaden att jag i henne funnit en kvinna som jag redan kände, medan han trodde sig aldrig ha träffat Albertine. Men skillnaden mellan vad den ene och den andre såg hos en och samma person var säkerligen lika stor. Den tid var långt borta, då jag i Balbec så sakta hade börjat komplettera mina synintryck med smak- lukt- och känselintryck när jag såg på Albertine. Sedan dess hade djupare, ljuvare och mer obestämbara förnimmelser tillkommit, och därefter också smärtsamma. Kort sagt, Albertine var, på samma sätt som en sten runt vilken snön har samlats, endast själva utgångspunkten för en jättelik konstruktion där mitt hjärta ingick som en del. Robert, som inte kunde se alla dessa skikt av förnimmelser, uppfattade endast en skärva, som däremot var bortskymd för mig. Vad som bringat Robert ur fattningen när han fått syn på Albertines fotografi var ingalunda samma bestörtning som grep de trojanska gubbarna, vilka vid åsynen av Helena utbrast:

Mot minsta blick från hennes ljuva öga
vårt grymma olycksöde väger lätt,

utan den rakt motsatta, som kommer en att säga: 'Var det för så litet han har ängslats och sörjt och slösat så mycket!' Vid åsynen av en person som berott någon nära vän smärta, omstörtat hela hans liv och kanske rentav drivit honom i döden, är denna reaktion sanningen att säga oändligt mycket vanligare än de gamla trojanernas, ja, den är faktiskt regel. Det beror inte bara på att kärleken är individuell till sitt väsen eller på att det faller sig naturligt att, när man inte själv erfar den, anse den möjlig att undvika och filosofera över andras oförstånd. Nej, skälet är detta: när kärleken nått det stadium där den ger upphov till sådana olyckor, har anhopningen av känslointryck i området mellan kvinnans ansikte och älskarens ögon (det kolossala, smärtande ägg som omsluter och döljer det som ett snötäcke döljer en källa) redan gått så långt, att den punkt där älskarens blickar fäster sig, den punkt där han möter sin lust och smärta, befinner sig på lika långt avstånd från den punkt som andra människor ser, som den verkliga solen från den plats på himlen där dess förtätade sken låter den framträda för oss."

Berättaren tar alltså Roberts reaktion som utgångspunkt för en mycket lång utläggning om kärlekens individuella psykologi och obegriplighet. Inte bara tematiskt utan också stilistiskt är det en rätt typisk Proustpassage, med specialiteter som poetiska liknelser ("som en sten runt vilken snön har samlats"), mer bisarra liknelser och metaforer ("kolossala, smärtande ägg"), inflätningar av talspråk i tänkta motrepliker ("Var det för så litet han har ängslats och sörjt och slösat så mycket!"), och klassiskt litterära referenser (sköna Helena).

---
tidigare Proustbloggat på LIL: "Proust om hjärtats jämvikt", januari 2009.