En av de största inspirationskällor jag har haft de senaste åren är Mauro Scocco, och det är på tiden att han föräras ett eget inlägg. Jag är fascinerad av olika skildringar av hemland, hemstad och så vidare. Tidigare har jag publicerat ett inlägg om småstadsromantik och något som hör ihop med det är nationalromantik, eller vad man skall kalla det. Nu menar jag inte Werner von Heidenstam, utan tänker mig något lite mer lågmält och kanske lite mer nyanserat, låtar som man kan känna igen sig i som handlar om Sverige.
Mauro har alltid varit en mästare på att formulera sånt som alla känner men som oftast är väldigt svårt att sätta ord på, klyschor helt enkelt. Har man ett hjärta finns det garanterat minst en Mauro-låt som sätter fingret på exakt den situation man befinner sig i för tillfället, det är nästan skrämmande! Hur många brustna hjärtan har du innanför västen, Mauro?
Jag har i många år nu följt herr Scoccos utveckling som artist och han har ju som få andra varierat sin stil, allt från syntpop, house med budskap, solopiano, soul, jazz och slick pop (med Michael McDonald som gäst-keyboardist) har passerat revy i Mauros katalog. Senaste plattan "Ljudet av tiden som går" från förra året är (trots att jag är slående okritisk till det mesta han har gjort) min favoritplatta, här möter vi en mer lågmäld och reflekterande småbarnsfar i en underbart gubbig produktion med akustisk gitarr och munspel som bas. Och här hittar vi så låten som detta inlägg lånat sin titel från: "Mitt land". Jag tycker det är en så otroligt vacker och nyanserad bild av det land vi lever i, även om den är väldigt vemodig. Just den här dubbla känslan, att man båda älskar och hatar, tycker jag han får med på ett bra sätt. Jag känner på samma sätt med min hemstad egentligen, det är verkligen både en kärlek och ett hat.
det här är mitt land
floderna och bergen
sjöar som glittar
jag flyger över sverige
det här är mitt land
pubar och hotell
volvo och ikea
snövita fjäll
det här är vårt land
nedlagda fabriker
regnet som piskar
över nybroviken
här har svett och tårar flutit i vår midvinterdröm
några hjärtan brinner ännu som tomtebloss i snön
du kan resa men aldrig lämna
det är en kärlek och ett hat
jag har rest runt hela jorden
men alltid, alltid kommit tillbaks
det här är vårt land
bakom leenden som stelnat
bakom välviljans profeter
bakom inget illa menat
det här är vårt land
på akuter och perronger
prinsar och prinsessor
vid stureplans salonger
bland kinakrogar och pizzerior
släcks det drömmar och tänds det hopp
i garage och replokaler
spelar banden som aldrig ger upp
jag minns palme och hasse å tage
evert taube på gröna lund
ingemar stemarks andra åk
då sverige stannade för en stund
du kan resa men aldrig lämna
det är en kärlek och ett hat
jag har rest runt hela jorden
men alltid, alltid kommit tillbaks
Just avsnittet med välviljans profeter och inget illa menat känns väldigt på pricken. Och kinakrogar och pizzerior, finns det något svenskare? Jag har nog aldrig varit i en håla värd namnet som saknat dessa obligatoriska inrättningar. Jag skulle tro att kriterierna för att få kalla sin ort för samhälle ser ut som följer: Fotbollsplan, kyrka, pizzeria, kinakrog.
Nu efterlyser jag andra Sverige-skildrare! Kent har en låt som heter Sverige som jag tycker är ganska fin men sedan kan jag inte komma på några fler! Läsekretsen, hjälp!
onsdag 22 oktober 2008
Fäst vid dig
Låtar om kärlek som håller genom åren är ganska sällsynt, åtminstone i min skivhylla. Ska någon göra det så är det så klart allas vår favorit Huey Lewis. En av mina favoritlåtar med honom handlar om just det här, och det är så fint, så självklart och enkelt att leva i Huey's värld. Efter ett bestämt trumfill vaggas vi in i en lagom romantisk stämning med hjälp av ett effektivt dansbandsgung. Huey börjar reflekterande;
We've had some fun, and yes we've had our ups and downs
Been down that rocky road, but here we are, still around
We thought about someone else, but neither one took the bait
We thought about breaking up, but now we know its much too late
Det är ju klart att solen inte jämt skiner, man har sina ups and downs, men vem har inte det? Sådant som andra människor ägnar hela liv åt att ha ångest över avhandlar Huey snyggt med fyra textrader. Dags för ett stick som mest konstaterar fakta:
We are bound by all the rest
Like the same phone number
All the same friends
And the same address
Lite tyngre trumkomp nu under sticket; en orgel smyger sig in och tersbas-ackord bygger upp till refrängen. Notera hur han lite busigt betonar adre-y-ess för att ytterligare höja temperaturen inför vad som komma skall:
Yes, its true, (yes its true) I am happy to be stuck with you
Yes, its true, (yes its true) I'm so happy to be stuck with you
cause I can see, (I can see) that you're happy to be stuck with me
Huey som vanligt smakfullt klösig och hurtig, och körerna understryker faktum på ett sublimt sätt. Dags för ett mellanspel där den nyss insmugna orgeln får lite mer spelrum och förstärker liksom sådär mysigt som bara orgel kan känslan av att livet inte blev så dumt trots allt. Dags för vers två:
We've had our doubts, we never took them seriously
And we've had our ins and outs, but thats the way its supposed to be
We thought about giving up, but we could never stay away
Thought about breaking up, but now we know its much too late
And its no great mystery
If we change our minds
Eventually, its back to you and me
Kören följer med in i andra versen och det är som vanligt när vi snackar Huey Lewis & the News ett underbart arrangemang, först lite oande och sedan call & response på "giving up" och "breaking up". Också här löser han upp knutar lätt och ledigt; tvekar du någon gång i ett förhållande så ta inte dina tvivel seriöst.. Refräng maestro!
På det hela taget är "Stuck With You" en verkligt fantastisk låt som har ett sådant helylle-tema. Jag brukar inte gilla musik som är för snäll eller för lagom, men som vi förut konstaterat här på LIL lyckas Huey Lewis hitta de små dynamiska skillnaderna och betoningarna som gör det intressant, och lagom rivigt.
We've had some fun, and yes we've had our ups and downs
Been down that rocky road, but here we are, still around
We thought about someone else, but neither one took the bait
We thought about breaking up, but now we know its much too late
Det är ju klart att solen inte jämt skiner, man har sina ups and downs, men vem har inte det? Sådant som andra människor ägnar hela liv åt att ha ångest över avhandlar Huey snyggt med fyra textrader. Dags för ett stick som mest konstaterar fakta:
We are bound by all the rest
Like the same phone number
All the same friends
And the same address
Lite tyngre trumkomp nu under sticket; en orgel smyger sig in och tersbas-ackord bygger upp till refrängen. Notera hur han lite busigt betonar adre-y-ess för att ytterligare höja temperaturen inför vad som komma skall:
Yes, its true, (yes its true) I am happy to be stuck with you
Yes, its true, (yes its true) I'm so happy to be stuck with you
cause I can see, (I can see) that you're happy to be stuck with me
Huey som vanligt smakfullt klösig och hurtig, och körerna understryker faktum på ett sublimt sätt. Dags för ett mellanspel där den nyss insmugna orgeln får lite mer spelrum och förstärker liksom sådär mysigt som bara orgel kan känslan av att livet inte blev så dumt trots allt. Dags för vers två:
We've had our doubts, we never took them seriously
And we've had our ins and outs, but thats the way its supposed to be
We thought about giving up, but we could never stay away
Thought about breaking up, but now we know its much too late
And its no great mystery
If we change our minds
Eventually, its back to you and me
Kören följer med in i andra versen och det är som vanligt när vi snackar Huey Lewis & the News ett underbart arrangemang, först lite oande och sedan call & response på "giving up" och "breaking up". Också här löser han upp knutar lätt och ledigt; tvekar du någon gång i ett förhållande så ta inte dina tvivel seriöst.. Refräng maestro!
På det hela taget är "Stuck With You" en verkligt fantastisk låt som har ett sådant helylle-tema. Jag brukar inte gilla musik som är för snäll eller för lagom, men som vi förut konstaterat här på LIL lyckas Huey Lewis hitta de små dynamiska skillnaderna och betoningarna som gör det intressant, och lagom rivigt.
Han sjunger om landet vi föddes i
Den svenska sångare och låtskrivare som jag tycker bäst förvaltar det amerikanska country/folk-arvet i ett svenskt sammanhang är stockholmaren Tomas Andersson Wij. Han har släppt skivor sen 1999 och byggt upp en allt större lyssnarkrets på det gamla goda sättet, genom flitigt turnerande runt om i Sverige. Sverige är också ett bärande element i hans rockpoesi.
Nu slår vårens första regn emot taken jag står vid fönstret som en vålnad
den här stan är som ett pålagt skratt lika död lika punktlig och lånad
en gång hade jag mitt kort i baren i slipen mellan framgång och undergång
mitt i änslighetens största seger samförståndet och skvallrets knägång
och du drar mig till soffan och vi lägger oss ned och du viskar
den här stan är för sorglig vi är värda så mycket mer
(Tomas Andersson Wij, "Vi är värda så mycket mer" från Vi är värda så mycket mer Warner 2002)
TAW frammanar bilder av landet Sverige som det ser ut i vårt kollektiva undermedvetna, och kopplar starka, ofta filmiska bilder av landskap, vägar och städer till livets olika känslotillstånd. Han vet hur man skriver konstruktivt om folkhemmet och det förflutna, och är dessutom inte rädd för att diskutera, ibland nästan högtravande men alltid balanserat, djupt existentiella ämnen som förlust, svek, barndom, åldrande. Jag gillar skarpt hur han ramar in och uttrycker det existentiella med hjälp av sina samhällskildringar. Ofta när man går och är nostalgisk över gamla tider så sitter känslorna liksom ihop med landskap, bilder och stämningar och det är detta jag tycker TAW är så bra på att fånga.
Musikaliskt har han också mycket av det jag gillar - till exempel saxofonsolon, talade partier, steelgitarr, countryplock, gubbsväng, ödesmättat piano. Det finns också en stillsam monotoni i många av hans låtar och det har han gemensamt med andra av mina största favoriter som till exempel Sade och Steely Dan.
TAW sägs ha sin största fanbase här i Stockholm och det tror jag delvis beror på att det bor så många före detta småstadsbor i exil här. Ett stilprov får avsluta:Nu slår vårens första regn emot taken jag står vid fönstret som en vålnad
den här stan är som ett pålagt skratt lika död lika punktlig och lånad
en gång hade jag mitt kort i baren i slipen mellan framgång och undergång
mitt i änslighetens största seger samförståndet och skvallrets knägång
och du drar mig till soffan och vi lägger oss ned och du viskar
den här stan är för sorglig vi är värda så mycket mer
(Tomas Andersson Wij, "Vi är värda så mycket mer" från Vi är värda så mycket mer Warner 2002)
tisdag 21 oktober 2008
En good guy - med lite klös i! Den perfekta mannen
Jag antar att de flesta som lyssnar mycket på musik någon gång reflekterar över vad för slags personer de kan vara, de här musikerna. Är Neil Young ett original med humör? Brian Wilson ett vuxet barn? Ulf Lundell en mansgris? Donald Fagen en fantastiskt rolig, torrt ironisk intellektuell som njuter av livet?
När jag lyssnar mycket på musik av män har jag kommit att tänka lite speciellt just på mansroller kanske. De senaste åren har jag haft en ganska intensiv känsla av att bli äldre, ibland till och med av att bli gammal (men inte nu, jag är 24 och tycker att rent objektivt är det ungt, även om jag mentalt sett varit gubbe sen jag var 14). Och just i den här känslan av att bli äldre undrar man väl lite över hur man kommer bli som vuxen man. (Ifall jag inte redan är det.) Som Beach Boys formulerade det i en fantastisk låt från 1964, "What will I be when I grow up to be a man?"
Något som jag var rätt övertygad om för några år sedan, när jag inte förstod ett smack av Ulf Lundell, var att jag inte ville bli som Ulf Lundell. Även nu när jag lyssnar på Ulf Lundell och tycker att en del av hans låtar är fantastiskt fina så tror jag att även om jag hade velat (vilket jag inte vill) så hade jag inte kunnat bli som honom.
En sångare som däremot ger ett riktigt helylle intryck, som en good guy - fast med lite klös i! - är Huey Lewis, sångare i klassiska Huey Lewis and the News. Deras 80-talsplattor är så grymt sjysta, slapp gitarrpop som varierar mellan dansbandstakter ("Stuck with you"), uptempovrålhis ("The power of love", "Do you believe in love"), postpunk typ Elvis Costello (första skivan) osv. Ett snällt sound, aldrig högljutt, alltid melodiöst. Och med en helt underbar sångare, Huey är verkligen kungen av inlevelse i snälla poptexter om att det är hippt att vara tråkig, att ett förhållande varat så länge så att det inte är någon mening att göra slut trots att vi ibland haft våra tvivel, om att kärlek är det enda vi verkligen behöver. Viktigt är förstås också körarrangemangen, call and response i refrängerna är verkligen typiskt Huey Lewis and the News och får Hueys lena stämma - ibland med lite klös i! - att framstå i än bättre ljus.
"I like my bands in business suits, I watch them on tv
Im working out most everyday and watching what I eat
They tell me that its good for me, but I dont even car
I know that its crazy
I know that its nowhere
But there is no denying that
Its hip to be square"
Im working out most everyday and watching what I eat
They tell me that its good for me, but I dont even car
I know that its crazy
I know that its nowhere
But there is no denying that
Its hip to be square"
http://howlongtosingthissong.blogspot.com/2008/07/huey-lewis-and-foos.html
Sister Rosetta
Gitarrister finns det som bekant tretton på dussinet, och när musikjournalister ska kora 1900-talets viktigaste så brukar namnen vara desamma: Hendrix, Richards, Van Halen, Berry etc.etc. Mycket sällan förekommer det kvinnor på listan. Det skulle väl i så fall vara Jennifer Batten som under 80-talet spelade på bl.a. Michael Jackson. Och aldrig att jag läst någon nämna Sister Rosetta Tharpes namn! Trodde ni att Keith Richards stal allt från Chuck Berry? Och att Chuck Berry uppfann sin egna stil? Well, kolla in Sister! Allt från blueslicks som idag är standard och vevandet i luften med högerhanden.
Dessutom tycker jag att hon är en fantastisk sångare, med frasering och feeling som ibland påminner mig Ray Charles, för att nu nämna någon.
Dessutom tycker jag att hon är en fantastisk sångare, med frasering och feeling som ibland påminner mig Ray Charles, för att nu nämna någon.
söndag 19 oktober 2008
Att välja sida: skatepunk mot skinnjackerock
Sen jag såg Millencolins "Move Your Car"-video på SVT:s musikvideoprogram Voxpop år 1996 har jag lyssnat på skatepunk och pop-punk med stor glädje och behållning. I detta blogginlägg har jag tänkt att förklara något om vad jag uppskattar med skatepunk och varför jag ogillar skinnjacke/moptoprock som Oasis och Mando Diao så mycket på ett ideologiskt plan. Min tes är att dessa två genrer står för två helt olika förhållningssätt och attityder, och att skatepunk är sympatisk och skinnjackerocken osympatisk.
Under andra halvan av 90-talet var två viktiga beståndsdelar i min lyssning på ny musik punk och hardcore å ena sidan, och allmän rock å andra sidan. Det senare var band som Oasis; jag minns hur mycket jag älskade What's the Story Morning Glory-skivan och hur jag när Be Here Now-skivan kom (1997) blev extremt besviken, tyckte att den lät skit, sålde skivan och sen dess inte har kunnat lyssna på Oasis utan en sur bismak och att dela ut en gliring. Och Kula Shaker, som kanske inte heller har stått sig så väl. Förutom Be Here Now-skivan var en annan vändpunkt i min anti-brittisk-rock-hållning och musiklyssning den period - var det i början av 2000-talet? - när musikjournalister som Andres Lokko hyllade brittiska band som Badly Drawn Boy, the Doves, Coldplay(!) et al. Jag köpte några av de skivorna och tyckte rätt omedelbart att de var rätt kassa, vilket jag fortfarande tycker. The Doves för helvete! Jag har svårt att tänka mig något sämre. Oasis, the Doves, Coldplays första skiva. Tråkig, jämntjock brittisk rock som hyllas i NME och som är fullständigt innehållslös och humor- och intelligensbefriad. (Observera att jag undantar Radiohead denna sågning - musikaliskt sorterar jag in dem i samma genre men de tycker jag har en poäng.) Av den episoden lärde jag mig att inte lita på musikjournalister - jag var väl bara 16-17 år då och visste inte riktigt var och hur jag skulle kunna hitta ny musik. Men efter det hajade jag i alla fall att att följa varje hype skulle inte funka för mig. (De senaste 1-2 åren har jag dock tvärtom försökt att börja lyssna på musikjournalister igen, för de har hållt på och i hyllningar av nya band referera till Fleetwood Mac, CSNY och annat som jag gillar (och Andres Lokko skrev för nåt år sen en krönika om Sandy Denny!!) så jag borde nog ta till mig mer av vad de rekommenderar. .Men bränt barn skyr elden, och jag brändes av att journalister på allvar hyllade the Doves.)
Skatepunken däremot har aldrig hypats av pressen under den tiden som jag har lyssnat på den; år 1997-98 ungefär var det på min högstadieskola coolt att lyssna på Millencolin och bära stora byxor ("workers' pants" minns jag med en rysning att JC kallade modet, jag gick inte på det utan skaffade istället lagom stora chinos och min systers gamla Levis' och kombinerade det med grymt snygga Airwalk-skateskor) men annars har skatepunken varit rätt konstant utanför det hetaste rampljuset men å andra sidan heller aldrig förtvinat eller glömts bort, och jag har hållt igång med punklyssnandet hyfsat över åren. Vissa perioder - som min indieperiod eller symfrockperiod 2003-04 - inte så mycket, men jag även de perioder när jag inte har letat upp ny punk har jag ändå återkommit till de gamla skivorna. (Fast: de dummaste skivsäljningarna jag har gjort var två punkskivor som jag sålde under indieperioden, Dog Eat Dogs tuffa NY-rapcoreskiva från 1994 All Boro Kings, och en samling med det klassiska 80-tals-LA-punkbandet Operation Ivy! Tänk att jag en gång i tiden inte ville ha kvar så smakfulla skivor! Galenskap. Jag skyller på indiepopen.)
I alla fall. Nuförtiden lyssnar jag /återigen/ mycket på band som Lagwagon, No Use For a Name, NOFX, Raised Fist, Snapcase, Discharge och så vidare. Vad jag verkligen gillar med många av dem, förutom själva ljuden såklart, är att dessa band ofta har humor och självdistans - en viktig beståndsdel av intelligens - och även en politisk hållning. Det är sånt som jag verkligen saknar med skinnjackerock. Handlar den överhuvudtaget om nånting förutom uppsvällda egon, knark och att omskrivas och hypas i brittiska skräptidningar? Som jag uppfattar det finns det ingen substans alls i den genren, utan man lägger på 100 distade gitarrer så att man får det rätta vidriga brittiska tråksoundet, sjunger några ledsna låtar så att man ska verka djup, och resten av texterna är bara nonsens som framförs i klichéposer som man tagit från vad Rolling Stones gjorde 1973. Det är så förutsägbart, så konservativt, så idéfattigt, så renons på ambitioner bortom omnämnande i NME..
I somras påminde mig skinnjackerockbandet Sugarplum Fairy om vilken sida jag valt och varför. De berättar om sitt bandnamn:
"Först hette vi The Curb, eftersom vi ville ha ett sånt där coolt, kort ”the”-namn som alla britpop-band hade. Men sen öppnade det en skateaffär i Borlänge med samma namn, och det var ju antitesen av allt vi stod för så vi var tvungna att byta direkt, säger Calle."Antitesen av allt jag står för. Ja, musikaliskt sett är det konservativ brittisk/influerad/ gitarrock som utgår från en astråkig version av rockhistorien. Så mycket jag då föredrar band som No Use For a Name och Lagwagon som har humor och vågar stå för någonting (progressivt) politiskt, och inte bara är självupptagna, dryga och regressiva.
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1411523.svd
lördag 18 oktober 2008
Höstar vi minns: 2001
Jag är en nostalgiskt lagd person och mina regelbundet återkommande sentimentala attacker utlöses ofta av musik som jag lyssnade mycket på under en viss period. För mig, och jag tror inte jag är ensam om det här, kan en låt eller ibland bara några toner förflytta mig år tillbaka, och jag riktigt känner hur det var, hur jag såg ut, vad jag tänkte på, vilka jag umgicks med, det känns som om man är där igen helt enkelt. Spela första ackordet på "Without You I'm Nothing" med Placebo och jag kastas tillbaka till Hallägraskolans korridorer och nionde klass. Brian Blades fantastiska platta "Perceptual" kan jag inte lyssna på utan att tänka på hur jag och Johan sitter i radhuset(!) han hyrde på Dalabergsvägen i trean på gymnasiet, hur vi sitter och lyssnar med levande ljus tända och dricker rödvin eller te eller något annat som vi trodde var tecken på god smak och mognad. Vi drömmer om att gå på folkhögskola och spela jazz.. Hör jag Hurricane #1:s självbetitlade album sitter jag plötsligt på loftsängen på Antons rum och tycker att det är det bästa jag hört sedan Oasis. Etc, etc..
En annan skiva jag har väldigt tydliga minnen kopplade kring är "Tigermilk" med Belle & Sebastian. Nu befinner vi oss ungefär ett och ett halvt år in i det nya milleniet, och jag har nyss börjat gymnasiet. Plötsligt hade min trygga villa- och radhusområde-tillvaro med alla kompisar inom en radie på två kilometer bytts ut mot något helt nytt. Jag kände i princip ingen på skolan utom Anton, som bytte till en annan skola efter bara några veckor. Det jag gick igenom var helt nytt för mig, ensamhet och utanförskap. Jag ogillade de flesta i klassen och de allra flesta drack dessutom alkohol, vilket både skrämde och upprörde mig, en inställning som inte direkt gynnade min sociala position..
Jag minns det som en riktigt tung höst, men min lycka vände någon gång i oktober när jag på mina föräldrars uppmaning tog kontakt med den här historiens hjälte och min nuvarande bloggkollega Erik. Vi var barndomsvänner som umgicks väldigt mycket i riktigt unga år, och hade alltid kommit bra överens och haft liknande intressen, men av någon anledning förlorat kontakten gradvis och nu inte umgåtts på säkert fem år. Jag ringde alltså Erik och föreslog att vi skulle ses och så blev det. Det visade sig att vi fortfarande hade mycket gemensamt men med vissa tydliga skillnader (hans husgudar var Beach Boys, mina Beatles).
Erik pratade bland annat om något som tydligen hette indiepop eller twee och som jag aldrig hört talas om innan dess. Jag kommer ihåg att han hade en hel packe skivor med sig hem till mig när vi sågs på denna återträff och han lånade mig fyra stycken; "The Queen is Dead" med the Smiths, "Forever Changes" med Love, "The Man Machine" med Kraftwerk och "Tigermilk". Vi kom att ses ofta denna senhöst och vinter, vi lyssnade jämt på musik och småningom blev jag oundvikligen biten av denna indiepop (Kraftwerk och Love är ju inte indiepop men var stora inspiratörer åt många av banden vi lyssnade på) och utvecklade min musiksmak väldigt mycket. En viktig höst alltså, en musikalisk vår skulle man kunna säga, en period som kom att påverka mig väldigt mycket under många år, och som efterhand ledde till att jag träffade många härliga människor och kom in i en ny gemenskap.
För jag insåg, mycket tack vare Smiths, att det här utanförskapet jag känt också kunde vara en del av en identitet. En klassisk tonårsperiod helt enkelt, och snart löpte jag linan ut och blev medlem i ung vänster och vart vegetarian också ("Meat is Murder"!).
De fyra plattor jag nämnde här ovanför är alla mer eller mindre fantastiska, och den jag allra mest förknippar med första ring på gymnasiet är "Tigermilk". Jag lyssnar på den nu medan jag skriver och sluter jag ögonen ser jag framför mig hur jag går över skolgården på Sturegymnasiet på väg hem, ser hur lyktorna på gården blänker genom regnet, det är mörkt och kallt, "We Rule the School" spelas på min minidisc.. Det är så rysligt tydligt, och det är just det som gör det här med musik så fantastiskt, att den är så oerhört kopplad till ens känslor och ens liv att det ibland är svårt att veta var gränsen mellan ens liv och musiken egentligen går..
"Tigermilk" är ett riktigt häftigt album tycker jag, coola låtar och texter som är ganska eftertänksamma och stundom skarpa och avståndstagande men ibland nästan gulliga, samtidigt som de fångar ungdomens leda, längtan och förväntningar. Första versen på första låten är på samma gång vemodig, vacker och lite märklig;
I was surprised, I was happy for a day in 1975
I was puzzled by a dream, stayed with me all day in 1995
My brother had confessed that he was gay
It took the heat off me for a while
He stood up with a sailor friend
Made it known upon my sister's wedding day
Det är en skiva som har hängt med mig sedan dess, som liksom symboliserar mina första mer eller mindre försiktiga steg in i vuxenvärlden. Tack vare Erik, Belle & Sebastian, Love och the Smiths kunde jag skönja ljuset i den tunnel jag precis klivit in i, och det ljuset följer jag fortfarande!
En annan skiva jag har väldigt tydliga minnen kopplade kring är "Tigermilk" med Belle & Sebastian. Nu befinner vi oss ungefär ett och ett halvt år in i det nya milleniet, och jag har nyss börjat gymnasiet. Plötsligt hade min trygga villa- och radhusområde-tillvaro med alla kompisar inom en radie på två kilometer bytts ut mot något helt nytt. Jag kände i princip ingen på skolan utom Anton, som bytte till en annan skola efter bara några veckor. Det jag gick igenom var helt nytt för mig, ensamhet och utanförskap. Jag ogillade de flesta i klassen och de allra flesta drack dessutom alkohol, vilket både skrämde och upprörde mig, en inställning som inte direkt gynnade min sociala position..
Jag minns det som en riktigt tung höst, men min lycka vände någon gång i oktober när jag på mina föräldrars uppmaning tog kontakt med den här historiens hjälte och min nuvarande bloggkollega Erik. Vi var barndomsvänner som umgicks väldigt mycket i riktigt unga år, och hade alltid kommit bra överens och haft liknande intressen, men av någon anledning förlorat kontakten gradvis och nu inte umgåtts på säkert fem år. Jag ringde alltså Erik och föreslog att vi skulle ses och så blev det. Det visade sig att vi fortfarande hade mycket gemensamt men med vissa tydliga skillnader (hans husgudar var Beach Boys, mina Beatles).
Erik pratade bland annat om något som tydligen hette indiepop eller twee och som jag aldrig hört talas om innan dess. Jag kommer ihåg att han hade en hel packe skivor med sig hem till mig när vi sågs på denna återträff och han lånade mig fyra stycken; "The Queen is Dead" med the Smiths, "Forever Changes" med Love, "The Man Machine" med Kraftwerk och "Tigermilk". Vi kom att ses ofta denna senhöst och vinter, vi lyssnade jämt på musik och småningom blev jag oundvikligen biten av denna indiepop (Kraftwerk och Love är ju inte indiepop men var stora inspiratörer åt många av banden vi lyssnade på) och utvecklade min musiksmak väldigt mycket. En viktig höst alltså, en musikalisk vår skulle man kunna säga, en period som kom att påverka mig väldigt mycket under många år, och som efterhand ledde till att jag träffade många härliga människor och kom in i en ny gemenskap.
För jag insåg, mycket tack vare Smiths, att det här utanförskapet jag känt också kunde vara en del av en identitet. En klassisk tonårsperiod helt enkelt, och snart löpte jag linan ut och blev medlem i ung vänster och vart vegetarian också ("Meat is Murder"!).
De fyra plattor jag nämnde här ovanför är alla mer eller mindre fantastiska, och den jag allra mest förknippar med första ring på gymnasiet är "Tigermilk". Jag lyssnar på den nu medan jag skriver och sluter jag ögonen ser jag framför mig hur jag går över skolgården på Sturegymnasiet på väg hem, ser hur lyktorna på gården blänker genom regnet, det är mörkt och kallt, "We Rule the School" spelas på min minidisc.. Det är så rysligt tydligt, och det är just det som gör det här med musik så fantastiskt, att den är så oerhört kopplad till ens känslor och ens liv att det ibland är svårt att veta var gränsen mellan ens liv och musiken egentligen går..
"Tigermilk" är ett riktigt häftigt album tycker jag, coola låtar och texter som är ganska eftertänksamma och stundom skarpa och avståndstagande men ibland nästan gulliga, samtidigt som de fångar ungdomens leda, längtan och förväntningar. Första versen på första låten är på samma gång vemodig, vacker och lite märklig;
I was surprised, I was happy for a day in 1975
I was puzzled by a dream, stayed with me all day in 1995
My brother had confessed that he was gay
It took the heat off me for a while
He stood up with a sailor friend
Made it known upon my sister's wedding day
Det är en skiva som har hängt med mig sedan dess, som liksom symboliserar mina första mer eller mindre försiktiga steg in i vuxenvärlden. Tack vare Erik, Belle & Sebastian, Love och the Smiths kunde jag skönja ljuset i den tunnel jag precis klivit in i, och det ljuset följer jag fortfarande!
torsdag 16 oktober 2008
Att ta sitt John Fogerty-lyssnande ett steg längre (modeblogg)
Igår var jag på älgjakt! Dagens outfit:
T.v.: älg flås av jägare. Kläder: privata. T.h.: glad bloggare, för dagen drevkarl. Kläder: jägarjacka i mollskinn med fleecefodring, morfars gamla. Flanellskjorta, pappas gamla. T-shirt, Russell Athletic, köpt på Stadium år 1997. Jeans, H&M, 399 kr. Gummistövlar, morfars gamla.
Idag har jag gjort något som känns väldigt höst, och i linje med diskussionerna vi har haft om att ta till vara på sin omgivning och njuta av naturen. Jag har varit gått i drevet på en älgjakt. (Drevet är de som deltar i jakten men inte skjuter, utan har till uppgift att "fin"kamma området enligt skallgångskedjeprincipen och driva älgarna mot skyttarna som sitter på sina fasta platser (pass).)
T.v.: älg flås av jägare. Kläder: privata. T.h.: glad bloggare, för dagen drevkarl. Kläder: jägarjacka i mollskinn med fleecefodring, morfars gamla. Flanellskjorta, pappas gamla. T-shirt, Russell Athletic, köpt på Stadium år 1997. Jeans, H&M, 399 kr. Gummistövlar, morfars gamla.
Idag har jag gjort något som känns väldigt höst, och i linje med diskussionerna vi har haft om att ta till vara på sin omgivning och njuta av naturen. Jag har varit gått i drevet på en älgjakt. (Drevet är de som deltar i jakten men inte skjuter, utan har till uppgift att "fin"kamma området enligt skallgångskedjeprincipen och driva älgarna mot skyttarna som sitter på sina fasta platser (pass).)
Vi träffades halv åtta på morgonen och efter en del organiserande var vi nog på våra platser vid halv nio eller så. Sen klafsade jag omkring i skogen i bekväma kläder och fodrade gummistövlar ett par timmar, käkade mackor med ägg och bacon, och drack kaffe. Härligt! Luften var frisk denna oktoberförmiddag och på morgonen var det riktigt vackert. Vid tolvtiden började det regna. Vi klafsade vidare. Det är en rätt speciell aktivitet att gå omkring med karta och kompass ute i skogen och hojta med jämna mellanrum för att hålla kontakten med de andra i drevet, som du för det mesta inte ser - särskilt inte när skogen är tät, förstås - utan bara hör. Jag gillade det. På eftermiddagen hämtade vi i drevet de två älgar som hade skjutits; släpade älgarna med handkraft och med vinschkraft till traktor med släp upp på vilket kropparna lyftes med vinsch.
Det känns sunt på nåt sätt med att vara ute i bygden - Färgaryd är förvisso inte min bygd för jag är inte uppväxt där, men min mamma är det i alla fall - och skogen på det sättet. Få frisk luft och motion och uppskatta sin omgivning.
Clarions klientel
Detta inlägg kan vara en lite väl lång utsvävning från bloggens kärna och mål men jag hade inget bättre forum att publicera denna, enligt mig, ganska roliga historia.
Vi spelade på clarion hotel på ringvägen igår, ett ganska vanligt brödjobb bland musiker i Stockholm. Man spelar först två timmar nere i lobbyn, mer eller mindre så tyst man kan för att undgå klagomål, och sedan spelar man i baren på övervåningen mellan 20-22.30. Allt som oftast är man bara som en kuliss för barbesökarna, om man överhuvudtaget får applåder efter låtarna skall man vara tacksam. Eftersom man oftast spelar med trevliga och bra musiker är det ändå ett hyggligt jobb.
När vi spelade igår fick vi faktiskt några tveksamma strödda applåder efter några av låtarna (ett ljud som jag för övrigt tycker är så djupt komiskt, bandet lirar och lever in sig i musiken, det svänger, det är gött, slutet sitter perfekt - och så: tre utspridda personer som applåderar försiktigt, kanske att någon hostar) och i första pausen kommer en riktig stockholmare (sånt märks) fram till oss och ger Oskar, sångaren, massor av beröm: "Fan, jag satt här och tänkte, OK, nu ska de lira å så bara va faan va grym han är! Vilken jävla voice du har!" Han vände sig mot mig och fortsatte: "Ni är grymma allihopa, vilka jävla jävlar!"
Upprymda över att åtminstone någon i den hyperdesignade och av Jockum Nordström utsmyckade baren uppmärksammat att vi faktiskt var där slog vi oss ner vid ett bord och sippade på varsin mineralvatten. Oskar uppmärksammade att personen som komplimenterat oss var ingen mindre än David Tainton, känd som dörrvakt på södermalm och skådis i "Vinterviken". Oskar brukar vara bra på att känna igen och placera kändisar, så jag litar på honom.
Spelningen fortsatte och i sista pausen skulle sällskapet Tainton avlägsna sig, och på vägen ut tar han så en omväg runt vårt bord. Först vänder han sig ånyo till Oskar och utbrister: "My nigro!!!" och kramar om honom. Skrattande vänder han sig mot övriga bandet och yttrar: "Fan vilka jävla balla jävlar ni är alltså, shiit!". Sedan ger han sig på att göra en sådan där cool hälsning där man först hugger tag i varandras händer som om man skulle bryta arm, sedan glider man liksom ner för att åtstadkomma någon sorts schysst knäpp när fingrarna möts i ett knyck. Hur som helst var detta en hälsning som åtminstone jag inte till fullo behärskar, så det blev någon slags halvhjärtad handskakning istället.
Upprymda, fascinerade och lite skrämda tittar vi på varandra när David och hans crew studsar nerför trapporna. Jag kan inte riktigt där och då sätta ord på mina känslor, men känner nu att det är ett ögonblick jag kommer vårda inom mig så länge jag lever!
Vi spelade på clarion hotel på ringvägen igår, ett ganska vanligt brödjobb bland musiker i Stockholm. Man spelar först två timmar nere i lobbyn, mer eller mindre så tyst man kan för att undgå klagomål, och sedan spelar man i baren på övervåningen mellan 20-22.30. Allt som oftast är man bara som en kuliss för barbesökarna, om man överhuvudtaget får applåder efter låtarna skall man vara tacksam. Eftersom man oftast spelar med trevliga och bra musiker är det ändå ett hyggligt jobb.
När vi spelade igår fick vi faktiskt några tveksamma strödda applåder efter några av låtarna (ett ljud som jag för övrigt tycker är så djupt komiskt, bandet lirar och lever in sig i musiken, det svänger, det är gött, slutet sitter perfekt - och så: tre utspridda personer som applåderar försiktigt, kanske att någon hostar) och i första pausen kommer en riktig stockholmare (sånt märks) fram till oss och ger Oskar, sångaren, massor av beröm: "Fan, jag satt här och tänkte, OK, nu ska de lira å så bara va faan va grym han är! Vilken jävla voice du har!" Han vände sig mot mig och fortsatte: "Ni är grymma allihopa, vilka jävla jävlar!"
Upprymda över att åtminstone någon i den hyperdesignade och av Jockum Nordström utsmyckade baren uppmärksammat att vi faktiskt var där slog vi oss ner vid ett bord och sippade på varsin mineralvatten. Oskar uppmärksammade att personen som komplimenterat oss var ingen mindre än David Tainton, känd som dörrvakt på södermalm och skådis i "Vinterviken". Oskar brukar vara bra på att känna igen och placera kändisar, så jag litar på honom.
Spelningen fortsatte och i sista pausen skulle sällskapet Tainton avlägsna sig, och på vägen ut tar han så en omväg runt vårt bord. Först vänder han sig ånyo till Oskar och utbrister: "My nigro!!!" och kramar om honom. Skrattande vänder han sig mot övriga bandet och yttrar: "Fan vilka jävla balla jävlar ni är alltså, shiit!". Sedan ger han sig på att göra en sådan där cool hälsning där man först hugger tag i varandras händer som om man skulle bryta arm, sedan glider man liksom ner för att åtstadkomma någon sorts schysst knäpp när fingrarna möts i ett knyck. Hur som helst var detta en hälsning som åtminstone jag inte till fullo behärskar, så det blev någon slags halvhjärtad handskakning istället.
Upprymda, fascinerade och lite skrämda tittar vi på varandra när David och hans crew studsar nerför trapporna. Jag kan inte riktigt där och då sätta ord på mina känslor, men känner nu att det är ett ögonblick jag kommer vårda inom mig så länge jag lever!
Dyra kläder
Varför är dyra kläder (ofta) snyggare än billiga? Jag fattar det inte, men jag börjar så smått acceptera som ett faktum att jag oftare tilltalas av kläder från NK än av kläder från Dressman. Tyvärr för min plånbok.
Häromveckan skulle jag (i Göteborg) köpa höstkläder och strosade runt i några affärer i centrum, kring Kungsportsplatsen och Brunnsparken. Jag gick in på Design Only som är en ganska dyr affär. Där spelade de Bruce Springsteens skiva Born To Run. Jag provade tröjor och lyssnade på Born To Run; hur skulle jag kunna undgå att bli köpsugen? Sen gick jag till Solo som också har ganska dyra kläder. Där spelade de ännu bättre musik: en liveplatta med Van Morrison!!! Musik blir inte bättre.. Sen gick jag till H&M. Där spelade de en vidrig eurotechnolåt vars text gick ungefär "you've got the best ass in the world".
Va fan ska man tro? Köpa billiga kläder = dålig musiksmak? Köpa dyra kläder = bra musiksmak?
Häromveckan skulle jag (i Göteborg) köpa höstkläder och strosade runt i några affärer i centrum, kring Kungsportsplatsen och Brunnsparken. Jag gick in på Design Only som är en ganska dyr affär. Där spelade de Bruce Springsteens skiva Born To Run. Jag provade tröjor och lyssnade på Born To Run; hur skulle jag kunna undgå att bli köpsugen? Sen gick jag till Solo som också har ganska dyra kläder. Där spelade de ännu bättre musik: en liveplatta med Van Morrison!!! Musik blir inte bättre.. Sen gick jag till H&M. Där spelade de en vidrig eurotechnolåt vars text gick ungefär "you've got the best ass in the world".
Va fan ska man tro? Köpa billiga kläder = dålig musiksmak? Köpa dyra kläder = bra musiksmak?
onsdag 15 oktober 2008
Höstkänning
En dag som denna kan man exempelvis damma av Ola Magnells vackra sång Höstkänning från LP:n med samma namn från 1977. Vem är då Ola Magnell? Är han välkänd? Är han bortglömd? Jag vet inte, svårt att säga. Själv hade jag lyckan att upptäcka honom 1992 - jag minns året för associationskedjan ser ut såhär: Första egna lägenheten, Fotbolls-Em i Sverige, Moviebox från Fredsgatan, Ola Magnell, The Smiths, första försöken att laga mat till sig själv (ska man ha lök i köttfärssås?).
Hur som helst. Idag kom den här låten till mig igen när jag gick med min son för att hälsa på hans farföräldrar.
Tacksamt kan man konstatera att vissa produktioner överlever, andra inte. Mycket av Magnells 70- och 80-talsalster är överlastat och alltför tungt, men den här är - tja, tidlös. Till Magnells storhet hör dock att där produktionen gått vilse är, oftast, låtarna så starka att de trots allt tränger igenom.
Ola Magnell är en av de där artisterna man vill att alla ska tycka lika mycket som man själv gör, samtidigt som man paradoxalt nog vill älska honom allra mest själv. Men Höstkänning borde alla somna till ikväll.
Konsumentupplysning: George Jones-samling
Har du sextio kronor på fickan? Bor i Göteborg? Då är mitt hetaste köptips detta: George Jones dubbelcd best of Country Roads, 60 kr på Bengans. Arketypisk och briljant klassisk country. Arketypisk: Jones var en riktigt problematisk karl, gift en massa gånger, alkad, kokainist, legendariskt dålig på att hantera pengar. Också musikaliskt: pampiga, smöriga – men inte överproducerade – ballader om olycklig kärlek, låtar om sprit, kvinnor och honky tonk. Riktig mainstreamcountry; jag upptäckte honom genom nedladdning av en mapp som hette ”100 greatest country songs”, som samlade de hundra låtar som nån US-amerikansk countryradiostation utsett till just de hundra bästa countrylåtarna någonsin. Där låg George Jones magnifika ballad om livslång olycklig kärlek ”He stopped loving her today” etta. Inte helt oförtjänt.
Sentimentalitet är en av countryns huvudegenskaper och förekommer överallt hela tiden i genren (också i "outlawcountry" som annars av namnet att döma skulle vara lite farligare), men ingenstans har den väl uttryckts så grandiost som i "He stopped loving her today". Den innehåller alla konstens största teman: kärleken, och döden. Jones berättar om en vän vars förhållande med den Stora Kärleken tagit slut.
"He said I'll love you 'til I die
She told him you'll forget in time
As the years went slowly by
She still preyed upon his mind
He kept her picture on his wall
Went half crazy now and then
He still loved her through it all
Hoping she'd come back again
She told him you'll forget in time
As the years went slowly by
She still preyed upon his mind
He kept her picture on his wall
Went half crazy now and then
He still loved her through it all
Hoping she'd come back again
Kept some letters by his bed
Dated 1962
He had underlined in red
Every single I love you"
Dated 1962
He had underlined in red
Every single I love you"
Inget lätt liv. Och sen kommer låtens punchline, som är riktigt tung. Låten heter ju "He stopped loving her today". Så, han kom över henne? Han hittade en ny kärlek? Ett lyckligt slut? Nej! Detta är country, det är emo, det är deppigt.
"I went to see him just today
Oh but I didn't see no tears
All dressed up to go away
First time I'd seen him smile in years
(Chorus)
He stopped loving her today
They placed a wreath upon his door
And soon they'll carry him away
He stopped loving her today
(Spoken)
You know she came to see him one last time
Oh and we all wondered if she would
And it kept running through my mind
This time he's over her for good
(Repeat Chorus)"
Observera det talade partiet! Mäktigt! Det är väl sånt här som är så gött, så underbart med country: den är inte rädd för de stora frågorna och stora temana.
Shadows and Light
Jag var inne på Bengans idag (jo det finns i Stockholm också nuförtiden) och fann till min stora glädje Joni Mitchells live-dubbel Shadows and Light. Detta är en av mina favoritplattor som åtminstone tidigare har varit så förbenat svår att få tag på. I dagens moderna tidevarv hade jag säkert kunnat beställt den på ebay för länge sedan men när jag upptäckte denna platta och ville få tag på den i slutet av förra seklet stod den icke att finna. Enligt den lokala skivgurun Ulf fanns den inte distribuerad i Sverige, så jag vände mig till Napster och jag minns än idag hur jag kämpade länge och väl med att ladda ner alla låtar. Glädjen över att få hem ett nytt spår ekar fortfarande genom mina vener.. Till slut hade jag hela plattan, och jag varnar er, den är riktigt het! Den kan få den bästa medborgare att vackla i sin musiksmak och sakta med säkert börja smyga in mer och mer jazz i hyllan. Det var i alla fall det som hände mig. Den hysteriska "Dry Cleaner from Des Moines" var och är mitt favoritspår, med Michael Breckers ekvilibristiska och spräckiga solo som höjdpunkt. Egentligen är det en blues, även om det är ganska svårt att höra. Det finns emellertid många mycket mer lättlyssnade spår att ta till sig innan man är redo för detta elddop.
Nå vilka lirar då förutom Michael Brecker?, hör jag er fråga. Jag skall be att få tala om att Jaco Pastorius spelar bas, detta plågade geni som inspirerat mig och nästan alla unga blivande jazzbasister väldigt mycket. Det finns för övrigt en lysande bok om honom skriven av Bill Milkowski, kolla in den om ni vill veta mer! Pat Metheny spelar gitarr, Lyle Mays spelar keyboard, Don Alias trummor. Ett regelrätt jazzgäng alltså, men det svänger så det svartnar även om de mer poppigare inslag som trots allt dominerar skivan. Kombinationen grymme-musiker som (förmodligen höga som hus) spelar med en fantastisk sångare och låtskrivare i skarven mellan sjuttio- och åttiotalet är oöverträffat. Konserten filmades även och finns utgiven på dvd.
Dagens tips blir alltså Joni Mitchells "Shadows and Light" (2cd) för 99:- på bengans!
Nå vilka lirar då förutom Michael Brecker?, hör jag er fråga. Jag skall be att få tala om att Jaco Pastorius spelar bas, detta plågade geni som inspirerat mig och nästan alla unga blivande jazzbasister väldigt mycket. Det finns för övrigt en lysande bok om honom skriven av Bill Milkowski, kolla in den om ni vill veta mer! Pat Metheny spelar gitarr, Lyle Mays spelar keyboard, Don Alias trummor. Ett regelrätt jazzgäng alltså, men det svänger så det svartnar även om de mer poppigare inslag som trots allt dominerar skivan. Kombinationen grymme-musiker som (förmodligen höga som hus) spelar med en fantastisk sångare och låtskrivare i skarven mellan sjuttio- och åttiotalet är oöverträffat. Konserten filmades även och finns utgiven på dvd.
Dagens tips blir alltså Joni Mitchells "Shadows and Light" (2cd) för 99:- på bengans!
Kontraster, del 2.
Tredje inlägget om mode nu från mig. Är det jag som blir modebloggaren här på Längre inåt landet? Det må vara hänt.
Nu tänkte jag ta upp en annan av mina favoritkontraster och den är lite besläktad med västkustrockskontrasten som jag skrev om nedanför. Den personifieras av David Lynch och kallas allmänt Den osynliga slipsen.
Den osynliga slipsen består helt enkelt av en skjorta med alla knappar knäppta, men utan slips. Att knäppa skjortan på detta sätt ger ett stramt intryck, nästan ännu stelare än med slips faktiskt. På frågan om vad man tyckte om saken svarade herrmodeoraklet GQ för ett tag sen: "The invisible tie? It’s kind of 1987, but it still has its moments." Här ska jag visa på några av dessa stunder.
Den som bär upp denna stil bäst tycker jag som antytt är David Lynch, och då kommer vi genast in på kontrastelementet i detta mode:
Och här David Byrne.
Nu tänkte jag ta upp en annan av mina favoritkontraster och den är lite besläktad med västkustrockskontrasten som jag skrev om nedanför. Den personifieras av David Lynch och kallas allmänt Den osynliga slipsen.
Den osynliga slipsen består helt enkelt av en skjorta med alla knappar knäppta, men utan slips. Att knäppa skjortan på detta sätt ger ett stramt intryck, nästan ännu stelare än med slips faktiskt. På frågan om vad man tyckte om saken svarade herrmodeoraklet GQ för ett tag sen: "The invisible tie? It’s kind of 1987, but it still has its moments." Här ska jag visa på några av dessa stunder.
Den som bär upp denna stil bäst tycker jag som antytt är David Lynch, och då kommer vi genast in på kontrastelementet i detta mode:
Som synes kontrasterar Lynch den strama skjortknäppningen med en vild och ganska märklig frisyr. Det gör hela grejen. Hade han burit en vattenkammad snedbena hade han kanske bara sett ut som en kuvad mormongosse från Salt Lake City. Nu förstärks istället intrycket av en skapande, rentav visionär hjärna, kapabel att komma på de kraftfulla och störande bilder som Lynchs filmer är fulla av. Skjortknäppningen visar hur vi här har en person som kanaliserar all sin kreativa energi inåt och uppåt mot själens centrum, hjärnan, och genom frisyren i sin tur ser vi hur all denna energi liksom spränger kroppens gränser och brister ut i en kaskad av hår.
Inom musikerfacket kan vi se flera exempel på Den osynliga slipsen. Här Bryan Ferry.
Jag tycker att den här stilen passar sällsynt bra på Ferry - han är ju en man fylld av kontraster, en nordengelsk gruvarbetarson med sammetslen förförarröst.
Och här David Byrne.I allmänhet är nog Den osynliga slipsen lättast att bära för folk med kreativa yrken. I sektorer där bruket av slips ingår eller förväntas är, konstigt nog, det enda rimliga alternativet till slips att bära skjortan med en knappt uppknäppt. Detta tror jag beror just på Den osynliga slipsens starka kontrastverkan - bäraren sticker ut för mycket, och det blir svårt att veta var man har honom. Det är ju i grund och botten inte funktionellt eller bekvämt att knäppa skjortan ända upp i halsen om man inte bär någon slips. Den osynliga slipsen är en mycket medveten stilsignal som är rätt svår att bära upp, och däri ligger nog dess storhet.
Håkan Hellströms magiska frasering
Det finns många artister som sjunger om hjärta och smärta, och många kan beröra en väldigt starkt när man är i sådana situationer själv. Vissa mer än andra förstås, och en av dem som berör mig allra mest är Håkan Hellström. Hans texter om olycklig kärlek och längtan bort berör mig djupt även om jag inte alls är i en situation som påminner om det han sjunger om för tillfället. Jag tror det finns flera anledningar till detta, en tungt vägande orsak är att hans genombrott kom när jag var i 15-årsåldern och precis hade börjat känna och tänka sådana saker han sjunger om. En annan är att han följer och inspireras av artister och personer som jag själv gillar mycket, som t.ex. sådana vitt skilda personligheter som Evert Taube och Morrissey. Den tredje och största anledning tror jag är hans texter och framför allt sättet han framför dem på.
Håkan Hellström är en fantastisk sångare. Jag vet att han fick mycket skit i början av karriären för att han skulle sjunga falskt osv, men jag tror att det har släppt nu. Han kan som få andra förmedla budskapet i sina texter med en röst som perfekt matchar innehållet i hans texter. Många av hans texter är väldigt naiva och skulle förmodligen inte fungera om de inte framfördes med en sådan avväpnande övertygelse, och just däri ligger hans storhet. Ta t.ex. refrängen i "För sent för Edelweiss":
"Du säger; har du tändstickor?
Ja tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm.
Och har du vin & sprit
så att det räcker att få hela fjärden full av sorger"
Textrader som kan verka väl patetiska (de rimmar ju inte ens!) om man reciterar dem så här blir tillsammans med lite smakfullt pianoklink och akustiska gitarrer till ren magi. "Kom igen Lena" är som bekant en av frölundaitens största hits, och även där finns det smakprov på textrader som får mig att rysa i hela kroppen:
"Och jag vet att allt är falskt och bedrägeri,
men det struntar jag i
för vi dansar och du har så mjuka läppar"
Man kan varken argumentera eller värja sig mot sådana sanslöst entusiasmerande känsloutbrott! Och, som Erik påpekade när vi pratade om Håkan härförleden, refrängen i första låten på senaste skivan ("Tro och tvivel"), där Håkan på sitt alldeles särpräglade sätt drar på orden:
"Har gått på knä så många år
i den här staden
Men jag svär att jag hörde frälsningsarmén sjunga om att lämna allt bakom sig
Första gången jag såg dig och jag svär att jag hörde lastbilar från E4an
Dundra förbi där utanför
Natten vi kysste all skit vi gått igenom här ajö"
Ett sista exempel skall jag be att få ta med innan jag nöjer mig för den här gången, nämligen Brännö Serenad. Det är en låt som nästan är fysiskt smärtsam att lyssna på, men som är så bra att man inte kan låta bli. När han kommer fram till kulmen på sticket är det nästan så att man vill säga åt honom att vara tyst och sluta tänka så destruktivt:
"Det är mitt eget fel
Vad som än hände med mitt hjärta
För jag har alltid vetat att du inte skulle stanna
Jag blir hellre ensam än lycklig med nån annan"
Hjärta och smärta precis som i verkligheten, fantastiskt vackert och fruktansvärt hemskt!
Håkan Hellström är en fantastisk sångare. Jag vet att han fick mycket skit i början av karriären för att han skulle sjunga falskt osv, men jag tror att det har släppt nu. Han kan som få andra förmedla budskapet i sina texter med en röst som perfekt matchar innehållet i hans texter. Många av hans texter är väldigt naiva och skulle förmodligen inte fungera om de inte framfördes med en sådan avväpnande övertygelse, och just däri ligger hans storhet. Ta t.ex. refrängen i "För sent för Edelweiss":
"Du säger; har du tändstickor?
Ja tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm.
Och har du vin & sprit
så att det räcker att få hela fjärden full av sorger"
Textrader som kan verka väl patetiska (de rimmar ju inte ens!) om man reciterar dem så här blir tillsammans med lite smakfullt pianoklink och akustiska gitarrer till ren magi. "Kom igen Lena" är som bekant en av frölundaitens största hits, och även där finns det smakprov på textrader som får mig att rysa i hela kroppen:
"Och jag vet att allt är falskt och bedrägeri,
men det struntar jag i
för vi dansar och du har så mjuka läppar"
Man kan varken argumentera eller värja sig mot sådana sanslöst entusiasmerande känsloutbrott! Och, som Erik påpekade när vi pratade om Håkan härförleden, refrängen i första låten på senaste skivan ("Tro och tvivel"), där Håkan på sitt alldeles särpräglade sätt drar på orden:
"Har gått på knä så många år
i den här staden
Men jag svär att jag hörde frälsningsarmén sjunga om att lämna allt bakom sig
Första gången jag såg dig och jag svär att jag hörde lastbilar från E4an
Dundra förbi där utanför
Natten vi kysste all skit vi gått igenom här ajö"
Ett sista exempel skall jag be att få ta med innan jag nöjer mig för den här gången, nämligen Brännö Serenad. Det är en låt som nästan är fysiskt smärtsam att lyssna på, men som är så bra att man inte kan låta bli. När han kommer fram till kulmen på sticket är det nästan så att man vill säga åt honom att vara tyst och sluta tänka så destruktivt:
"Det är mitt eget fel
Vad som än hände med mitt hjärta
För jag har alltid vetat att du inte skulle stanna
Jag blir hellre ensam än lycklig med nån annan"
Hjärta och smärta precis som i verkligheten, fantastiskt vackert och fruktansvärt hemskt!
tisdag 14 oktober 2008
Tågromantik
Om tåg har det skrivits ett oräkneligt antal låtar, och en låt jag vill uppmärksamma är Elizabeth Cottens Freight train. Jag har mycket tidiga barndomsminnen av den melodin då min pappa hade en köpkassett (sådant fanns en gång i tiden) där den ingick, tillsammans med en mängd andra countrybluesspår. Den här kassetten slets för jämnan av oss bägge, och när den en dag var spårlöst försvunnen så störde det oss lika mycket.
Nå, Freight train av Elisabeth Cotten. Countryblues skulle jag kalla det. Tåget (som senare kom att ersättas av bilen) som metafor för längtan från eller till något är ett beprövat grepp.
Det som är något häpnadsväckande med den här låten är väl framför allt två saker: Elizabeth var mycket ung när hon skrev den – i sina tonår – samt att hon lovsjunger tåget. Det vanliga bland kvinnliga blues- och jazzsångerskor var annars att tåget var något hotfullt: det kom för att ta mannen från kvinnan, och därigenom lämna henne åt hennes öde.
Freight train, freight train, run so fast
Freight train, freight train, run so fast
Please don't tell what train I'm on
They won't know what route I'm going
When I'm dead and in my grave
No more good times here I crave
Place the stones at my head and feet
And tell them all I've gone to sleep
When I die, oh bury me deep
Down at the end of old Chestnut Street
So I can hear old Number Nine
As she comes rolling by
Idag kan man finna rätt många versioner av hennes låt. På Youtube finns ett par olika versioner när hon framför den inför tevekameror, men i mitt tycke är inspelningen som återfinns på hennes Myspace den bästa. Hon intonerar lite skevt - "gubbpitchar" - alltså gliiider upp på rätt ton, men fraseringen är obetalbar och hennes gitarrspel golvar!
Elizabeth Cotton försörjde sig inte på musik. Tonårens låtskrivande och gitarrspelande var egentligen en parentes. Jag har förstått det som att hon återupptog sitt musicerande först mot andra hälften av sitt liv då familjen där hon försörjde sig som hushållerska och barnpassare hade ett stort musikintresse. Hon såg nämligen folkmusikikonen Pete Seeger växa upp på nära håll, och efter uppmuntran från dem så började hon spela på sin gitarr igen.
måndag 13 oktober 2008
Kontraster, del 1.
En kontrastfylld figur kan slå en med häpnad. Eftersom jag gillar starka kontraster inom mode har jag tänkt att utforska några sådana här på bloggen.
En första väldigt kontrastrik stil jag kommer att tänka på är det kaliforniska västkustrocksmodet. Och "rock" syftar här på musikstilen, inte ytterplagget. En av västkustrocksmodets främsta protagonister är (eller var, han har numera anammat östkuststudiomusikerstilen, men mer om den i ett senare inlägg) soulrocksångaren Michael McDonald.
Västkustrocksmodet bärande element är konstrasten mellan skägg/hår, och tunna, stiliga material. Det är ett genialt enkelt upplägg - som om en långhårig, skäggig hells angels-anhängare klipper håret, trimmar skägget och kläs i rivieraskjorta, klubblazer och chinos.
Här är en bild på Michael McDonald från 70-talet:
Här ser vi ett relativt stort men noga ansat skägg och en utvuxen, busigt småpojksaktig frisyr vägas upp av en rosafärgad skjorta i ett sidenartat material av till synes hög kvalitet. McDonald har också knäppt upp tre (eller fler) av skjortans knappar, vilket antyder en rebellisk och frigjord bärare.
Västkustrocksmodet kvalitet tycker jag ligger i att det skapar en härlig kontrast mellan det välartade och det vildvuxna, mellan det uppfostrade och det otämjda.
En första väldigt kontrastrik stil jag kommer att tänka på är det kaliforniska västkustrocksmodet. Och "rock" syftar här på musikstilen, inte ytterplagget. En av västkustrocksmodets främsta protagonister är (eller var, han har numera anammat östkuststudiomusikerstilen, men mer om den i ett senare inlägg) soulrocksångaren Michael McDonald.
Västkustrocksmodet bärande element är konstrasten mellan skägg/hår, och tunna, stiliga material. Det är ett genialt enkelt upplägg - som om en långhårig, skäggig hells angels-anhängare klipper håret, trimmar skägget och kläs i rivieraskjorta, klubblazer och chinos.
Här är en bild på Michael McDonald från 70-talet:
Här ser vi ett relativt stort men noga ansat skägg och en utvuxen, busigt småpojksaktig frisyr vägas upp av en rosafärgad skjorta i ett sidenartat material av till synes hög kvalitet. McDonald har också knäppt upp tre (eller fler) av skjortans knappar, vilket antyder en rebellisk och frigjord bärare.
Västkustrocksmodet kvalitet tycker jag ligger i att det skapar en härlig kontrast mellan det välartade och det vildvuxna, mellan det uppfostrade och det otämjda.
Musiksmak och personlighet
Åtminstone sen gymnasiet, när jag brydde mig lite för mycket om sånt här, har jag varit fascinerad av eventuella samband mellan musiksmak och vilken slags person man är. DN (5 september) rapporterar om en skitstor enkätundersökning som en skotsk psykolog har gjort där folk har fått rapportera om vad de har för personlighetsdrag, och vad de lyssna på för musik. Utifrån det görs generaliseringar om hur personer som lyssnar på genre X är. Till exempel, om de genrer som jag lyssnar mycket på ur DN-artikeln:
• INDIEPOPAREN: Har låg självkänsla och arbetar inte särskilt hårt. Inte heller särskilt snäll eller generös. Är kreativ.
• ROCK'N'ROLL: Hög självkänsla och väldigt kreativ. Hårt arbetande och tillfreds med sig själv. Varken snäll eller generös.
• COUNTRY: Väldigt hårt arbetande. Utåtriktad.
Vete tusan om nåt av detta stämmer på mig.. Sen har de inte heller med andra genrer jag lyssnar mycket på, som skatepunk, kammarmusik eller Jackson Browne. Då funkar det kanske inte.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2198&a=824615
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2198&a=824623
• INDIEPOPAREN: Har låg självkänsla och arbetar inte särskilt hårt. Inte heller särskilt snäll eller generös. Är kreativ.
• ROCK'N'ROLL: Hög självkänsla och väldigt kreativ. Hårt arbetande och tillfreds med sig själv. Varken snäll eller generös.
• COUNTRY: Väldigt hårt arbetande. Utåtriktad.
Vete tusan om nåt av detta stämmer på mig.. Sen har de inte heller med andra genrer jag lyssnar mycket på, som skatepunk, kammarmusik eller Jackson Browne. Då funkar det kanske inte.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2198&a=824615
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2198&a=824623
Favoritljud
Vad har ni för favoritljud i musiken? Jag menar enstaka ljud - instrument, arrangemang, sätt att spela på - som kommer in och förgyller en låt och ger en gåshud. Mina är - och några av dessa ska jag nog skriva särskilda inlägg om här på bloggen - :
Klinkpianot, brölsaxen, doo wop-pianot, cowboyens gråtande steelgitarr, tvärflöjtssolot, mandolinen, dragspelet, det talade partiet, banjobreaket, 94-chugga chuggat och softcore-chugga chuggat, schlagerhöjningen, gubblunktrummorna, skatepunkkörerna, koklockan, den Bachsk-Byrdska jangelgitarren, call & response, Richard Thompson-licksen, det omständiga 70-talsfillet, cembalon
Klinkpianot, brölsaxen, doo wop-pianot, cowboyens gråtande steelgitarr, tvärflöjtssolot, mandolinen, dragspelet, det talade partiet, banjobreaket, 94-chugga chuggat och softcore-chugga chuggat, schlagerhöjningen, gubblunktrummorna, skatepunkkörerna, koklockan, den Bachsk-Byrdska jangelgitarren, call & response, Richard Thompson-licksen, det omständiga 70-talsfillet, cembalon
söndag 12 oktober 2008
Christer Sjögrens magiska frasering
På en tyskakurs jag läste där svenskar som läser tyska pluggar ihop med tyskar som läser svenska, var en av övningarna att prata om, lyssna på och översätta texterna till några av ens favoritlåtar på det egna språket. De texter som jag tog med mig var ”Kan man älska nån på avstånd?”, ”Ishockeyfrisyr”, ”Kär och galen”, ”Tro och tvivel” och ”Inatt inatt”. ”Kan man älska nån på avstånd”, en av Vikingarnas största hits, var den som jag valde först och den som var mest given.
Det är verkligen en helt sagolikt bra låt, och en showcase för den värmländska sammetsdimman, Christer Sjögrens ljuvliga röst. IMHO är Sjögren oslagbar när det gäller frasering och betoningar och att skapa dynamik och feeling i de enklaste texter. Vad ”Kan man älska nån på avstånd” handlar om framgår rätt väl av titeln och texten är helt enkelt en betraktelse över ett distansförhållande som tagit slut. Den går rätt långsamt och Sjögren sjunger vällustigt nyanserat och så bra att man får gåshud. Låten börjar med en refräng som är väldigt melodisk och bra men utan sådana vokala fyrverkerier som Christer bjuder på längre in i låten. Därför börjar jag citerandet med den första versen. Här blickar vi tillbaka på förhållandets början. Tempot dras ner och ett underbart klinkpiano, vi snackar något av det bästa ur hela countryns rika repertoar, plockas fram och briljerar med ett lick efter varje textrad.
”När jag tänker på den kvällen
där vi möttes du och jag
hur du tog min hand och såg på mig
med en blick så jag blev svag
ja då känner jag en längtan
att få krama dig så hårt
tänk vad enkelt det var innan
och nu är allt så svårt”
där vi möttes du och jag
hur du tog min hand och såg på mig
med en blick så jag blev svag
ja då känner jag en längtan
att få krama dig så hårt
tänk vad enkelt det var innan
och nu är allt så svårt”
Magi! Så enkelt, så fantastiskt. Lyssna på vibratot på ”en blick så jag blev svag”, den subtila dramatiken i ”att få krama dig så hårt”, hur Christer i sista raden laddar upp för refrängen, och bara på det allmänna levererandet. Det finns ett djup i hans berättande, sättet att framföra texterna, som jag tycker är svår att hitta annanstans (kanske går det bara i countryn).
(refräng)
”Kan man älska nån på avstånd
ja det skiljer många mil
mellan mig och den jag älskar
flera timmar med min bil
Om du bara för nån timma
kunde komma hem till mig
och viska ljuvt dom orden
’du, jag lämnar aldrig dig’”
”Kan man älska nån på avstånd
ja det skiljer många mil
mellan mig och den jag älskar
flera timmar med min bil
Om du bara för nån timma
kunde komma hem till mig
och viska ljuvt dom orden
’du, jag lämnar aldrig dig’”
Härefter uppstår magi! Tonartsbyte och ned i tempo. Christer börjar snyftigt med att berätta om sin ensamhet och sina tankar på tjejen, drar tjusigt ut på ”oooom” och i nästa textrad är ett subtilt vibrato där i hans trygga baryton, för extra effekt.
”Jag kramar hårt min kudde
och tänker jämt på dig
var finns du ikväll min älskling
tänker du ibland på mig
att få ha dig vid min sida
får jag bara drömma om
för när jag vaknar varje morgon
är min säng som vanligt tom”
och tänker jämt på dig
var finns du ikväll min älskling
tänker du ibland på mig
att få ha dig vid min sida
får jag bara drömma om
för när jag vaknar varje morgon
är min säng som vanligt tom”
Pop blir inte bättre. Vi snackar Hank Williams, ”You’re still on my mind”, den nivån på olycklig kärlek-låtar. Tycker jag.
lördag 11 oktober 2008
Andrew Bird's Bowl of Fire - The Swimming Hour
En av mina favoritplattor genom alla tider är Andrew Bird's Bowl of Fire's "The Swimming Hour" från 2001. Det finns inte många artister jag lyssnar på som jag har upptäckt själv, utan tips från vänner och bekanta, men Andrew Bird är en sådan.
Jag och min barndomsvän Anton använde oss mycket av det fantastiskt spännande programmet Napster i fildelningens barndom, och en vacker dag provade vi att ladda ner en låt som de tipsade om på sin startsida, nämligen ABBF's "How Indiscreet". Fråga mig inte varför, vad jag minns var detta första och sista gången vi lät oss ledas av Napsters redaktion, men jag var blev helt knockad! Låten är en slags snabb och ganska hysterisk blues-låt med smattrande trummor, ylande gitarrer och 50-tals-rock'n'roll-körer. En ganska klyschig låt som hade något spännande och lite nytt över sig, åtminstone för mig. Efter att ha lyssnat på låten intensivt några veckor ville jag ha mer, och gick till skivhuset i Halmstad. (På den tiden då denna historia tilldrar sig köpte ungdomar fortfarande skivor i skivaffärer (trots att vi använde napster).) De hade aldrig hört talas om bandet jag frågade efter, men slog i datorn och fann att det skulle gå att beställa skivan från USA. Några veckor senare fick jag så skivan i min hand, och trots att det skulle visa sig att "How Indiscreet" sticker ut ganska mycket och inte alls är särskilt representativ för skivan så älskade jag den.
Det är svårt att förklara storheten med "The Swimming Hour", för jag har ingen annan skiva i samlingen som påminner om den. Andrew Bird är något slags låtskrivargeni som trakterar fiol, gitarr, plus en hel rad instrument, och hans texter är riktigt snygga rent fonetiskt och one-liner-mässigt men som helhet ganska obegripliga (ungefär som Neil Youngs, dock inga jämförelser i övrigt). Jag tilltalas dock av detta sätt att skriva texter, har alltid varit svag för enskilda snygga formuleringar i låtar. Musiken är en blandning av klassisk pop, fiolbaserad folkmusik och traditionell amerikansk musik, hans tidigare plattor rubriceras som "jazz", men jag har inte hört dem själv. En salig blandning alltså, men det fungerar! Varje låt på plattan innehåller fantastiska partier, och som helhet är det en mäktig samling låtar. Detta är en skiva som följt med mig genom alla perioder som min musiksmak gått igenom sedan 2001, 60-talspop, indie, synt, new romantic, jazz, mauro scocco, gubbrock. Vilka husgudar jag än haft för tillfället har jag alltid återkommit till "The Swimming Hour".
Under alla år jag lyssnade på den här plattan träffade jag aldrig någon som lyssnade på honom eller ens hört talas om människan, och länge trodde att jag var ganska ensam om att ha honom representerad i min skivhylla. Hur förvånad blev jag då inte när jag för några år sedan var uppe på besök i Stockholm och får se en affisch som talar om att Andrew Bird är i stan och dessutom ska spela på Södra teatern några dagar senare, medan jag fortfarande är i stan! Självklart gick jag dit, på konsertdagen gick jag in på hans hemsida och såg att han gjort flera plattor sedan "The Swimming Hour", och att han lämnat bandet Bowl of Fire bakom sig och nu uppträdde som soloartist. När jag kom till Södra Teatern förväntade jag mig att det skulle vara väldigt lite folk där, eftersom jag som sagt aldrig hört talas om honom i Sverige. Stället var proppfullt! Jag trodde inte mina ögon. Tydligen hade Andrew fått ett indie-genombrott några år tidigare, när jag var isolerad på folkhögskola nere i Skåne, med skivan "The Mysterious Production of Eggs", ett genombrott som gått mig helt förbi. En väldigt märklig men härlig känsla fyllde min kropp, och konserten tog sin början. Andrew uppträdde bara tilsammans med en trummis, han spelade alla övriga instrument själv. Han började med att lägga en akustisk gitarr-loop, sedan en till, sedan bas, sedan lade han på en fiolslinga innan han slutligen började han sjunga. En mycket egensinnig arist, denne Andrew. Nuförtiden låter han mer som en singer/songwriter med personlig stil, borta är jazzen och folkmusiken, men det är fortfarande väldigt bra, och konserten var magisk. Efter konserten tackade jag honom så mycket, och sade att "The Swimming Hour" är en av mina favoritskivor. Cirkeln var sluten.
Jag har flera plattor med Andrew Bird, men även om många av dem är köpvärda står fortfarande "The Swimming Hour" i särklass. En av rockhistoriens bästa plattor om du frågar mig!
Jag och min barndomsvän Anton använde oss mycket av det fantastiskt spännande programmet Napster i fildelningens barndom, och en vacker dag provade vi att ladda ner en låt som de tipsade om på sin startsida, nämligen ABBF's "How Indiscreet". Fråga mig inte varför, vad jag minns var detta första och sista gången vi lät oss ledas av Napsters redaktion, men jag var blev helt knockad! Låten är en slags snabb och ganska hysterisk blues-låt med smattrande trummor, ylande gitarrer och 50-tals-rock'n'roll-körer. En ganska klyschig låt som hade något spännande och lite nytt över sig, åtminstone för mig. Efter att ha lyssnat på låten intensivt några veckor ville jag ha mer, och gick till skivhuset i Halmstad. (På den tiden då denna historia tilldrar sig köpte ungdomar fortfarande skivor i skivaffärer (trots att vi använde napster).) De hade aldrig hört talas om bandet jag frågade efter, men slog i datorn och fann att det skulle gå att beställa skivan från USA. Några veckor senare fick jag så skivan i min hand, och trots att det skulle visa sig att "How Indiscreet" sticker ut ganska mycket och inte alls är särskilt representativ för skivan så älskade jag den.
Det är svårt att förklara storheten med "The Swimming Hour", för jag har ingen annan skiva i samlingen som påminner om den. Andrew Bird är något slags låtskrivargeni som trakterar fiol, gitarr, plus en hel rad instrument, och hans texter är riktigt snygga rent fonetiskt och one-liner-mässigt men som helhet ganska obegripliga (ungefär som Neil Youngs, dock inga jämförelser i övrigt). Jag tilltalas dock av detta sätt att skriva texter, har alltid varit svag för enskilda snygga formuleringar i låtar. Musiken är en blandning av klassisk pop, fiolbaserad folkmusik och traditionell amerikansk musik, hans tidigare plattor rubriceras som "jazz", men jag har inte hört dem själv. En salig blandning alltså, men det fungerar! Varje låt på plattan innehåller fantastiska partier, och som helhet är det en mäktig samling låtar. Detta är en skiva som följt med mig genom alla perioder som min musiksmak gått igenom sedan 2001, 60-talspop, indie, synt, new romantic, jazz, mauro scocco, gubbrock. Vilka husgudar jag än haft för tillfället har jag alltid återkommit till "The Swimming Hour".
Under alla år jag lyssnade på den här plattan träffade jag aldrig någon som lyssnade på honom eller ens hört talas om människan, och länge trodde att jag var ganska ensam om att ha honom representerad i min skivhylla. Hur förvånad blev jag då inte när jag för några år sedan var uppe på besök i Stockholm och får se en affisch som talar om att Andrew Bird är i stan och dessutom ska spela på Södra teatern några dagar senare, medan jag fortfarande är i stan! Självklart gick jag dit, på konsertdagen gick jag in på hans hemsida och såg att han gjort flera plattor sedan "The Swimming Hour", och att han lämnat bandet Bowl of Fire bakom sig och nu uppträdde som soloartist. När jag kom till Södra Teatern förväntade jag mig att det skulle vara väldigt lite folk där, eftersom jag som sagt aldrig hört talas om honom i Sverige. Stället var proppfullt! Jag trodde inte mina ögon. Tydligen hade Andrew fått ett indie-genombrott några år tidigare, när jag var isolerad på folkhögskola nere i Skåne, med skivan "The Mysterious Production of Eggs", ett genombrott som gått mig helt förbi. En väldigt märklig men härlig känsla fyllde min kropp, och konserten tog sin början. Andrew uppträdde bara tilsammans med en trummis, han spelade alla övriga instrument själv. Han började med att lägga en akustisk gitarr-loop, sedan en till, sedan bas, sedan lade han på en fiolslinga innan han slutligen började han sjunga. En mycket egensinnig arist, denne Andrew. Nuförtiden låter han mer som en singer/songwriter med personlig stil, borta är jazzen och folkmusiken, men det är fortfarande väldigt bra, och konserten var magisk. Efter konserten tackade jag honom så mycket, och sade att "The Swimming Hour" är en av mina favoritskivor. Cirkeln var sluten.
Jag har flera plattor med Andrew Bird, men även om många av dem är köpvärda står fortfarande "The Swimming Hour" i särklass. En av rockhistoriens bästa plattor om du frågar mig!
80-talets nyhetsprogram
Jag ser ganska sällan aktuellt nuförtiden men jag undrar om det inte var bättre förr. Det här klippet med en fräsch, sommar-kortklippt Lundell som firar 10 år som artist är i alla fall riktigt fint, han berättar bland annat om att han inte tycker att han förändrats så mycket sedan karriären börjat, samt att hans mål är att dö stolt. Nu för tiden är det bara krig och elände. Till och med väderprognosen var bättre för 23 år sedan!
Min bästa fotbollslåt; Die Toten Hosen, "Bayern"
Punkbandet Die Toten Hosen, däremot, kommer från Düsseldorf i delstaten Nordrhein-Westfalen, i industriområdet Ruhr. De är fans av fotbollsklubben Fortuna Düsseldorf, och har gjort en magnifik powerballad som handlar om att definivt ta avstånd från FC Bayern. Rent musikaliskt är den så fin, så tysk, så smäktande. Och dessutom med en riktigt bra text, ovanligt eftertänksam för att vara en hata-fotbollsklubb-låt.
Den börjar med en vers som visar bakgrunden till ens ställningstagande i fotboll.
"det finns inte mycket i denna världen
som man kan lita på
vissa säger kärleken
kanske ligger det något i det
och gud finns ju alltid
om man inte har något annat
andra tror inte på någonting
livet har gjort dem hårda"
Sen konstateras i övergången till refräng att det i alla fall finns en sak att tro på och hålla fast vid.
"så mycket kan hända
så mycket kan ske
bara en sak vet jag 100-procentigt
jag skulle aldrig gå till bayern!!"
Sen illustreras poängen i en berättelse i andra versen
"vore jag 20 och supertalang
och real madrid hade knackat på och pojkarna från manchester
och jag hade spelat för tyskland
och var mentalt i toppform
och uli hoeness [bayerns dåvarande coach]skulle stå på min matta
jag skulle inte öppna min dörr!
det skulle inte komma på fråga!
att förtro sitt guld till folk som bayern
(refräng)
vi skulle aldrig gå till fc bayern münchen!
vi skulle aldrig gå till fc bayern münchen!"
Och sen ett smörigt gitarrsolo, just så som det ska vara i de här sammanhangen, och så ett återanknytande till den fina tonen från första versen.
"måste det verkligen vara så
är inte livet alldeles för vackert
för att kasta bort sitt liv och gå till fc bayern!"
ståplatsläktare i Gelsenkirchen, Schalkefans, säsongspremiär 2008
manlig vänskap: på puben efter matchen och före klubbandetEn fantastisk låt. I augusti i år var jag och pluggade tyska i Bochum, en stad i Ruhrområdet, och genom en otrolig tur och tack vare otroligt snälla tyskar hamnade jag en lördag på säsongspremiär för Bundesliga, Schalke 04 mot Hannover. En bror till en av tyskorna jag läste med var med i fanklubben och hade av någon anledning två biljetter över - Schalkes hemmamatcher är alltid utsålda - och lät mig och en annan svensk hänga med upp på ståplatsläktaren. Gelsenkirchen är ett speciellt ställe, jag har aldrig någon annanstans sett så många hockeyfrillor som jag såg där, och det är en gruvstad där gruvorna lagt ner; när jag frågade Schalkefansen varför de avskyr lokalkonkurrenterna Borussia Dortmund så mycket sa de bland annat att "när gruvorna i Gelsenkirchen la ner tvingades arbetarna härifrån att pendla till Dortmund och jobba där". Fotbollen är enormt stor i Ruhrområdet, en stor del av områdets självidentitet tillsammans med tung industri ("hier kannst du leben bei Fussball und bei Bier").
Schalke vann säsongspremiären med 3-0 och på kvällen gick vi ut och firade med hardcore-Schalkefans vi träffade på matchen: först pub (kneipe), och när de sedan insåg djupet av vår entusiasm för Tyskland och öl också på klubb. Ett riktigt "lågt" ställe, ett disco med en genomsnittsålder på ca 20 och där musiken som spelades till 90% var technoversioner av "Här kommer Pippi Långstrump", "Marmor Stein und Eisen bricht" etc och allmänt lökig eurotechno. Bambuinredning, gummibär-sangria som bål (alltså sangria med gelégodis i), killar som undrade, "was willst du mit meiner Freundin, alter?". Jag kommer bara ihåg ett musikaliskt undantag från kvällen, två låtar som spelades i följd och inte var eurotechno. Givetvis var det fotbollslåtar! Först en Schalke-kampsång i technoversion - halsdukar höjdes, matchtröjor uppvisades, folk sjöng med - och därefter "Bayern" med Die Toten Hosen. Jag stod då i baren för att köpa en öl, kände igen låten, fick feeling, höjde min Schalkehalsduk och killen som stod bredvid mig i baren, iförd matchtröja, lade armen runt om mig. Enighet!
30 mest spelade på mp3-spelaren: Max
Mina mest spelade låtar i iPoden domineras ganska starkt av Eldkvarn och då framförallt skivan "Svart Blogg" från 2007. Den var en väldigt viktig skiva för mig denna dystra vår, och så här i efterhand kan man konstatera att det är en av få plattor som har förbättrat mitt liv och min tillvaro under en längre period. Annars är det väl inte så mycket anmärkningsvärt som placerat sig på listan, möjligtvis kan man tycka att den är ganska musikaliskt enkelspårig för någon som utger sig för att ha bred musiksmak, men om man är positiv kan man kalla den för konsekvent. Många av mina favoritartister saknas eftersom jag lyssnar mer på hela album med dem, som ex. the Beatles, Jackson Browne, Neil Young och Steely Dan. Here goes:
1. Fulla för kärlekens skull - Eldkvarn. 151 spelningar
2. Sometimes - Daniel Lanois. 116
3. Dom vet ingenting om oss - Moneybrother. 102
4. Give me just a little more time - Chairmen of the board. 100
5. Man över bord - Eldkvarn. 98
6. Ett litet finger - Eldkvarn. 89
7. Willin' - Little Feat. 86
8. En ledig man - Eldkvarn. 85
9. Inget bra för mig själv - Eldkvarn. 85
10. För sent för Edelweiss - Håkan Hellström. 85
11. You're the inspiration - Chicago. 83
12. Blues för Bodil Malmsten - Eldkvarn. 83
13. Downtown train (Tåget som går in till stan) - Moneybrother. 83
14. Mörkret knackar på min dörr - Eldkvarn. 80
15. Min systers karneval - Eldkvarn. 80
16. Tro och tvivel - Håkan Hellström. 73
17. Pajas på timlön - Moneybrother. 67
18. Jag jagar ditt hjärta - Eldkvarn. 66
19. Lonely weekend - Yellowjackets. 65
20. Jag är det hjärta - Eldkvarn. 64
21. Ljudet av tiden som går - Mauro Scocco. 64
22. Talking to myself - Michael Brecker. 64
23. Svart blogg - Eldkvarn. 62
24. The christian life - the Byrds. 60
25. Mellan en far och en son - Mauro Scocco. 58
26. För en lång lång tid - Håkan Hellström. 57
27. Taxi - Mauro Scocco. 57
28. Crosses - Jose Gonzales. 56
29. Konfettiregn - Eldkvarn. 55
30. Mitt land - Mauro Scocco. 55
1. Fulla för kärlekens skull - Eldkvarn. 151 spelningar
2. Sometimes - Daniel Lanois. 116
3. Dom vet ingenting om oss - Moneybrother. 102
4. Give me just a little more time - Chairmen of the board. 100
5. Man över bord - Eldkvarn. 98
6. Ett litet finger - Eldkvarn. 89
7. Willin' - Little Feat. 86
8. En ledig man - Eldkvarn. 85
9. Inget bra för mig själv - Eldkvarn. 85
10. För sent för Edelweiss - Håkan Hellström. 85
11. You're the inspiration - Chicago. 83
12. Blues för Bodil Malmsten - Eldkvarn. 83
13. Downtown train (Tåget som går in till stan) - Moneybrother. 83
14. Mörkret knackar på min dörr - Eldkvarn. 80
15. Min systers karneval - Eldkvarn. 80
16. Tro och tvivel - Håkan Hellström. 73
17. Pajas på timlön - Moneybrother. 67
18. Jag jagar ditt hjärta - Eldkvarn. 66
19. Lonely weekend - Yellowjackets. 65
20. Jag är det hjärta - Eldkvarn. 64
21. Ljudet av tiden som går - Mauro Scocco. 64
22. Talking to myself - Michael Brecker. 64
23. Svart blogg - Eldkvarn. 62
24. The christian life - the Byrds. 60
25. Mellan en far och en son - Mauro Scocco. 58
26. För en lång lång tid - Håkan Hellström. 57
27. Taxi - Mauro Scocco. 57
28. Crosses - Jose Gonzales. 56
29. Konfettiregn - Eldkvarn. 55
30. Mitt land - Mauro Scocco. 55
30 mest spelade på mp3-spelaren: Erik
När jag och Max träffas brukar vi alltid prata om musik och vad vi har lyssnat på för musik på sistone. Vi brukar dela skivor och mp3s och lägga in en massa på mp3-spelare. En roande sysselsättning är då också att kolla vad som är de mest spelade låtarna på mp3-spelarn: ett objektivt omdöme om vad det egentligen är man lyssnar på, oavsett att man säger att man bara lyssnar på smakfulla grejer som Györgi Ligeti och John Cage, hela tiden.
Så här ser min topp 30 mest spelade låtar ut. Set mest slående är väl att den innehåller rejält mycket leftöver crack & choking victim (i princip samma band fast med namnbyte). Av listan att döma kan man också säga att min musik består av ungefär lika delar punk, smör och klassisk rock. Det är väl inte riktigt rättvisande vilket väl beror på att jag "tjejlyssnar" mer på pop än jazz och att enstaka spår därför domineras av pop, jag lyssnar väl på jazz med men mer utspritt över många låtar, och jazzlåtar är längre så det blir inte så många spelningar i statistiken. Klassiskt är inte heller med, delvis av samma anledning gissar jag. Sen ser man inte heller så mycket av några av mina favoritartister som jag lyssnar mer på hela skivor med än på enstaka spår: Van Morrison och Jackson Browne.
1. leftöver crack, "crack city rockers" 88 spelningar
2. chicago, "you're the inspiration". 79
3. håkan hellström, "brännö serenad". 75
4. leftöver crack, "stop the insanity". 72
5. håkan hellström, "tro och tvivel". 65
6. choking victim, "war story". 63
7. dreamflow, "summer girl". 63
8. steely dan, "my old school". 58
9. choking victim, "fuck america". 56
10.choking victim, "five-finger discount". 56
11. christopher cross, "all right". 56
12. satanic surfers, "worn out words". 56
13. choking victim, "500 channels". 54
14. ulf lundell, "evangeline". 54
15. homegrown, "hanging out". 51
16. christina lindberg, "säg mej". 50
17. raised fist, "pretext". 48
18. sammi cheng, "arigatou"(live). 48
19. mark knopfler, "going home". 47
20. moneybrother, "downtown train (tåget som går in till stan). 47
21. sammi cheng, "ending song" (live). 47
22. choking victim, "hate yer state". 45
23. no use for a name, "fatal flu". 45
24. michael franks, "the dream". 44
25. strike anywhere, "three on a match". 44
26. jackson browne, "lawyers in love". 43
27. millencolin, "vixen". 43
28. tom waits, "downtown train". 43
29. air supply, "goodbye". 42
29. airplay, "leave me alone". 42
29. jackson browne, "stay". 42
29. ulf lundell, "snön faller och vi med den". 42
Så här ser min topp 30 mest spelade låtar ut. Set mest slående är väl att den innehåller rejält mycket leftöver crack & choking victim (i princip samma band fast med namnbyte). Av listan att döma kan man också säga att min musik består av ungefär lika delar punk, smör och klassisk rock. Det är väl inte riktigt rättvisande vilket väl beror på att jag "tjejlyssnar" mer på pop än jazz och att enstaka spår därför domineras av pop, jag lyssnar väl på jazz med men mer utspritt över många låtar, och jazzlåtar är längre så det blir inte så många spelningar i statistiken. Klassiskt är inte heller med, delvis av samma anledning gissar jag. Sen ser man inte heller så mycket av några av mina favoritartister som jag lyssnar mer på hela skivor med än på enstaka spår: Van Morrison och Jackson Browne.
1. leftöver crack, "crack city rockers" 88 spelningar
2. chicago, "you're the inspiration". 79
3. håkan hellström, "brännö serenad". 75
4. leftöver crack, "stop the insanity". 72
5. håkan hellström, "tro och tvivel". 65
6. choking victim, "war story". 63
7. dreamflow, "summer girl". 63
8. steely dan, "my old school". 58
9. choking victim, "fuck america". 56
10.choking victim, "five-finger discount". 56
11. christopher cross, "all right". 56
12. satanic surfers, "worn out words". 56
13. choking victim, "500 channels". 54
14. ulf lundell, "evangeline". 54
15. homegrown, "hanging out". 51
16. christina lindberg, "säg mej". 50
17. raised fist, "pretext". 48
18. sammi cheng, "arigatou"(live). 48
19. mark knopfler, "going home". 47
20. moneybrother, "downtown train (tåget som går in till stan). 47
21. sammi cheng, "ending song" (live). 47
22. choking victim, "hate yer state". 45
23. no use for a name, "fatal flu". 45
24. michael franks, "the dream". 44
25. strike anywhere, "three on a match". 44
26. jackson browne, "lawyers in love". 43
27. millencolin, "vixen". 43
28. tom waits, "downtown train". 43
29. air supply, "goodbye". 42
29. airplay, "leave me alone". 42
29. jackson browne, "stay". 42
29. ulf lundell, "snön faller och vi med den". 42
fredag 10 oktober 2008
Höstens Guld
Jag har alltid avskytt hösten. Egentligen är det väl inte själva hösten som är det största problemet, utan att den påminner en om att den långa svenska vintern är i antågande. Jag har en tendens att leva i den relativt snara framtiden, vilket gör vintern uthärdlig eftersom våren finns inom räckhåll, men att genomleva höstens regn, rusk och förkylningar bara för att mötas av kyla, slask och brun snö är mer än jag står ut med. Varje år frågar jag mig själv varför jag bor kvar i norden när hösten kommer - fram tills i år!
Jag har kommit till den enkla och egentligen självklara insikten att man måste göra det bästa av det man har. En stor hjälp på vägen till denna insikt har jag fått av Plura. Hans bok "Resa Genom Ensamheten" har gjort att jag längtar efter att möta hösten genom att fiska och plocka svamp, sitta ensam i en stuga och skriva musik, och gå ut i natten och känna duggregnet mot ansiktet. Sitta inne en kväll och lyssna på Bobo Stenson med en god kopp te i handen med levande ljus tända, lyssna på "En Regnmetares sång" med Eldkvarn under en promenad i den Sörmländska skogen klädd i höstskrud eller bege sig ut för att plocka svamp är saker som gör hösten till en riktigt fin, ja rentav nödvändig årstid. Det sistnämnda gjorde jag och Edvin för några veckor sedan, och vad underbart det var! Vi åkte buss från slussen ut till Ingarö, och gick sedan in i Björkö natrurreservat utrustade med en rejäl matsäck, en svampbok och söndagsfirarens lättsinniga humör. Många timmar senare återvände vi hem med påsar fyllda av kantareller, trattkantareller, taggsoppar, m.m., och gjorde svamptoast så det stod härliga till. Så skall hösten tas till vara! Det är lätt att missa sådana fina sysselsättningar som årstiden erbjuder, eftersom det kräver en ganska stor portion initiativtagande och engagemang, men om man gör det är det lättare att njuta av det och sluta klaga på det svenska klimatet.
Att romantisera höstregnet istället för att förbanna det tror jag är rätt väg!
När jag letar igenom min iPod efter höstlåtar är det mest jazzlåtar jag får upp. Jag vet inte vad det beror på, att det är en blå årstid kanske? Autumn Blues, Autumn In New York, Autumn Leaves och Autumn Waltz. Jag kan inte riktigt komma på några favoritlåtar som handlar om hösten, bara låtar jag själv förknippar med hösten. Jag har redan nämnt Eldkvarns "En Regnmetares sång", även "Man Överbord" är en låt som känns "höstig". Förra året lyssnade jag väldigt mycket på Robert Plant & Alison Kraus och Neil Youngs "Harvest Moon", tidigare höstar förknippar jag med Belle & Sebastian, the Field Mice, Clientele och Mauro Scocco, men det beror som sagt mer på att jag lyssnade på dem när bladen föll från träden än att låtarna handlar om hösten. Därför ber jag nu om läsekretsens hjälp för att kora de ultimata höstlåtarna!
Jag har kommit till den enkla och egentligen självklara insikten att man måste göra det bästa av det man har. En stor hjälp på vägen till denna insikt har jag fått av Plura. Hans bok "Resa Genom Ensamheten" har gjort att jag längtar efter att möta hösten genom att fiska och plocka svamp, sitta ensam i en stuga och skriva musik, och gå ut i natten och känna duggregnet mot ansiktet. Sitta inne en kväll och lyssna på Bobo Stenson med en god kopp te i handen med levande ljus tända, lyssna på "En Regnmetares sång" med Eldkvarn under en promenad i den Sörmländska skogen klädd i höstskrud eller bege sig ut för att plocka svamp är saker som gör hösten till en riktigt fin, ja rentav nödvändig årstid. Det sistnämnda gjorde jag och Edvin för några veckor sedan, och vad underbart det var! Vi åkte buss från slussen ut till Ingarö, och gick sedan in i Björkö natrurreservat utrustade med en rejäl matsäck, en svampbok och söndagsfirarens lättsinniga humör. Många timmar senare återvände vi hem med påsar fyllda av kantareller, trattkantareller, taggsoppar, m.m., och gjorde svamptoast så det stod härliga till. Så skall hösten tas till vara! Det är lätt att missa sådana fina sysselsättningar som årstiden erbjuder, eftersom det kräver en ganska stor portion initiativtagande och engagemang, men om man gör det är det lättare att njuta av det och sluta klaga på det svenska klimatet.
Att romantisera höstregnet istället för att förbanna det tror jag är rätt väg!
När jag letar igenom min iPod efter höstlåtar är det mest jazzlåtar jag får upp. Jag vet inte vad det beror på, att det är en blå årstid kanske? Autumn Blues, Autumn In New York, Autumn Leaves och Autumn Waltz. Jag kan inte riktigt komma på några favoritlåtar som handlar om hösten, bara låtar jag själv förknippar med hösten. Jag har redan nämnt Eldkvarns "En Regnmetares sång", även "Man Överbord" är en låt som känns "höstig". Förra året lyssnade jag väldigt mycket på Robert Plant & Alison Kraus och Neil Youngs "Harvest Moon", tidigare höstar förknippar jag med Belle & Sebastian, the Field Mice, Clientele och Mauro Scocco, men det beror som sagt mer på att jag lyssnade på dem när bladen föll från träden än att låtarna handlar om hösten. Därför ber jag nu om läsekretsens hjälp för att kora de ultimata höstlåtarna!
Topp 5 manlig genuspunk
Punken är en manligt dominerad genre. (Eller manligt dominerade genrer - punk rymmer ju en massa olika subgenrer.) Jag lyssnar ganska mycket på punk och nästan bara på killband. Raincoats, Crass osv är några exempel på punkband med kvinnor men det är mest old school brittiskt grejs som jag inte gillar så mycket.
Punken är också ofta politisk. Typiska politiska punkämnen kan vara: (anti) militarism, djurrätt, anarkism, antirasism, osv. Men sexism finns det mig veterligen inte så många punklåtar om (mot). Leftöver Crack har låtar mot den amerikanska imperialismen, mot rasism, mot homofobi, mot kapitalismen, osv, men ingenting om sexism. Randys helt fantastiska platta ...the Rest is Silence har låtar om att leva miljövänligt, att inte vara en sell-out, om socialism, om djurrätt, osv, men inget om sexism. Earth Crisis hade en massa låtar om miljöfrågor och djurrätt men var extremt macho och hade knappast några feministiska låtar.
Men de senaste veckorna har jag lyssnat mycket på i alla fall fyra punklåtar av och med manliga band, som handlar om genus/jämställdhet. Fyra riktigt bra låtar. Om läsekretsen har mer feministisk punk att tipsa om, så är det välkommet!
Punken är också ofta politisk. Typiska politiska punkämnen kan vara: (anti) militarism, djurrätt, anarkism, antirasism, osv. Men sexism finns det mig veterligen inte så många punklåtar om (mot). Leftöver Crack har låtar mot den amerikanska imperialismen, mot rasism, mot homofobi, mot kapitalismen, osv, men ingenting om sexism. Randys helt fantastiska platta ...the Rest is Silence har låtar om att leva miljövänligt, att inte vara en sell-out, om socialism, om djurrätt, osv, men inget om sexism. Earth Crisis hade en massa låtar om miljöfrågor och djurrätt men var extremt macho och hade knappast några feministiska låtar.
Men de senaste veckorna har jag lyssnat mycket på i alla fall fyra punklåtar av och med manliga band, som handlar om genus/jämställdhet. Fyra riktigt bra låtar. Om läsekretsen har mer feministisk punk att tipsa om, så är det välkommet!
1. Satanic Surfers, "Better off Today" (1996)
Sociologen Anthony Giddens diskuterar i ett kapitel av sin introduktionsbok till sociologi förhållanden och familjeliv och tesen om ett slags moraliskt förfall i dagens Väst, där ungdomarna har sex utanför äktenskapet, inte gifter sig, skiljer sig för mycket, gör abort osv. Och Giddens medger nog att det kan finnas en poäng i det där, ibland. För mycket av vad tyskarna kallar asi-livsstil (asozialen), sånt som man ser i snaskiga kanal 5-dokumentärer om feta barn osv, är nog inte bra för ett samhälle. Men, menar Giddens, man ska inte heller (som kristdemokrater tenderar att göra) förhärliga kärnfamiljen och förneka att det kan finnas problem med den och att historiskt sett så påverkas den av maktförhållanden och ofrihet, att kvinnor mer eller mindre tydligt tvingades att leva på ett visst sätt. Han berättar då en anekdot om sin egen mormor, farmor eller något liknande som levde hela livet i ett äktenskap i vilket hon aldrig var lycklig. En man som behandlade henne dåligt. Men hon kände sig inte fri eller stark nog för att skilja sig; de samhälleliga normerna (en kvinna ska nöja sig med det lilla) var för starka.
"Better off Today" med Satanic Surfers handlar om just ett sådant förhållande, och en kvinna som faktiskt säger ifrån och skiljer sig. Då blir hon "better off today". Återigen, sjunger de skånska skatepunkarna, blir hon den unga kvinna med drömmar som hon en gång var, innan hennes sexistiske man begränsade hennes möjligheter.
Satanic Surfers är IMHO ett av de bästa skatepunkbanden nånsin (och därmed ett av de bästa banden nånsin) och det här är riktigt bra snabb skatepunk. Dessutom med en så brutalt otippad text, sympatisk också.
Det är så episkt att se en youtube-video som den ovan när man ser en massa unga punkmän stoja och hoppa omkring och springa upp på scen och sjunga med i den text som handlar om medelålders kvinnors frihet och hur den begränsas av ett patriarkalt samhälle.. Inte typiskt unga män-kultur, direkt.
2. 7 Seconds, "Not Just Boys Fun"
7 Seconds från Nevada var ett band inom genren positive hardcore, en sorts HC som inte urskiljer sig musikaliskt men genom andan och budskapen: positive hardcore är inte destruktiv som en del annan HC utan vill vara konstruktiv. Den är politisk och handlar om typiska punkgrejer, men också om att man ska leva rätt. Och 7 Seconds "Not Just Boys Fun" är en av få feministiska HC-låtar som jag känner till, och riktigt bra också. Som alla 7 Seconds-låtar är den kort (45 sekunder), energisk, punkig och snabb som fan. Och den tar ställning mot sexismen inom punkscenen och för att tjejer ska delta i scenen på lika villkor.
"Showing us your phobias, you're scared to see 'em think,You'd rather dress 'em up in pretty lace,All nice and colored pink.You feel so fucking threatened,When they stand out in front,A stupid, passive piece of meat is all you really want But it's:Not just boys' fun (4x)There's girls who put out fanzines, others put on shows,Yet they're not allowed to get out on the floor.Some make the music, well that you can accept.Hell, maybe live you'll get some tits and assYou fucking moron, your brains have run amuck,A girl's only lot in life is not to fuck"
3. No Use for a Name, "Fatal Flu"
En låt som handlar om en närstående som har anorexia. Fantastisk Kalifornienpunk/vuxenemo med fin text.
"You wouldn't touch the breakfast that I made for you How could you lie? Losing weight, you look afraid, you're scaring meI wonder why? Victim of environment I cannot stand aside and watch you die"
4. Bad Brains, "Pay to Cum"
Handlar egentligen inte så mycket om genus utan mer allmänt om kommersialiseringen av samhället, nästan lite Houllebecqskt tema, men mer konstruktivt och mindre cyniskt behandlat. Att betala för sex tas som ett exempel på ekonomismen i samhället och de klassiska DC-punkarna tar upp ett vanligt punktema (som Refused tog upp fint i "New Noise"), en uppmaning att skapa en egen kulturell sfär som ett motalternativ.
"I came to know with now dismayThat in this world we all must payPay to write, pay to playPay to cum, pay to fight... And so it's now we choose to fight To stick up for our bloody right The right to sing, the right to dance The right is ours... We'll take the chance"
5. De Lyckliga Kompisarna, "Dit kuken pekar"
I mitt tycke har DLK de bästa texterna av alla svenska punkband, och detta är ett exempel.. Politiskt, ironiskt, roligt, välformulerat.
"Better off Today" med Satanic Surfers handlar om just ett sådant förhållande, och en kvinna som faktiskt säger ifrån och skiljer sig. Då blir hon "better off today". Återigen, sjunger de skånska skatepunkarna, blir hon den unga kvinna med drömmar som hon en gång var, innan hennes sexistiske man begränsade hennes möjligheter.
Satanic Surfers är IMHO ett av de bästa skatepunkbanden nånsin (och därmed ett av de bästa banden nånsin) och det här är riktigt bra snabb skatepunk. Dessutom med en så brutalt otippad text, sympatisk också.
Det är så episkt att se en youtube-video som den ovan när man ser en massa unga punkmän stoja och hoppa omkring och springa upp på scen och sjunga med i den text som handlar om medelålders kvinnors frihet och hur den begränsas av ett patriarkalt samhälle.. Inte typiskt unga män-kultur, direkt.
"It was on the tip of her tongue
but she did not say a word
Why did she sometimes take shit
that she did not deserve?
She wore a smile on her face
as a disguise
to hide the tears
in her eyes
And she just let the time go by
She'd turn away
so that no one could see her sad
Where had the love gone
that they once had?
She only cried
when she was alone
when her husband and the children
were not home
And she just let the years go by
But one day she had enough
packed her things
went out the door
I've seen the pictures
of when she was young
of the happy girl she was before
She met the man of her dreams
fell in love and suddenly
she found herself in a situation
she thought she'd never be
But I (I)
I know that shes better off today
/.../
she left a note
for her husband at the phone
it said:
i hate your soul and I'm leaving on my own"
but she did not say a word
Why did she sometimes take shit
that she did not deserve?
She wore a smile on her face
as a disguise
to hide the tears
in her eyes
And she just let the time go by
She'd turn away
so that no one could see her sad
Where had the love gone
that they once had?
She only cried
when she was alone
when her husband and the children
were not home
And she just let the years go by
But one day she had enough
packed her things
went out the door
I've seen the pictures
of when she was young
of the happy girl she was before
She met the man of her dreams
fell in love and suddenly
she found herself in a situation
she thought she'd never be
But I (I)
I know that shes better off today
/.../
she left a note
for her husband at the phone
it said:
i hate your soul and I'm leaving on my own"
2. 7 Seconds, "Not Just Boys Fun"
7 Seconds från Nevada var ett band inom genren positive hardcore, en sorts HC som inte urskiljer sig musikaliskt men genom andan och budskapen: positive hardcore är inte destruktiv som en del annan HC utan vill vara konstruktiv. Den är politisk och handlar om typiska punkgrejer, men också om att man ska leva rätt. Och 7 Seconds "Not Just Boys Fun" är en av få feministiska HC-låtar som jag känner till, och riktigt bra också. Som alla 7 Seconds-låtar är den kort (45 sekunder), energisk, punkig och snabb som fan. Och den tar ställning mot sexismen inom punkscenen och för att tjejer ska delta i scenen på lika villkor.
"Showing us your phobias, you're scared to see 'em think,You'd rather dress 'em up in pretty lace,All nice and colored pink.You feel so fucking threatened,When they stand out in front,A stupid, passive piece of meat is all you really want But it's:Not just boys' fun (4x)There's girls who put out fanzines, others put on shows,Yet they're not allowed to get out on the floor.Some make the music, well that you can accept.Hell, maybe live you'll get some tits and assYou fucking moron, your brains have run amuck,A girl's only lot in life is not to fuck"
3. No Use for a Name, "Fatal Flu"
En låt som handlar om en närstående som har anorexia. Fantastisk Kalifornienpunk/vuxenemo med fin text.
"You wouldn't touch the breakfast that I made for you How could you lie? Losing weight, you look afraid, you're scaring meI wonder why? Victim of environment I cannot stand aside and watch you die"
4. Bad Brains, "Pay to Cum"
Handlar egentligen inte så mycket om genus utan mer allmänt om kommersialiseringen av samhället, nästan lite Houllebecqskt tema, men mer konstruktivt och mindre cyniskt behandlat. Att betala för sex tas som ett exempel på ekonomismen i samhället och de klassiska DC-punkarna tar upp ett vanligt punktema (som Refused tog upp fint i "New Noise"), en uppmaning att skapa en egen kulturell sfär som ett motalternativ.
"I came to know with now dismayThat in this world we all must payPay to write, pay to playPay to cum, pay to fight... And so it's now we choose to fight To stick up for our bloody right The right to sing, the right to dance The right is ours... We'll take the chance"
5. De Lyckliga Kompisarna, "Dit kuken pekar"
I mitt tycke har DLK de bästa texterna av alla svenska punkband, och detta är ett exempel.. Politiskt, ironiskt, roligt, välformulerat.
torsdag 9 oktober 2008
Fashion
En viktig anledning till att mina klädinköp i somras dominerades av baseballkeps (Toronto Blue Jays), munkjacka och chinos i stora storlekar från Urban Outfitters:
59 Times the Pain, 90-talshardcoreband från Fagersta. Stilikoner.
Jag försöker inte helt och hållet se ut som en 90-tals HC-fan. Det hade sett dumt ut. Men jag tycker ändå att punk/HC är en bra modeinfluens. Vem har nånsin snyggare sittande chinos än en Kalifornienpunkare? Jag kommer ihåg när jag såg Good Riddance live i Prag för ett par år sen. Inget särskilt bra band. Men gitarristen kombinerade en Lifetime-t-shirt med ett par brutala chinos. Jag kommer fortfarande ihåg dem, hur snygga de var. Perfekta chinos. Lagom baggy, inget Dockers-tjafs med helt raka jättevida men en del baggy och så kombinerade med skateskor (så klart). Det är "fashion" som håller!
Referenshumor: musik i film
Igår var jag och Arvid och såg Step Brothers, den senaste Will Ferrell-John C Reilly-komedin, på bio. En härlig film. Jag var rädd för att den skulle sakna styrfart och vara för upprepande, som Talladega Nights. Men denna gången var det mer slapstick och mer handling än vanligt, och det funkar.
Dessutom kom jag att tänka på att den sortens komedier ofta har många fina musikaliska referenser. Will Ferrell sjunger "Dust in the Wind" i Old School, coverbandet på bröllopet i samma film som kör en hård version av "Total Eclipse of the Heart", etc. Till eftertexterna i Step Brothers kommer inget mindre the Mighty Mighty Bosstones fantastiska 90-talsskapunkhit "The Impression that I Get"! Härligt. Dessutom ett coverband med Horatio Sanz som sångare som kör Billy Joel-covers, smörig country, och när Will Ferrell teabaggar brorsans trumset, så skriker han "John Bonham is playing 'Moby Dick'!" Det är roligt.
Dessutom kom jag att tänka på att den sortens komedier ofta har många fina musikaliska referenser. Will Ferrell sjunger "Dust in the Wind" i Old School, coverbandet på bröllopet i samma film som kör en hård version av "Total Eclipse of the Heart", etc. Till eftertexterna i Step Brothers kommer inget mindre the Mighty Mighty Bosstones fantastiska 90-talsskapunkhit "The Impression that I Get"! Härligt. Dessutom ett coverband med Horatio Sanz som sångare som kör Billy Joel-covers, smörig country, och när Will Ferrell teabaggar brorsans trumset, så skriker han "John Bonham is playing 'Moby Dick'!" Det är roligt.
Uffe på Cirkus, 7 oktober
Jag har aldrig tidigare varit på en spelning med så stort avstånd mellan de högsta topparna och de djupaste dalarna. - Och det kunde man väl förvänta sig, sa Max.
Höga toppar: en del låtar var mer glädjerus än låtar, typ avslutande delen av ordinarie set "Hon gör mig galen", "Jag saknar dig", "Lycklig man", "Gå ut och var glad" - helt sanslöst bra feelgood-gubbrock med relativt friskt sound, inga elgitarrer, inget bröt, bara en massa akustiska gitarrer och orgel som påminde mig om Gyllene Tider(!). Och sjukt snälla texter som "Gå ut och var glad". :)
Djupa dalar: att bygga en antifeministisk tirad ("Skaka på dom") på det Bo Diddley-riff som använts till hemskheter som "I want candy", är att tigga om denna jämförelse: det var förmodligen det sämsta jag nånsin hört från en scen, det var Björn Rosenström-klass. Vidrig, tjatig bluesrock som bara gick "I want candy, I want candy, I want candy" i fem minuter, fast med antifeministisk text. Och texten kan jag väl leva med, det är väl mest hans privata uppgörelse med människor han stör sig på, men seg tjatig bluesrock á la "I want candy" är inte okej.
Men det goda övervägde lätt det dåliga och på det hela taget - ungefär 2 timmar och 45 minuter - tycker jag att det var en brutalt bra konsert. I den allmänna glädjeyran i slutet av spelningen kom till och med brölsaxen fram!!! När man trodde att det inte kunde bli bättre, när han redan med "Jag saknar dig" etc lagt sig på en nivå á la Jackson Brownes 70-tal (=bättre blir musik inte), då kom brölsaxen fram som extra grädde på moset. Den glädjen kommer jag kunna leva på ett tag. :)
Recensioner: DN, SvD.
Höga toppar: en del låtar var mer glädjerus än låtar, typ avslutande delen av ordinarie set "Hon gör mig galen", "Jag saknar dig", "Lycklig man", "Gå ut och var glad" - helt sanslöst bra feelgood-gubbrock med relativt friskt sound, inga elgitarrer, inget bröt, bara en massa akustiska gitarrer och orgel som påminde mig om Gyllene Tider(!). Och sjukt snälla texter som "Gå ut och var glad". :)
Djupa dalar: att bygga en antifeministisk tirad ("Skaka på dom") på det Bo Diddley-riff som använts till hemskheter som "I want candy", är att tigga om denna jämförelse: det var förmodligen det sämsta jag nånsin hört från en scen, det var Björn Rosenström-klass. Vidrig, tjatig bluesrock som bara gick "I want candy, I want candy, I want candy" i fem minuter, fast med antifeministisk text. Och texten kan jag väl leva med, det är väl mest hans privata uppgörelse med människor han stör sig på, men seg tjatig bluesrock á la "I want candy" är inte okej.
Men det goda övervägde lätt det dåliga och på det hela taget - ungefär 2 timmar och 45 minuter - tycker jag att det var en brutalt bra konsert. I den allmänna glädjeyran i slutet av spelningen kom till och med brölsaxen fram!!! När man trodde att det inte kunde bli bättre, när han redan med "Jag saknar dig" etc lagt sig på en nivå á la Jackson Brownes 70-tal (=bättre blir musik inte), då kom brölsaxen fram som extra grädde på moset. Den glädjen kommer jag kunna leva på ett tag. :)
Recensioner: DN, SvD.
2008 - skogshuggarens år
Bland de modeförebilder jag har i år ligger nog skogshuggaren mig varmast om hjärtat.
Skogshuggaren är en man som äter stadig frukost, och det gillar jag också att göra.
Skogshuggaren är en man som äter stadig frukost, och det gillar jag också att göra.
Korv med chilisås, pannkakor och massor av svart kaffe. Det behövs om man ska klara en lång arbetsdag.
Sedan går han ut i skogen och andas in den friska, klara höstluften. Det är kyligt ute men tack vare sin tjocka flanellskjorta fryser inte skogshuggaren. Skjortans klara färger lyser i den fuktiga skogen. Lukten av mossa och multnande löv blandas med den mjuka, fylliga doften av nysågade furor.
Skogshuggarens liv är rejält och obekymrat, och befriande rättframt - här är det raka rör som gäller. För mig blir flanellskjortan ett statement i denna anda - med mig kan du prata ärligt och öppet, och jag ser ett egenvärde i det enkla, handfasta livet.
Och apropå pälsmössan här ovanför sågs en annan mogen man med ett skägg värt att idolisera bära just en sådan härförleden: http://www.capefarewell.com/diskobay/jarvis-cocker-reflection/
Återstår nu bara att hitta en fuskfårskinnsfodrad jeansjacka för att kunna ta nästa steg i min skogshuggarmakeover.
tisdag 7 oktober 2008
Fet jävla cembalomusik
Igår satt jag och slökollade på Family Guy, och i avsnittet badade familjen i en förorenad sjö och tappar håret. Peter köper peruker och det blir 1700-talsstil: höga och vita, varpå ungen med fotbollsformat huvud, Stewie, börjar spela cembalo - Haydn och Händel!
Där slutade jag titta, för jag blev så sugen på att lyssna på musik istället. Cembalo så klart! Wanda Landowska spelar Scarlattis sonater, och Keith Jarretts idiosynkratiska tolkning av Goldbergvariationerna. Jag älskar verkligen cembalo. Om jag skulle ranka mina fyra favoritljud inom rocken skulle jag säga cembalo, gråtande steel guitar, tvärflöjtssolo, och skatepunk-chugga-chugga (mer om det i ett senare inlägg). Men cembalon kom först. Jag kommer inte ihåg exakt när jag började lyssna på cembalo, men jag kommer ihåg hösten på Hisingen år 2003 med en fem-LP-box Bach inköpt begagnad, och hur ofta jag lyssnade på den om nätterna och läggdags. Cembalon är gripande för mig, klangen gör nåt för mig. Därför tyckte jag att det var så kul när jag en dag för något år sen läste Frankfurter Allgemeine Zeitung och snavade över en artikel om hur intellektuell och alternativ cembalon är..
L.J., "Minderheitenschutz", Frankfurter Allgemeine Zeitung 31 mars 2006
Där slutade jag titta, för jag blev så sugen på att lyssna på musik istället. Cembalo så klart! Wanda Landowska spelar Scarlattis sonater, och Keith Jarretts idiosynkratiska tolkning av Goldbergvariationerna. Jag älskar verkligen cembalo. Om jag skulle ranka mina fyra favoritljud inom rocken skulle jag säga cembalo, gråtande steel guitar, tvärflöjtssolo, och skatepunk-chugga-chugga (mer om det i ett senare inlägg). Men cembalon kom först. Jag kommer inte ihåg exakt när jag började lyssna på cembalo, men jag kommer ihåg hösten på Hisingen år 2003 med en fem-LP-box Bach inköpt begagnad, och hur ofta jag lyssnade på den om nätterna och läggdags. Cembalon är gripande för mig, klangen gör nåt för mig. Därför tyckte jag att det var så kul när jag en dag för något år sen läste Frankfurter Allgemeine Zeitung och snavade över en artikel om hur intellektuell och alternativ cembalon är..
"Det finns med denna musik en viss askes, en nästan geometrisk klarhet, somOch jo, det där ruset känner jag definitivt. Liksom den ledsamma steel gitarren talar till mitt sentimentala hjärta, gör cembalon det. Man lyssnar på 200 år gammal kristen kammarmusik och får sån jävla feeling. Det är som nån säger i Goethes Valfrändskaperna, "här handlar det om geologi och stenar, men människan är en veritabel Narcissus, och ser sig själv i allting" (citerat ur minnet). Så är det med mig och cembalon: på nåt vänster sätt möter jag det där allmänmänskliga i den musiken.
utvecklas ur det punktmässiga knäppandet av de andragna (inte som med en fullt
klingande flygel anslagna) strängarna till nätverk av linjer och former. Denna
musik är föga passande för inlevelse, den stammar ur en tid då man gärna
föreställde sig gud som en stor geometriker. Den är anvisad små rum; vännerna av
cembalo har länge gällt som företrädare för ett intellektuellt, allt svulstigt
föraktande konst-prästerskap. Man måste älska instrumentet, för att
överhuvudtaget kunna njuta av det. Men när man väl har bestämt sig för att
lyssna kan man göra erfarenheten att den stränga saklighet med vilken en Ralph
Kirkpatrick spelar Domenico Scarlattis cembalosonater, förmår att skapa ett eget
rus."
L.J., "Minderheitenschutz", Frankfurter Allgemeine Zeitung 31 mars 2006
måndag 6 oktober 2008
Per Gessle, Plura & Småstadsromantik
Jag var på Örjans vall igår för att få lite allsvensk fotboll till livs, i ett långsökt försök att dämpa min halmia-abstinens. Precis innan matchstart dundrar Pers Garages (Gyllene Tider minus Anders Herrlin) Småstad ur högtalarna och jag ryser i hela kroppen. Det är ett vackert ögonblick när stadens hovtrubadur sjunger om det fina med att komma från en mindre ort samtidigt som bygdens söner (nåja, men flest egna produkter i allsvenskan!) äntrar den vattensjuka planen i det ihållande duggregnet tillsammans med dagens motståndare AIK. Även om Gessle knappast är en underdog längre (och dessutom halmian) uppstår en vacker symbios mellan orgelpop, text och budskap i låten och Halmstads största fotbollslag, som alltid slår från underläge.
"Och jag blev född i en småstad.
Jag växte upp, blev kär i en småstad.
Hur jag än vrider och jag vänder mig så kommer allt tillbaka igen.
Och allt jag kan är spår från en småstad.
Och allt jag gör beror på en småstad.
Hur jag än böjer och jag vänder mig så blir det till småstad igen."
Igenkänningsfaktorn är hög! Samtidigt får han in två underbara rockklyschor i en och samma låt; Att vara en underdog och att vara stolt över den man är och det man kommer ifrån. Jag är liksom Gessle övertygad om att mitt perspektiv på tillvaron präglas starkt av att jag kommer från en småstad, en övertygelse vi båda delar med Plura Jonsson, som gång på gång återkommer till sitt Norrköping.
"Kalla mig landsortsgrabb
Jag är vad jag är - en landsortsgrabb
Där blev jag kär - en landsortsgrabb"
Att bli kär i en småstad är nog något av det vackraste jag kan tänka mig, och det är fint hur temat tas upp både i "Småstad" och "Landsortsgrabb". Leta där du står, längre inåt landet!
torsdag 2 oktober 2008
Ett försök att förklara för en tysk varför vi svenskar gillar Håkan Hellström så mycket
Hi Carolin,
Cool that you followed my advice on Håkan! :) Too bad though that you didn't like it so much.
Yes I was there, and I was very happy about it. The show itself was not nearly as good as the one in Halmstad earlier this summer; Liseberg was a bit too crowded and the gig was a bit short and they didn't play some of my favourite HH songs, but I had a great time anyway.
I'll attempt to explain why we like him so much:
For Swedish people my age Håkan's music bears a lot of connotations and associations.. I was 16 when his first solo record came out and it's a very youthful (immature..) and extremely emotional record about love, longing and all that, so it really touched people my age very deeply. And so we still have some of those associations and emotions there I think; you might have noticed the crowd singing along a lot to his first hit, "Känn ingen sorg för mig Göteborg"!
Since that first album he's grown up a lot, he's 34 now and a father of two, but his music is still very emotional and the lyrics touch us. For me "Brännö serenad" and "Hurricane Gilbert", for example, are two of the best songs ever about unrequited love..
And I also think that musically he has developed in a very nice direction, incorporating a lot of Bruce Springsteenesque saxophones and pianos and adding some power to his very nice melodies.
He also is taste-wise an interesting person as he draws inspiration from a lot of different directions; it's obvious that he has listened a lot to The Smiths and Bruce Springsteen and stuff like that but for example he has also recorded an EP with Swedish folkish songs ("visor", that's like "chansons" in French I think), and done concerts with the popular 70+ "vis"-singer Sven Bertil Taube. So he used to be indie but nowadays he's extremely popular in general, as we say in Swedish he is "folkkär" (dear to the people).
I hope that this explains some..
What kind of course are you taking on Swedish music? What kind of essay are you writing? It sounds like fun. :)
All the best,
Erik
Cool that you followed my advice on Håkan! :) Too bad though that you didn't like it so much.
Yes I was there, and I was very happy about it. The show itself was not nearly as good as the one in Halmstad earlier this summer; Liseberg was a bit too crowded and the gig was a bit short and they didn't play some of my favourite HH songs, but I had a great time anyway.
I'll attempt to explain why we like him so much:
For Swedish people my age Håkan's music bears a lot of connotations and associations.. I was 16 when his first solo record came out and it's a very youthful (immature..) and extremely emotional record about love, longing and all that, so it really touched people my age very deeply. And so we still have some of those associations and emotions there I think; you might have noticed the crowd singing along a lot to his first hit, "Känn ingen sorg för mig Göteborg"!
Since that first album he's grown up a lot, he's 34 now and a father of two, but his music is still very emotional and the lyrics touch us. For me "Brännö serenad" and "Hurricane Gilbert", for example, are two of the best songs ever about unrequited love..
And I also think that musically he has developed in a very nice direction, incorporating a lot of Bruce Springsteenesque saxophones and pianos and adding some power to his very nice melodies.
He also is taste-wise an interesting person as he draws inspiration from a lot of different directions; it's obvious that he has listened a lot to The Smiths and Bruce Springsteen and stuff like that but for example he has also recorded an EP with Swedish folkish songs ("visor", that's like "chansons" in French I think), and done concerts with the popular 70+ "vis"-singer Sven Bertil Taube. So he used to be indie but nowadays he's extremely popular in general, as we say in Swedish he is "folkkär" (dear to the people).
I hope that this explains some..
What kind of course are you taking on Swedish music? What kind of essay are you writing? It sounds like fun. :)
All the best,
Erik
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)