tisdag 7 oktober 2008

Fet jävla cembalomusik

Igår satt jag och slökollade på Family Guy, och i avsnittet badade familjen i en förorenad sjö och tappar håret. Peter köper peruker och det blir 1700-talsstil: höga och vita, varpå ungen med fotbollsformat huvud, Stewie, börjar spela cembalo - Haydn och Händel!

Där slutade jag titta, för jag blev så sugen på att lyssna på musik istället. Cembalo så klart! Wanda Landowska spelar Scarlattis sonater, och Keith Jarretts idiosynkratiska tolkning av Goldbergvariationerna. Jag älskar verkligen cembalo. Om jag skulle ranka mina fyra favoritljud inom rocken skulle jag säga cembalo, gråtande steel guitar, tvärflöjtssolo, och skatepunk-chugga-chugga (mer om det i ett senare inlägg). Men cembalon kom först. Jag kommer inte ihåg exakt när jag började lyssna på cembalo, men jag kommer ihåg hösten på Hisingen år 2003 med en fem-LP-box Bach inköpt begagnad, och hur ofta jag lyssnade på den om nätterna och läggdags. Cembalon är gripande för mig, klangen gör nåt för mig. Därför tyckte jag att det var så kul när jag en dag för något år sen läste Frankfurter Allgemeine Zeitung och snavade över en artikel om hur intellektuell och alternativ cembalon är..
"Det finns med denna musik en viss askes, en nästan geometrisk klarhet, som
utvecklas ur det punktmässiga knäppandet av de andragna (inte som med en fullt
klingande flygel anslagna) strängarna till nätverk av linjer och former. Denna
musik är föga passande för inlevelse, den stammar ur en tid då man gärna
föreställde sig gud som en stor geometriker. Den är anvisad små rum; vännerna av
cembalo har länge gällt som företrädare för ett intellektuellt, allt svulstigt
föraktande konst-prästerskap. Man måste älska instrumentet, för att
överhuvudtaget kunna njuta av det. Men när man väl har bestämt sig för att
lyssna kan man göra erfarenheten att den stränga saklighet med vilken en Ralph
Kirkpatrick spelar Domenico Scarlattis cembalosonater, förmår att skapa ett eget
rus."
Och jo, det där ruset känner jag definitivt. Liksom den ledsamma steel gitarren talar till mitt sentimentala hjärta, gör cembalon det. Man lyssnar på 200 år gammal kristen kammarmusik och får sån jävla feeling. Det är som nån säger i Goethes Valfrändskaperna, "här handlar det om geologi och stenar, men människan är en veritabel Narcissus, och ser sig själv i allting" (citerat ur minnet). Så är det med mig och cembalon: på nåt vänster sätt möter jag det där allmänmänskliga i den musiken.

L.J., "Minderheitenschutz", Frankfurter Allgemeine Zeitung 31 mars 2006

2 kommentarer:

jag sa...

jag efterfrågar mer fashion i bloggen=)
motsvarade uffe förväntningarna?

Erik Bengtsson sa...

men bilderna på uffe och plura är väl fashion? ;-)

men visst det blir mer fashion by mats-influenser framöver. kommer också inlägg om uffespelningen..

och arvid har ju redan börjat med modebloggandet! :)