LIL-kvalitetsmärkta uteställen del 3: 100 knop

De två senaste lördagarna har jag varit på 100 knop, som förvisso är en klubb och inget fast ställe, men som mycket väl förtjänar en LIL-kvalitetsmärkning. 100 knop går i sommar, med start för tre veckor sen, av stapeln på lördagkvällar på båten Rio Rio i Rosenlund i Göteborg.

Jag tänkte väva in kvalitetsmärkningen i en liten berättelse.

"here comes Johnny, singing oldies, goldies"

I fredags kväll var jag tillbaka från tre dagar av ekonomisk-historiskt häng i Bergslagen med beskådande av och studiebesök på hyttor, gruvor, stålverk och fårosttillverkning. Det hela väldigt kul och intressant, men öltörstig var jag när jag var tillbaka. En kompis från Malmö var på ingång till kvällen men innan dess hade jag inget att göra, och det blev till att börja med en kortare utgång med andra kompisar. Vi träffades på Järntorget, farligt nära Andra Långgatans goda utbud av hak, men jag kände mig förmer och tänkte utanför lådan: Tredje Långgatan, Stearin. Vi gick dit, det gav ett mycket bra intryck med behaglig och för mig oidentifierbar musik och människor som såg trevliga ut, men det var fullsmockat så som så många i en sådan situation, gick vi till Kelly's. Omedelbart innanför dörren slog en doft av vitlök och svett emot mig, till tonerna av Creedence fantastiska basintro till "Down on the Corner". Vi tog ett bord längst in.

Dagen efter var vi, som delar av en rätt så stor kongress (ca 140 personer), ett gäng på väg ut på stan, för att undanfly två skrälliga trubadurer som inhyrts till kongressfesten. Ett gäng stockholmare låg steg - i form av kvarter - före och var på väg till Nef. Nej, sa vi 2 göteborgare, vi vill till en båt! (Självklart.) Styrbord Babord eller 100 knop på Rio Rio, var frågan. Av nån anledning blev det 100 knop, som jag förespråkade. Jag blir alltid nervös av sånt, när en större grupp (eller en grupp över huvud taget) går på ens egen linje i såna situationer. Tänk om de alla kommer att hata stället? Och göra mig ansvarig?

Så blev det inte, tvärtom blev det en dundersuccé. Vi var nog 15 pers där på mitt ansvarskonto, men alla verkade nöjda, och varför skulle de inte vara det? 100 knop består av en halv båt, med ett dansgolv med bar, ett pubrum på nedervåningen där musiken inte är särskilt hög så man kan prata där, och ett fint utrymme på däck (under tak) där man kan bröta och tjöta. Musiken ska enligt reklamen vara nån slags blanding av pop, indie, soul, new wave, electro, 80s etc, och vem är väl jag att ifrågasätta det; blandningen är bra i alla fall. En av mina kompisar från Stockholm sa - och nu kommer vi in på det klassiska LIL-ämnet, "vad är skillnaden mellan Göteborg och Stockholm?" - att "ett sånt här ställe finns inte i Stockholm", hon var mycket nöjd med att de inte hade spelat en enda dålig låt på hela kvällen och att de bl a hade kört två Joy Division-låtar i rad. Den höga Jerry Horne-faktorn och mycket goda stämningen gjorde nog också sitt.

Själv tänkte jag uttrycka min stora glädje över ett annat inslag. Man kan som Anton konstatera att med halva korplaget och öl är det svårt att få en tråkig kväll. Men jag vill lägga till något. Förra lördagen när jag var där spelades Journeys fantastiska "Don't Stop Believin'", en av mina absoluta favoritlåtar och pepplåten nr 1 när Andrew, Tex, Eric och jag drack Jack & coke och andra fuldrinkar i Jersey City före utgångarna i NYC i april, på skrällande hög volym efter två nån gång. Och nu i lördags dansade jag till något kanske ännu bättre: "Walk of Life" med Dire Straits!

Jag vet inte hur många timmar av mitt liv som ägnats åt Dire Straits, men det är en jävla massa, antagligen tresiffrigt i Robbans sällskap, i lägenheten i stan ovanför Backlist, på 107:an på Andersberg, i huset ute mot Laholm till: de senaste 13 åren eller så av mitt liv har Mark Knopflers musik varit ett viktigt inslag i mitt liv. Eller kanske ännu längre, kanske också före jag träffade Robban genom fotbollslaget och när vi började sjätte klass tillsammans. Jag minns ju hur Henning, jag och några till satt på fritids - vi var kanske sju år gamla - och lyssnade på "Walk of Life" på ett kassettband i lekrummet, och om och om igen spolade tillbaka och lyssnade på det magiska intro-riffet: knappast det mest sofistikerade i rockhistorien, snarare ett av de simplaste, mest publikfriande, och mest glädjespridande. Det är inte Pierre Boulez direkt; inte så konstigt om en sjuåring älskar det.

När jag idag lyssnar på "Walk of Life" framkallas liksom en video i mitt huvud: en man i illgrön alternativt neonrosa kavaj med t-shirt under står på en enorm scen på en fotbollsstadion någonstans och lirar gura med naglarna och sjunger med ett brett leende på läpparna, han har en bandana runt det yviga gubb-håret, vaggar fram och tillbaka och kollar på sina bandkollegor: en bjässe - som vaggar lika arenarockigt som huvudrollsinnehavaren själv - på bas, små män som döljs bakom berg av synthar respektive trumset, och så nyckelspelaren: bakom en uppsättning synthar som matcher Rick Wakemans sitter en man och lirar, likt en Göran Fritzon on crack, ett osannolikt vägvinnande och lökigt orgelintro. Om Mark Knopfler hade haft fantastiskt bra syn hade han långt borta i publikhavet kunnat se Robban, Lo och jag, som hoppar upp och ner iförda matchande avklippta jeansshorts, jeansjackor, Kär och galen-t-shirts och träskor alternativt utslitna vita gympadojor. "Detta är meningen med livet", tänker jag.

---

(Tidigare LIL-kvalitetsmärkta ställen: I, Nya Tröls Bar i Malmö, II, Stage Door i Göteborg. Kommande: Banjo Jim's i New York City, m m.)